VÅR MAN I PARIS

VÅR MAN I PARIS

En försvarsattachés betraktelser

Om någon, när jag i samband med inryckningen vid KustJS hösten 1979 för tredje gången under samma halvtimme kontrollerat färgen på den gröna dörren till vattentornet, hade sagt till mig att jag som överste 35 år senare skulle tjänstgöra som försvarsattaché i Paris hade jag inte trott det. Likväl befinner jag mig sedan sommaren 2014 på den befattningen. 

 Nationaldagsparad i Paris 14 juli med förband ur Främlingslegionen.

 Nationaldagsparad i Paris 14 juli med förband ur Främlingslegionen.

 

Även om både grundutbildningen som chef 1.jägargrupp på 2.pluton 79/80 och tjänstgöringen som instruktör på PB KJ några år senare hade mycket lite med det franska försvaret att göra fanns det redan då vissa förnimmelser. Den första var dåvarande sergeant
Wykes ovanligt ljusgröna basker. Ryktet gick på plutonen att den kom från främlingslegionen och jag vill minnas att det senare bekräftades. Han hade kommit över den vid någon form av växeltjänstgöring hos legionärerna på Korsika. Min andra ”nästankontakt” med fransoserna var när löjtnant von Geijer slutligen, efter många års legionärsromantik, tog beslutet att gå in vid Främlingslegionen. Under sommaruppehållet 1985 skred han till verket och sålde sin Chagalltavla till P-O Schörling för att finansiera resan. Därefter firades han av rejält med jägarläsk på Konstnärsbaren i Stockholm innan vi drog ner till Centralen och vinkade av honom vid nattåget mot Hamburg. Jag har ännu kvar den nyckelring från Främlings-
legionens 150-årsjubileum han gav mig som minne.

Försvarsattachéresa till marinbasen i Toulon. Mistral-fartyg i bakgrunden

Försvarsattachéresa till marinbasen i Toulon. Mistral-fartyg i bakgrunden

Efter den händelsen kom Frankrike mer och mer i skymundan. Jag lämnade KustJS för att börja flyga helikopter i Marinflyget och tjänstgjorde i olika befattningar på helikopterdivisionen på Berga fram tills det var dags för FHS chefsprogram 97-99. Ganska omgående efter kursstart erbjöds jag att gå den tyska försvarshögskolan. Detta stöp på grund av att jag inte kunde tyska men då jag sa att jag däremot läst en del franska visade det sig att det även fanns en ledig plats på Collège Interarmées de Défense, CID, vid École Militaire i Paris.
Utbildningen i Frankrike låg helt rätt i tiden. Det var nästan 10 år sedan Berlinmuren föll och vid CID inriktades allt mot att kunna planera och genomföra stora multi-
nationella fredsframtvingande operationer på andra kontinenter, främst Afrika. Tiden vid skolan gav dessutom ett rejält nätverk då vi var 220 franska och 110 utländska officerare från hela världen vid kursen. Det är ett nätverk som jag än i dag har stor nytta av eftersom ett flertal av mina franska kurskamrater nått höga generals- och amiralsbefattningar. Att bära CIDs utbildningstecken på uniformen är dessutom en dörröppnare i franska militära sammanhang. Då hela kursen var på franska fick jag också ovärderliga språkkunskaper på köpet, vilket jag är mycket tacksam för idag eftersom all kommunikation är på franska i tjänsten som
försvarsattaché i Paris.

Försvarsattachéresa till marinbasen i Ferrol, Spanien. Tillsammans med min finske och brittiske kollega.

Försvarsattachéresa till marinbasen i Ferrol, Spanien. Tillsammans med min finske och brittiske kollega.

Efter hemkomsten från CID 1999 har mina tjänstgöringar mer eller mindre berört Frankrike. Jag tillbringade tre år som försvarsministerns adjutant där både språkkunskaper och personliga kontakter från tiden i Paris ofta kom till nytta under resorna med ministern. Min första bekantskap med arbetet på en försvarsavdelning vid en ambassad kom 2003-2004 då jag fick möjligheten att verka som biträdande försvarsattaché i Paris. Det blev en mycket intressant period eftersom den sammanföll med EU:s operation ARTEMIS i Kongo där svenska specialförband verkade tillsammans med sina franska motsvarigheter och det operativa högkvarteret, OHQ, var förlagt till Paris. Den professionalism som dåvarande SSG med ett antal f.d. KJ-officerare
visade under insatsen i Kongo uppmärksammades i hög grad i Frankrike och har fortfarande en stor gen-klang här. ARTEMIS är i många franska officerares ögon ett mönsterexempel på hur de europeiska försvarsmakterna skall samarbeta i inom ramen för fredsfrämjande operationer.

I min förra befattning som chef för Helikopterflottiljen 2009-2014 hade jag också god nytta av mina franska kopplingar, främst i samband med anskaffningen av HKP14 (NH90) och vid samövningar mellan delar av Helikopterflottiljen och franska helikopterförband, men även under EUs operation ATALANTA i Indiska Oceanen kring Afrikas horn då vi baserade vårt helikopterunderhåll på den franska flygbasen i Djibouti.

Nu har jag som sagt tjänstgjort som försvarsattaché i Paris sedan den 1 augusti 2014 och har snart bara ett halvår kvar innan det är dags att flytta hem till Sverige. Vad innebär då jobbet som attaché? Jag kan inleda med att konstatera att det inte på något sätt liknar någon av de befattningar jag tidigare haft i Försvarsmakten. Det är dessutom ganska stor skillnad på attachéjobbet beroende på i vilket land man tjänstgör. Frankrike är ett ”blått” land med en, med europeiska mått, stor försvarsmakt som har förmåga att självständigt genomföra operationer utanför den europeiska kontinenten. Landet är mycket aktivt inom både EU och Nato samt har en högteknologisk försvarsindustri. Man är dessutom en kärnvapenmakt med permanent plats i FNs säkerhetsråd. Allt detta gör att det händer mycket med kopplingar till utrikes-, försvars- och säkerhetspolitik i Paris, vilket är av största intresse för Sverige. Frankrike är också ett prioriterat land för den svenska Försvarsmakten vilket innebär en hel del bilaterala kontakter, som till exempel försvarsministerbesök, stabssamtal, deltagande i varandras övningar, erfarenhetsutbyte inom vissa materielsystem och materielutvecklingssamarbeten. Frekvensen studiebesök, från bland annat FHS, är också hög. Till detta kommer att Paris årligen står som värd för några av världens största försvarsmaterielmässor vilket medför närvaro av svenska högnivådelegationer från Försvarsdepartementet, Försvarsmakten och FMV.

Förevisningsskjutning med franskt luftvärnsrobotsystem. Tillsammans med general Johan Svensson, FMV

Förevisningsskjutning med franskt luftvärnsrobotsystem. Tillsammans med general Johan Svensson, FMV

Allt detta innebär att jobbet till stor del går ut på att verka för att de bilaterala kontakterna mellan våra länder vårdas och utvecklas samt att följa och rapportera om Frankrike som global aktör. Just det faktum att Frankrike har globala ambitioner innebär också att stora delar av världens länder har beskickningar i Paris. Vi är cirka 170 utländska militära attachéer från omkring 100 länder som är ackrediterade i Frankrike, vilket ställer höga krav på social samvaro och på representation. Förutom det ”ordinarie” arbetet som attaché vilket normalt överskrider 40 timmar i veckan är det minst 2–3 större mottagningar eller middagar på kvällarna varje vecka. Det är givetvis en ynnest att få uppleva alla dessa fantastiska residens och generösa bjudningar, men det är inte enbart glamour. Min och min hustrus närvaro som representanter för Sverige och den svenska Försvarsmakten har en mycket viktig signaleffekt till både värdlandet och till andra inbjudna gäster. Det mest betydelsefulla är dock att man vid dessa mottagningar träffar viktiga franska och utländska kollegor, högre militära chefer samt andra personer som man annars mycket sällan skulle ha access till. Utan denna relativt omfattande representation är man inte lika uppdaterad och får inte heller olika sidors syn på aktuella franska frågor.

Även om en stor del av tiden tillbringas inne i Paris ges även möjlighet till förbands- och industribesök ute i landet. Respektive försvarsgren ordnar minst en informationsresa per år till viktigare förband, skolor och centra. Dessa tre årliga resor är mycket intressanta eftersom det ger oss attachéer en chans att på plats se hur verksamheten bedrivs och att kunna prata med soldater och instruktörer om vad som fungerar bra och vad som behöver förbättras. Då jag även är ackrediterad i Spanien deltar min hustru och jag även vid deras tre årliga försvarsattachéresor som är en tilltalande blandning av militära besök och kulturella upptäcktsfärder.

Att tjänstgöra som försvarsattaché i Frankrike och Spanien innebär också att få representera Sverige vid olika former av ceremonier. I Madrid är det främst vid nationaldagsparaden den 12 oktober där höjdpunkten är när den spanska legionen marscherar förbi med en get i täten. Eftersom jag tillbringar större delen av min tid i Frankrike blir det också här jag deltar i flest ceremonier. Frankrike har en lång historia där deras försvarsmakt ofta har spelat en central roll vilket man vårdar ömt. De största och viktigaste ceremonierna är kopplade till 1:a världskriget, eller la Grande guerre som man säger här och till 2:a världskriget med befrielsen från den nazistiska ockupationen samt givetvis nationaldagsparaden den 14 juli. Då Frankrike fortfarande är mycket aktivt i militära operationer uppmärksammas även dagens soldaters insatser och uppoffringar genom olika former av ceremonier. Vi pratar ofta om folkförankring i Sverige och menar att värnplikten är den enda lösningen för att uppnå detta. Jag är inte helt övertygad om det. I Frankrike lyfter man på andra sätt fram sin militär och sina operationer runt om i världen. Få länder i världen kan ta förluster av soldater som Frankrike och här spelar folkförankringen en mycket viktig roll för den allmänna opinionen. Fransmännens stöd till försvaret har om möjligt blivit ännu större efter de påfrestningar landet haft under de senaste två årens omfattande terrorattentat. Det stödet behövs eftersom det franska militära engagemanget i kampen mot terrorismen i operationer utomlands och på det egna territoriet ökat rejält i omfattning och vi ser just nu en hårt ansträngd försvarsmakt med en allt mer sliten materiel.

Säkerhetspolitiskt seminarium i Lille tillsammans med svenska ambassadören i Frankrike, Veronika Wand Danielsson.

Säkerhetspolitiskt seminarium i Lille tillsammans med svenska ambassadören i Frankrike, Veronika Wand Danielsson.

Frankrikes stora operativa engagemang i samma områden där Sverige deltar med fredsfrämjande trupp har medfört att vi har en svensk förbindelseofficer i den franska insatsstaben i Paris. Denne är tillika biträdande försvarsattaché, vilket är en mycket bra kombination då han har en unik insyn i de pågående franska operationerna och andra multinationella operationer där franska förband deltar. Vid försvarsavdelningen i Paris arbetar även en assistent som står för det institutionella minnet och utgör ett viktigt kitt i samarbetet på avdelningen.  I vår svenska ”försvars-community” i Paris återfinns också
den officer som är elev vid École de guerre, vilket är dagens motsvarighet till CID som jag gick. Jag vill passa på att slå ett slag för den kursen. De av er som står i begrepp att läsa den högre stabsofficersutbildningen vid FHS kan anmäla intresse att göra del av utbildningen som elev vid École de guerre. Det är en ettårig utbildning, men den inleds med ett halvårs språkkurs för de utländska eleverna. Är ni yngre officerare med ett intresse för utbildning och tjänstgöring i Frankrike skall ni inledningsvis satsa på utbildning i franska. Det är en bristvara i den svenska Försvarsmakten och alltmer efterfrågad på grund av våra insatser i franskspråkiga
områden i Afrika. Det gäller även er som är reserv-
officerare. Sverige har årligen en plats vid en stabskurs i Frankrike för RO och det är emellanåt svårt att hitta en lämplig kandidat som dessutom kan franska. Vi skall inte heller glömma våra specialistofficerare. I de stabssamtal som förs mellan våra båda försvarsmakter, särskilt på marinsidan, diskuteras möjligheten för svenska specialistofficerare att delta i fransk underofficersutbildning. Även här kommer givetvis språkkunskaper att vara ett måste.

Även om vi redan har ett bilateralt utbyte med det franska försvaret finns det många områden att utveckla.
Frankrike har en enormt stor operativ erfarenhet och franska soldater och officerare är mycket kompetenta. Finns det då några förband som liknar kustjägarna och där ett utbyte skulle kunna komma till stånd? Jag har inte något entydigt svar på den frågan. I likhet med många länder med expeditionär förmåga har Frankrike en marinkår, Troupes de marine, men trots sitt förbandstecken i form av ett ankare tillhör man armén. Historiskt sett användes förbandet i kolonialkrigen och utgör idag snabbinsatsförband för operationer utanför det franska territoriet. Det finns totalt 17 regementen (marininfanteri, fallskärmstrupper, pansar och artilleri) varav ett flertal är förlagda på franskt territorium
utanför Europa, DOM/TOM. I likhet med andra marinkårer har Troupes de marine förmåga till amfibieoperationer, men avancerar därefter inåt land i sin strid. För strid i direkt anslutning till kust har den franska marinen två typer av förband: Commando marine och
Fusiliers marines. De senare är mer att jämföra med den svenska marinens basskyddskompanier med uppgift att skydda franska marin- och marinflygbaser samt logistik- och sambandscentra. De förband där man som kustjägare mest känner igen sig är hos Commando marine. Trots att de är specialförband i Frankrike finns det många uppgifter som är desamma hos oss (eller åtminstone har varit uppgifter för kustjägarna). De franska förbanden skall kunna genomföra taktisk spaning vid amfibieoperationer, här ingår även motsvarande A-dyk. Man skall även ha förmåga till markstrid från hav mot land, bland annat som första landstignings- eller luftlandsättningsstyrka kunna ta brohuvud för efterföljande konventionella förband, i första hand Troupes de marine, samt kunna genomföra överfall och slå ut viktiga strategiska mål. Vidare skall man kunna genomföra skydd och evakuering av franska och EU-medborgare vid kris/krig i ett land utanför Europa samt där även kunna skydda viktiga objekt som ambassader, flygplatser, hamnar och fartyg. Till havs skall man som interveneringsstyrka från båt, helikopter eller med fallskärm kunna sättas ombord på fartyg för att neutralisera terrorister och pirater samt stoppa smuggling. Det finns sju commandoförband i den franska marinen med
cirka 90 commandosoldater i varje.

Vid den marina försvarsmaterielmässan Euronaval tillsammans med försvarsministern

Vid den marina försvarsmaterielmässan Euronaval tillsammans med försvarsministern

Vilken nytta av min bakgrund som KJ har jag haft i tjänsten som försvarsattaché? 

Vi kan börja med det synliga.  Den gyllene treudden på uniformen väcker ofta intresse vid minglet under mottagningar och blir en bra ”isbrytare” för fortsatt konversation. De flesta tror att det är ett utbildningstecken för ubåtstjänst och man får ödmjukt rätta dem och förklara att det är commando marine suédois.  Kompetensmässig har KJ-tjänsten gett en stor bredd. Man är marinofficer men med en synnerligen hög kunskap om spaningstjänst och markstrid, inklusive indirekt eld. Detta i kombination med mina kunskaper kopplat till helikopterflygtjänsten gör det lätt att prata med kollegor från alla försvarsgrenar och har varit till stor nytta vid de olika förbandsbesöken. Av kustjägarnas devis Mod-Kraft-Spänst är det
tyvärr vidmakthållandet av den fysiska spänsten som ofta kommer till korta. Arbetsdagarna är långa och representationen relativt omfattande. Det är nästan bara på helgerna man hinner trotsa luftföroreningarna och genomföra fysisk fostran i form av en 10 km löpningstur i centrala Paris längs Seine-floden. Som tur är bor vi en bit från ambassaden så det blir även minst en halvmils fotmarsch dagligen vilket sannerligen behövs i detta champagnens och gourmetmatens förlovade land.

Jag skall dock inte klaga. Försvarsmakten har gett mig så oerhört mycket sedan inryckningen vid KustJS 1979 och att få avsluta den militära karriären med en tjänst som försvarsattaché i Paris och Madrid är få förunnat.  Den franska huvudstaden ligger lite för långt från kusten för att kunna kommendera bad, men det händer ibland att jag kommenderar mig själv till en
utfärd på landsbygden med min Harley Davidson.

 

Magnus Westerlund

Överste

KJ 79-80

KAOHS KJ/MS och instruktör på
PB KJ 83-87

SLAGET OM KASTELLET

SLAGET OM KASTELLET

Det finns några som trots andra gradbeteckningar verkligen platsar i skaran av kustjägare. Traditioner och sägner kan för många tyckas vara mindre angelägna men i det världsliga perspektivet har traditioner onekligen mycket stor betydelse.
Det sägs att när den tretungade flaggan på Kastellet i Stockholm inte längre är hissad har marinbasen fallit och Sverige kapitulerat. Visserligen flyttade marinen från Skepps-och Kastellholmarna med sin huvuddel 1969 men det finns en djup tradition på öarna som än i dag vårdas av nutidens verksamhetsutövare och av Statens fastighetsverk. Fastighetsverket har till och med fått ett hedersomnämnande av Kungliga Örlogsmannasällskapet för sitt arbete med att bevara den marina kulturen på Skeppsholmen och Kastellholmen.
Denna historias hjälte heter Kenneth Lindmark och är kommendörkapten i Flottan. 1989 blev Kenneth Lindmark fartygschef på kustkorvetten Stockholm och året därefter divisionschef för 10:e kustkorvettdivisionen. 
Divisionens fartyg bestod då av korvetterna Stockholm och Malmö och för säkerhets skull var divisionen baserad i Karlskrona. Alltså en division bestående av delar av Sverige i miniatyr.

Vi kustjägare har en stark känsla för våra marina symboler och våra egna symboler. Det enda skrå som möjligtvis kan mäta sig med denna form av samhörighet utanför Kustartilleriet/Amfibiekåren är Flottan. Den yttersta symbolen för de marina stridskrafterna är örlogsflaggan.


Kenneth Lindmark berättar själv om känslan för örlogsflaggan:

Jag lärde mig redan som ung officer att förstå örlogsflaggans symbolvärde och under min tidigare tjänst på motortorpedbåtar avgav vi ofta svensk lösen vid inlöpande i exempelvis Visby hamn eller vid passage av flaggan på Kastellet vid hamnbesök i Stockholm.
Varje gång jag ombord på olika fartyg passerat Kastellet har jag glatt mig åt symbolen för vårt lands frihet och oberoende - örlogsflaggan på Kastellet i Stockholm, vår huvudstad och min hemstad.

 

Hade Marinbasen fallit?


Kenneth Lindmark berättar om ett annorlunda sjöslag som kommer att gå till historien som slaget om Kastellet:
Den 29 mars 1990 fick jag order om att gå med HMS Stockholm från Berga till Huvudstaden. Med ombord fanns gäster från Stockholms stad. Jag hade inte läst dagstidningen där det stod att flaggan på Kastellholmen, klockan 19.18 dagen före, hade halats ”för sista gången”. Av tidningsartikeln framgick det ”att i folkmun har det hetat att den dagen örlogsflaggan lämnar Kastellholmen har Sverige kapitulerat och överlämnat sig till fienden.”
Det var en utmanande formulering för oss eftersom vår vardag i korvettdivisionen var skarpa ubåtsjakter. Lyckligt ovetande om detta genomförde vi vår skärgårdsnavigering in mot huvudstaden. Vid Blockhusudden skiftade vi till flagga akter och stävade mot Kastellet och
Skeppsbron. När jag såg Kastellet utbrast jag:
- Var fan är örlogsflaggan på Kastellet?
- Men, vet inte chefen att den inte skall vara hissad längre, sade en av mina officerare och visade mig tidningsartikeln!
Nu går fan på torra land tänkte jag för mig själv medan jag övervakade manöverofficerens tilläggning och förtöjning vid Skeppsbron.
Under en trevlig lunch i Stadshuset fattade jag tyst för mig själv beslutet att detta inte kunde passera utan åtgärd.
Flaggan måste åter hissas och den enda som har moralisk rätt att fatta ett sådant beslut var jag som var chef på det fartyg som hade äran att bära stadens namn.
Jag fattar själv beslutet och frågar ingen av mina överordnade om lov! Basta!
Till handling!
På söndagen startade jag förberedelserna genom att beordra min navigeringsstyrman att leta fram en av fartygets finaste örlogsflaggor och gravera in texten: ”Tillhör HMS Stockholm - hissad på Kastellet i Stockholm den andra april 1990.” Jag kontaktade dem som vanligtvis var ansvariga för Kastellet och fick svaret att de inte längre hade nyckel och det krävdes en låssmed för att få upp dörren. Dessutom kunde man inte bryta sig in i byggnaden utan polisens tillstånd. Det blev ett raskt samtal till Norrmalmspolisen som utan betänketid meddelade att man kommer att närvara med en patrull på måndagsmorgonen. Uppenbarligen fanns det heder och vett även hos vår poliskår.
Anfallsplanen var nu att den låsta dörren till Kastellet skulle passeras med hjälp av en låssmed och en patrull ur Norrmalmspolisen. Ställde upp gjorde även divisionsingenjören med två sjömän, alla klädda i daglig dräkt med vita damasker, örlogsflagga och en manifestation att spika upp på dörren till Kastellet tillsammans med fartygets vapensköld. Han fick order att hissa flaggan på tecken från fartyget när det passerade måndag förmiddag.

Manifestationen som spikades upp på dörren löd:

”HMS Stockholms örlogsflagga hissad på Kastellet. Att efter
över 300 år för gott ta ner örlogsflaggan från Kastellet
upplevdes av många som att Flottan, Stockholm och Sverige
har kapitulerat. Kustkorvetten Stockholm är rustad
och utbildar besättningar för att kunna bedriva ubåtsjakt
och andra sjöoperativa uppgifter. Kränkningarna av vårt
land måste upphöra! Vi ger oss aldrig, utan kommer till
det yttersta att försvara vårt fartyg, vår huvudstad och
vårt land. Må HMS Stockholms örlogsflagga blåsa dygnet
runt på Kastellet för att visa vår vilja och vårt lands
oberoende. ORDER: 10:e Kustkorvettdivisionens lag hissar
HMS Stockholms örlogsflagga på Kastellet i samband
med fartygets passage måndagen den 2 april 1990.

Kenneth Lindmark Kommendörkapten”


Klockan 09.00 kastade HMS Stockholm loss från Skeppsbron och med besättningen
i stationer på däck. Kastellet passerades med lägsta fart och manifestationen lästes upp av fartygschefen Lindmark i fartygets högtalare. Det blåstes givakt och gavs tecken till Kastellet att hissa flaggan varefter det sköts svensk lösen med två skott. Därefter fortsatte divisionen ut i skärgården.
Chefen för Marinen, Chefen för Kustflottan och Chefen för Örlogsbas Ost fick en orientering om utförd åtgärd. Svaren lät inte vänta på sig. Marinstabschefen krävde rapport om händelsen. Chefen för Kustflottan försökte att gjuta olja på vågorna och tyckte att det kunde väl gå att göra så här en enstaka gång.
Chefen för Marinen kallade Kenneth Lindmark till en så kallad kavajhytt. Det blev en rejäl utskällning men som Kenneth Lindmark själv säger – vi fortsatte att vara vänner och med tiden förstod säkert chefen att det kanske inte var ett så illa tilltag. Kavjahytten medförde
att komendörkapten Lindmark formulerade en formell anhållan den 25 april 1990 till Chefen för Marinen att ”Örlogsflagga föreslås åter hissas på Kastellet på Kastellholmen i Stockholm”

 


Seger - Flaggan hissas igen!


I ett handbrev från Chefen för Kustflottan, Claes Tornberg, framgår att flaggfrågan på Kastellet får sin slutliga lösning efter beslut från Försvarsledningen, med ÖB Bengt Gustafsson i spetsen. Flaggan skall åter hissas vid en ceremoni den 6 juni 1990.
Kenneth Lindmark frågar amiral Claes Tornberg om han får närvara med fartyget och ”skjuta lite”!
Tornberg svarar: - Nä du, din djävul, du har skjutit färdigt!

 


Segern består!


Den tretungade flaggan hissas i dag av högvakten och när vi pratade med Kenneth Lindmark så förklarade han att skulle så inte ske kan han tänka sig att låna korvetten eller numera patrullfartyget Stockholm för ett nytt slag om våra viktiga traditioner.
Kenneth Lindmark hade tveklöst blivit en bra kustjägare om han inte hade valt att bli en förbannat bra officer i Flottan.

Berättat för Kustjägaren av
Kommendörkapten
Kenneth Lindmark

 HMS Stockholm under insats i Adenviken. Foto: Johan Lundahl/Combat Camera/Försvarsmakten

 HMS Stockholm under insats i Adenviken. Foto: Johan Lundahl/Combat Camera/Försvarsmakten

Emil Lindblom - årets kustjägare 2001

Emil Lindblom - årets kustjägare 2001

År 2001 muckade jag från Amf1 efter genomförd utbildning på spaningspluton, attackdykarna. Jag var mycket stolt över att ha klarat mig igenom utbildningen med goda vitsord och min stolthet förstärktes ytterligare då jag hade den stora äran att bli utnämnd till Årets Kustjägare. Jag fick i och med utnämningen ett pris vilket bestod i en resa över till Finland där jag hade förmånen att tillbringa en vecka med den finska motsvarigheten till Kustjägarna, Vasa Kustjägarbataljon på Nylands Brigad.
Denna resa var en del i skapandet av dagens Finsk-Svenska samarbete och jag är mycket glad åt att jag fick chansen att bidra till att stärka våra band.

Årets kustjägare 2001 Emil Lindblom (på den tiden Andersson)

Årets kustjägare 2001 Emil Lindblom (på den tiden Andersson)

Mina minnen från resan är enbart positiva även fast jag inte i detalj kommer ihåg allt som hände eftersom det otroligt nog är femton år sedan. 
Jag minns att jag fick ett varmt välkomnande och den ömsesidiga respekt vi hade för varandra var tydlig hela veckan igenom.
Under tiden jag var på det finska Kustjägarförbandet kom jag att ingå i en grupp och tillsammans med min grupp fick jag genomföra allt som de gjorde,  vilket bland annat innefattade övningar i olika framryckningstekniker vilka påminde mycket om de tekniker vi drillat under värnplikten dock med ett för mig främmande vapen, RK 62. 

Vi genomförde skytteprov, stridshinderbana med eld och explosionsinslag framryckning i stridsbåt Jurmo och Amfibiefordon SISU XA 180 för att nämna några saker. Jag fick också tillbringa en dag med finnarnas motsvarighet till Attackdykarna.
Som final på min vistelse fick jag genomföra Kustjägarnas utbildningstest, Barettmarschen. Testet består i att marschera/orientera  en längre sträcka med inslag av olika tester och hinder, ju fler missar gruppen gör desto längre blir sträckan de måste gå. 
Alla i min grupp klarade testet och jag fick därmed min andra gröna basker fast denna gång med den gyllene havsörnen, Finska Kustjägarnas utbildningstecken.

Vad hände sedan?

Jag är mycket tacksam för att jag fick möjligheten att tillbringa en vecka med de Finska Kustjägarna och än mer glad är jag att jag valde att söka till Kustjägarkompaniet och Attackdykarna. Förutom att jag fått vänner för livet har jag haft stor nytta av mina erfarenheter från värnplikten senare i livet och trots alla prövningar vi gick igenom så ångrar jag mig inte en sekund.

Jag bor idag i Ockelbo tillsammans med min fru och min dotter på elva år, jag har även två styvdöttrar som sedan en tid är utflugna.
Jag arbetar som eftermarknadsansvarig på In Situ Instrument, ett företag som tillverkar, installerar och övervakar miljömätningssystem. Vi arbetar inom en rad olika områden bland annat inom vind, vatten och växthusgasmätningar där vind är vårt största område. 
Min tjänst är av varierande karaktär och innehåller såväl kundkontakt, skrivbordsarbete men även en hel del fältjobb och då handlar det ofta om mastklättring då vindmätningsgivarna är monterade i mät-master på upp till 180 meter. Eftersom våra mätsystem inte allt för sällan är installerade på minst sagt otillgängliga platser ställs jag ofta inför utmanande situationer. 
När reparationer eller felsökningar måste utföras på plats, kan det t.ex. handla om att ta sig långa sträckor till fots med mycket packning till ett högt beläget område i Norska fjällvärlden för att utföra jobb i en mät-mast med ibland med vindhastigheter på omkring 20 meter/sekund och blötsnö. I de mest krävande situationerna känner jag att jag haft stor nytta av mina erfarenheter från värnplikten, känns det tungt kan man alltid tänka tillbaka på något jobbigt man gjorde då så känns det med ens lite lättare.

Emil Lindblom

Emil Lindblom

På sidan av min anställning driver jag även tillsammans med min fru företaget Ockelbo Adventure, ett företag som anordnar event och aktiviteter åt främst företag. Så sent som i år har vi riktat in oss alltmer på träning och den 26 april i år var det premiär för Ockelbo Military Training. Som namnet förtäljer så handlar det om ”back to basic” träning i naturen där man främst använder kroppen som redskap och där ålning medels hasning är ett ofta förekommande inslag. Detta har blivit en succé, första passet hade vi 32 stycken deltagare vilket var över förväntan. Givetvis har jag även inom detta haft stor nytta av mina erfarenheter från värnplikten.
Som jag nämnt tidigare så är jag mycket glad över att jag gjorde det val jag gjorde när jag mönstrade, ett val som jag aldrig ångrat.

Emil Lindblom (007 Andersson)
A-dyk 2000/2001

KUSTJÄGARE -  militärt och civilt ledarskap

KUSTJÄGARE - militärt och civilt ledarskap

Ledarskapsmodellen för både kustjägarförbanden och kustjägarutbildningen har varit föremål för många tolkningar och uppfattningar. Inte minst av dem som egentligen inte har kunskap och insyn i ämnet. Det finns många samband och intressanta kopplingar mellan utbildade kustjägares militära och civila förmåga. Det är en uppenbart att kustjägare brukar hitta roller som ledare i både arbetsgrupper och i mer övergripande och strategiska funktioner. Det är givetvis ett resultat av urvalet till utbildningen men man kan heller inte hoppa över genomförandet och det ändamål och ledarskap som verkat som föredöme för de kustjägare som genomfört utbildningen. 

Se denna artikel som ett litet mjukt debattinlägg i en värld där synen på både det strategiska och det vardagliga ledarskapet håller på att förändras. Se artikeln också som en uppmuntran till inlägg och kompletteringar. Vi äldre kustjägare har förutom att förmedla våra traditioner också en viktig uppgift i att inspirera och bidra med en erfarenhetsbakgrund som kan utveckla förbandet och dess ledarskap. I detta perspektiv förvånar det mig att det faktiska erfarenhetsutbytet ibland kan synas vara marginellt. Här finns sannolikt ett stort utrymme för utökad kommunikation och utbyte av viktiga erfarenheter.  

En enkel grund till ledarskapets inre väsen

Denna exposé gör givetvis inte anspråk på att redovisa en allmängiltig sanning utan ska nog mer ses som en produkt av mina egna erfarenheter blandade med intryck och kunskaper hämtade från kamrater och litteraturen. Vissa begrepp är självklara och det finns egentligen ingen anledning att närmare gå in på definitioner men för tydlighetens skull: 

Strategi är grekiskans uttryck för att leda en armé. I en överförd betydelse betyder strategi helt enkelt att sätta upp övergripande mål för verksamhet eller ett företag. Strategi är helheten och strategiskt ledarskap innebär ledning av helheten mot de strategiska målen. Strategisk utveckling att forma de övergripande funktioner och resurser som är nödvändiga för att nå de strategiska målen.

Taktik är arbetssättet – truppernas användning inför och under striden.      

Sun Tzu (cirka 500 f. Kr) skriver i boken Krigskonsten: ” Strategi utan taktik är en långsam väg till seger. Taktik utan strategi är endast bullret före nederlag.”    

Chefskap tilldelas man och ledarskap erövrar man. Det finns lika många olika typer av fungerande taktiskt ledarskap som det finns ledare. Sammanfattande kan man med en stor erfarenhet säga att ledarskapet bygger på förmågan att vara ett föredöme – följ mig! 

Det strategiska ledarskapet är lite mer komplext och beskrivs ofta som något som bara kan utvecklas och förstår av militära genier. Det kanske är smärtsamt för många att få kunskapen om att det snarare handlar om en process av kollektiv visdom där ledarskapets viktigaste funktion är att samla olika individers kunskaper och erfarenheter mot ett gemensamt mål. Det strategiska ledarskapets fördömde handlar mer om att lyssna och värdera och samla tankekraften mot de strategiska målen. Det handlar också om att kunna skapa en gemensam uppfattning om nuläget och den beslutsriktning som leder från nuläget till målet. 

Ledarskapets, strategins och krigföringens enkla teorier bygger på att hitta en övervikt av fysiska och materiella krafter som skapar förutsättningar till seger men verkligheten är många gånger något helt annat. 

Sun Tzu skriver i Krigskonsten: ”Jämför tillståndet mellan din sida och motståndarens före slagets början och beräkna sannolikheten för seger. Strid får ej startas utan eftertanke. Det handlar om nationers framtid och människors liv och död. Fly från strider du inte kan vinna.”    

Carl von Clausewitz skriver i sin bok – Krigets principer: ”Eftersom det teoretiska strategiska målet inte alltid är möjligt måste vi också beräkna de moraliska faktorerna - de troliga misstagen av fienden, resultatet av en vågad åtgärd - ja, även vår egen desperation. Ingen av dessa saker ligger utanför sfären av teori och krigskonst som bara är ett resultat av rimlig återspegling av alla möjliga situationer som uppstår under ett krig. Vi bör mycket ofta tänka på de farligaste av dessa situationer och bekanta oss med dem.
Endast på detta sätt skall vi nå heroiska beslut baserade på grunder som ingen eftertanke kan förändra.”

Det militära ledarskapet ställer onekligen krav som sannolikt också medför att vissa helt enkelt inte motsvarar kraven när det hettar till. Det är givetvis ett problem speciellt om det sker på den strategiska nivån. Alla krig har talande exempel på ledarskap som skapat kaos och nederlag. Det är vår skyldighet att hantera den problematiken innan verklighetens brutala redskap fäller sin obarmhärtiga dom - men hur går vi till väga? Det ställer givetvis ett större krav på den militära ledaren som i fredsperspektivet ska verka för en säker och utvecklande miljö och i händelse av krig ska göra moraliska bedömningar och kunna ta risker som påverkar nationers framtid och människors liv och död.    

Kraven på det civila ledarskapet är inte mindre men de påtagliga effekterna vid ett misslyckande får inte direkt samma förödande effekter på människors liv. De strategiska målen kan också många gånger vara diametrala. Försvarsmaktens övergripande mål är att med militära medel se till att vi inte hamnar i krig eller väpnade konflikter medan de civila strategiska målen innebär att man använder sina resurser för att strida på den marknad som ryms inom affärsmodellen.  

I en betraktelsens parentes kan jag som civil militär ibland se vissa beslut som handlar om vår strategiska förmåga som allt för taktiska och med liten hänsyn till det som Clausewitz kallar de moraliska faktorerna. 

”Jämför tillståndet mellan din sida och motståndarens före slagets början och beräkna sannolikheten för seger. Strid får ej startas utan eftertanke. Det handlar om nationers framtid och människors liv och död. Fly från strider du inte kan vinna.”     24 oktober 1812 möttes 20-tusen av Napoleons italienska soldater, under ledning av Eugène de Beauharnais, lika många ryssar ledda av Michail Kutuzov. Slaget som inte var något av de större resulterade bara i att femtusen italienare och sextusen ryssar miste livet. 

”Jämför tillståndet mellan din sida och motståndarens före slagets början och beräkna
sannolikheten för seger. Strid får ej startas utan eftertanke. Det handlar om nationers framtid och människors liv och död. Fly från strider du inte kan vinna.”    

24 oktober 1812 möttes 20-tusen av Napoleons italienska soldater, under ledning av Eugène de Beauharnais, lika många ryssar ledda av Michail Kutuzov. Slaget som inte var något av de större resulterade bara i att femtusen italienare och sextusen ryssar miste livet. 

Det svenska ledarskapet

Svenska ledare är inom många områden eftertraktade. Det gäller inte minst internationellt där många olika kulturer ska samsas inom verksamheter. Ett talande exempel är svenska sjöbefäl som dessvärre snart är en bristvara. Fartyg i internationell fart är bemannade av en mängd olika nationaliteter, kulturer och religioner. Här fungerar den öppna svenska ledaskapsmodellen väl genom att samla individers olika färdigheter mot det gemensamma målet att driva fartyget, underhållet och dessutom göra det på ett säkert och resurssnålt sätt. Principen står även att läsa i Krigskonsten – där Sun Tzu skriver att ”Kraftsamling ur individuella färdigheter ger överlägsenhet”.

Svenska förband har i internationella missioner också visat sig synnerligen användbara och svenska militära chefer som mycket dugliga.  

Det militära ledarskapet är givetvis betingat av samhället och samhällskulturen. Dagens ledare bygger snarare sitt ledarskap på auktoritet än att var auktoritär. Det är lönsamt att använda individers olika förmåga och selektera förmågor till att utveckla och hantera militär kapacitet men det är också svårt att hantera urvalet. Här är det ingen större skillnad om man jämför med det civila ledarskapet. 

Dagens personalförsörjning måste i sig själv utgöra ytterligare en barriär eftersom urvalet blir mindre och sannolikt också betingas av sådana triviala saker som konjunktur och arbetsmarknad. Det påverkar ledarskapet och utbildningen och i förlängningen det strategiska ledarskap som ska hantera våra militära resurser bättre än den presumtiva fienden. Ledningsöverläge kräver också ett samlat kunskapsöverläge och bättre förmåga att samla den kollektiva strategiska visdomen. 

Den svenska modellen

Den svenska modellen är kanske inte så svensk men väl fungerande. I grunden bygger vår ledningsfilosofi och ledningsförmåga på flera tusen års erfarenheter. Försvarsmakten har tidigare sammanfattat sin ledningsfilosofi i publikationen ”Grundsyn Ledning”. Enligt mitt förmenande nådde denna skrift sin höjdpunkt i 2001 års version. Den övergripande inriktningen är enkel och solklar: 

Grunden för ledningsförmåga inom det militära försvaret är att kunna leda förband i väpnad strid.

Kärnan i militär ledning utgörs av samordning av mänskligt agerande och resurser av olika slag i komplexa, dynamiska situationer, ofta under stor osäkerhet och tidspress.

Ledningsmetoden heter uppdragstaktik: 

Uppdragstaktik innebär att chef

  • ställer uppgift,
  • tilldelar resurser samt
  • ger den som skall lösa uppgiften största möjliga frihet att välja hur den skall lösas.

 

Uppdragstaktik bygger på

  • en atmosfär som stimulerar viljan att ta initiativ,
  • ömsesidigt förtroende mellan chefer och övrig personal,
  • självständiga och handlingskraftiga individer,
  • hög utbildningsnivå, samt
  • god disciplin.

 

Inom industrin används samma ledningsmodell och kallas då vanligtvis målstyrning. 

Grundsyn ledning håller på att förändras och det finns några olika remissutgåvor. Jag vet faktiskt inte om det finns en omarbetad version men läser man Försvarsmaktens remissutgåva från 2011 och Försvarsmaktens arbetshandling – ”Doktrin för ledning av insatser från 2012” – blir man lite konfunderad. Här får man intrycket av, under kapitlet ”situationsanpassad ledning”, att detaljstyrning är att föredra och att uppdragsstyrning används när det inte krävs eller är möjligt med hög grad av samordning. Det strider mot ett par tusen års samlade erfarenheter och leder för det mesta till att förbandets förmåga begränsas till chefens intellektuella kapacitet. Det kan givetvis handla om semantik men ur ett logiskt perspektiv är det bra om ledningsfilosofin innehåller en tydlig fingervisning om att det är chefens förbannade skyldighet och ansvar att utnyttja sitt förbands alla förmågor både materiellt och intellektuellt. 

Samhället och regelverket

Militär verksamhet har av förklarliga skäl ett inneboende motstånd i det civila samhället. I den bästa av världar finns inga militärer. Försvarsmaktens paradox är att vi rustar för krig för att kunna bevara fred. I Sverige har vi dessutom en ordning där det varit svårt för Försvarsmakten att naturligt delta i andra viktiga beredskapsfunktioner i samhället. Trots Försvarets självklara ställning och starka folkliga förankring finns hela tiden ett accentuerat behov av att försvara företeelsen. Inte minst i perspektivet av att också vara en ekonomisk balanspost i statens budget. Det är givetvis i grunden inte fel att ha ögonen på sig men det påverkar på ett påtagligt sätt det militära ledarskapet. Behovet att ”tåla syn” är tydligare och påverkar ledningsstrukturen på ett mer påtagligt sätt än i det civila samhället. Militära verksamheter i ett öppet demokratiskt samhälle ska tåla syn och ha ett regelverk som underlättar och stödjer ledarskapet att skapa en säker och utvecklande miljö.

Den militära ledarens uttalat dubbla ansikten med en i fredstid säker och utvecklande utbildning som syftar till att i krigstid kunna fatta beslut som direkt påverkar människors liv är ingen lätt uppgift. Det kräver en insikt i ledarskapets inre väsen som både kräver intuition och intellekt. Det kräver också en anda och ett grundläggande förhållningssätt till ledarskapet som måste utvecklas och inpräntas från första dagen i uniform. Dagens militära ledare formar morgondagens ledare.

Här ser jag ett problem som också inte är ovanligt i det civila ledarskapet. Det kan infinna sig en lite mer statisk tjänstemannainställning som innebär att man i stället för att hantera processer som inte fungerar
eller är farliga helt enkelt tar bort dem trots att dessa processer kan vara nödvändiga för förbandets förmåga eller företagets värdeskapande. Det infinner sig en rädsla för att göra fel som är starkare är drivkraften att göra rätt.  I det korta perspektivet får det också avsedd effekt i betraktarens ögon och i den militära verksamheten kan det vara svårt att mäta eftersom vi inte vill testa det i något litet krig. I den civila verksamheten märks det tydligare genom att företaget tappar konkurrenskraft och lönsamhet och i förlängningen hamnar på obestånd. 

Det finns ledare i näringsliv och politik som hanterar fenomenet genom att dölja farliga eller olagliga processer men det är heller inte fruktsamt eller intelligent. Det är heller inte bra att gena i kurvorna och acceptera ett större risktagande och det är heller inte bra att starkt detaljreglera verksamheten eftersom man då tar bort ansvaret och initiativet från chefer och ledare på lägre nivå. Det civila livets lösning heter väl fungerande team som inpräntas ansvar och hela tiden ett förhållningssätt till verksamheten som gör den säker och utvecklande. Stödet för arbetet är lagstiftning, normer och rutiner som kontrolleras med certifieringar, interna och externa revisioner. Det har näringslivet hämtat från den militära verksamheten. Grundläggande moment i ledarskapet är fördelat ansvar, resurser, utbildning, avvikelserapportering och kontroll – alltså uppdragstaktik! 

Citerar man ledningsinstruktionens ingress för arbetslag på en större svensk industri kan man läsa:

”I ett väl fungerande lag har alla tydliga uppgifter och den samlade styrkan beror på hur väl lagmedlemmarna samverkar. Tydligt och stödjande ledarskap med klar ansvarsfördelning i hela organisationen är viktiga ingredienser i förbättringsarbetet. Det skapar ett tryggt förbättringsklimat där det är självklart att vi utmanar processen och provar nya lösningar. I teamen bidrar vi alla med kunskap, yrkesskicklighet och förmåga att lösa problem. Teamet utför själv kvalitetskontroll, underhåll, planering och ständiga förbättringar som ett naturligt inslag i vardagen.”

Det intressanta är att ett fördelat ansvar med naturlig kontroll och en anda som innebär säkerhet i alla situationer och ständiga förbättringar som arbetsgrund skapas en säkrare arbetsplats där felen minskar. Företeelser som ”fem varför” vid konsekvensförklaringar och viktig eftertanke blir moment i vardagen för att förebygga fel och inpränta ett säkert tänkande hos alla medarbetare.    

Min egen erfarenhet från de år jag arbetade på Kustjägarskolan var att det fanns en uttalad anda av att tänka säkerhet och att utveckla metoder för utbildningen inom ramen för de övergripande målsättningarna och övningsändamålen. Vi hade en klar ledningsordning och det var tillåtet att göra fel eftersom det var utvecklande. Däremot var det inte tillåtet att göra medvetna fel eller att gå utanför uppsatta utbildningsmål. Även då under 1970-talet utvecklades mycket av förbandets kapacitet och förmåga i en dialog genom hela ledningshierarkin. Det var en synnerligen utvecklande arbetsmiljö att vara Kustjägare. 

En liten jämförelse med det civila ledarskapet och verksamhetsutvecklingen.

Målstyrning eller uppdragstaktik är en vanlig metod för verksamhetsutveckling och ledning inom näringslivet. Grunden bygger på väl utvecklade processer och enkla och överskådliga planeringsinstrument. I huvudsak utvecklas verksamheten från dess affärsmodell och
ingående processer. Med process menas alla aktiviteter som upprepas och består i huvudsak av den värdeskapande huvudprocessen, stödprocesser och ledningsprocesser. Affärsmodellens byggstenar gör det möjligt att skapa de två faktorer som är grunden för all lönsam verksamhet – kundnytta och kundrelationer. Utan kundnytta finns inget marknadsbehov och utan kundrelationer finns ingen som avvänder kundnyttan. Kundnytta och kundrelationer kan var för sig skapa den språngbräda företaget behöver för expansion eller ökad lönsamhet. Bra kundrelationer kan fyllas med fler kundnyttor och bra kundnytta kan skapa fler kundrelationer.

Civil verksamhet liksom militär bygger på ständiga förbättringar genom att utveckla metoder och ledarskap, minska slöseri och öka värdeskapandet. Här kan man dock som civil militär ibland undra om fokus inom Försvarsmakten verkligen ligger på den värdeskapande processen?

Civil ledarskapsutveckling har hämtat mycket från det militära inte minst från de studier Will Schutz gjorde i US Navy. Det finns också andra mer civila ledstjärnor som Frederick Winslow Taylor, Taiichi Ohno och Eliyahu Goldratt som alla bidragit till att utveckla både ledarskap och resurssnål (Lean) produktion.  Allt detta bygger på delaktighet och ansvar med ett samordnande och stödjande ledarskap. Ledarskap handlar också om att skapa självmedvetna medarbetare som växer med uppgiften. Självkänsla är ett enkelt recept för framgång.

Will Schutz definierade detta i sitt ”Human element”.

Nu är detta inget nytt under solen redan för drygt tvåtusen år sedan skrev Sun Tsu att en ledare betecknas av fem kvaliteter: ”Intellekt, tro, medmänsklighet, mod och korrekthet”.

Enligt Will Schutz skapar en öppen atmosfär ledare med självinsikt och stor förmåga att hantera farliga situationer och överkomma rädsla. 

Enligt Will Schutz skapar en öppen atmosfär ledare med självinsikt och stor förmåga att hantera farliga situationer och överkomma rädsla. 

Den svenska militära kundnyttan är att avhålla oss från konflikter och den svenska militära kundrelationen hanteras genom de politiska beslutande organen.  Försvarsmakten är en angelägenhet för hela svenska folket och det kanske skulle vara en tydligare utgångspunkt i det politiska samtalet kring Försvarsmaktens uppgifter och möjliga användning.      

Kustjägarnas ledarskap och utbildning

Här begränsas givetvis mina egna erfarenheter till de år jag själv var verksam inom Försvarsmakten och till den information jag fått av andra. Den övergripande militära doktrinen påverkar de strategiska målen men kanske inte den praktiska ledningsfilosofin. Även avsaknaden av en tydlig militär doktrin som ska styra de övergripande strategiska målen som hos många tolkas som en brist i förtroende mellan Försvarsmakten och de politiska beslutsfattarna påverkar den militära ledningsstrukturen. Här verkar det dock som om verkligheten tvingar systemet till att korrigera sig självt och åter satt försvaret av Sverige i det främsta rummet. 

Erfarenheter och avvikelser skapar nya kunskaper och underlag för beslut. Kryddar man detta genom att lära av andra utvecklas ledarskapet mångfalt.   

Erfarenheter och avvikelser skapar nya kunskaper och underlag för beslut. Kryddar man detta genom att lära av andra utvecklas ledarskapet mångfalt. 

 

Kustjägarnas utbildning och ledning har alltid utgått från individens möjligheter till att utbildas för den krävande uppgift som förbandet och förbandets soldater alltid har haft.  Urvalsmetoderna har varierat men målet har varit tydligt. Det har över tid fått olika konsekvenser men förhoppningsvis har resultatet varit detsamma – dugliga stabila och användbara elitsoldater. Under min tid på skolan hade vi stora avgångar under utbildningsåret vilket fick till resultat att det infördes en extra mönstring. Huruvida det förbättrade situationen vet jag inte men sannolikt påverkade det inte ledarskapet och utbildningen.  Den mer pragmatiska synen på individens möjligheter är nog det viktigaste när man gör urval till kustjägare. Det beskrivs på ett mer lättsamt sätt i Bengt Segers berättelse om hur han blev Kustjägare 1957 efter det att han drabbats av eftertankens kranka blekhet och för en kort stund kommit på andra tankar. Då får han träffa löjtnant Högelin:


– Vad pysslar du med i det civila?
– Jag har jobbat på bilverkstad och nu jobbar jag på
   FOA.
– JAHA, Fritid, vad ägnar du dig åt?
– Bygger en båt till exempel
– Jasså! Kan du läsa ett sjökort?
– Jaarå

– Kan du skruva isär en mekanisk pryl och sätta ihop
   den igen?
– Javars (bilverkstan)
– Och varför skulle inte du bli en bra kustjägare?
– Jag har så djävla dålig kondition.

– Konditionen Seger, den ordnar vi!

Ridå! Seger blir antagen som ”frivillig” kustjägare.

Kustjägare under utbildning 1957

Kustjägare under utbildning 1957

Jag har haft nöjet att få leda några av de gossar som utbildades till Kustjägare från de första åren.  Jag var chef för 1:a pluton på 4:e Kj-komp under krigsförbandsövningen 1974. Här saknades varken initiativförmåga, stridsduglighet, ledarskap eller fysisk förmåga. 

Det kan ju bero på det sällsamma urvalet men var sannolikt en produkt av ett mycket bra ledarskap under utbildningen.

Utbildningen av Kustjägare byggde på ett stödjande och krävande ledarskap med fysiskt hård och krävande utbildning där individens förmåga och möjlighet att utvecklas var den naturliga basen. Det har förekommit andra uppfattningar och i slutet av 1980-talet började det växa fram en medial bild av kustjägarutbildningen som en grym metod där individen totalt bröts ner för att seden byggas upp till en stridsmaskin. Det är möjligtvis en företeelse som kan förkomma i dåliga filmer men verklighetens elitsoldater har alltid varit formade av både fysiskt och intellektuellt förberedda personer.

Det är också intressant att notera att många av de duktiga instruktörer och ledare som utbildats och arbetat på Kustjägarförbandet nått stora framgångar och resultat i sitt ledarskap med andra förband. Många kommer säker ihåg Martin Svensson som efter sin tid på Kustjägarskolan blev chef för transportcentral och brandkår på regementet. Sällan hade vi skådat en så effektiv enhet och sällande hade värnpliktiga högaktat sitt befäl som under denna tid.   

Processtänkande i Kustjägarutbildningen

Dagens industriella processtänkande som också är en förutsättning för effektiv målstyrning (uppdragstaktik) var grunden i den utbildning och det ledarskap som tillämpades under min tid vid förbandet. Det började med enskild soldats färdigheter med materiel (vapentjänst mm), förflyttning och strid i förhand och efterhand. Den enskilde soldatens utbildning kompletterades med sjukvårdsutbildning, ABC, navigationsutbildning och kännedom om en fiendes utseende och förmåga (underrättelsedelgivning). Därefter drillades grupps förmåga med spaning, jägartjänst, båttjänst och strid för att innan övningsuppehållet växlas upp till plutons uppträdande med fokus på spaning, strid och landstigning. Övningsuppehållet föregicks av långpaddling. Och efter övningsuppehållet drillades kompaniet i ett antal tillämpade övning där huvuddelen genomfördes med skarp ammunition. Här övades också ledningsförmågan hos det aktiva befälet och blivande reservofficerare under sin ROK2. 

Bra beslut kräver bra underrättelser. Här Kustjägarledningsgruppens underrättelseofficer avlyssnande radiokommunikation mellan sovjetiska marininfanteriförband under övning 1986.

Bra beslut kräver bra underrättelser. Här Kustjägarledningsgruppens underrättelseofficer avlyssnande radiokommunikation mellan sovjetiska marininfanteriförband under övning 1986.

Även stödprocesser som underhåll, transporter och andra viktiga funktioner drillades för att skapa hållbara grundprocesser för enkel och snabb ledning. Tanken var precis som med de industriella flödena att snabbt kunna göra en taktisk bedömning och genom enkel ordergivning fokusera (kraftsamla) förbandets förmåga. Processtänkandet med väl inövade men samtidigt dynamiska funktioner skapade förutsättningar för synnerligen snabb och korrekt ledningsförmåga och det ledningsövertag som är en nödvändighet för att nå framgång. 

Vi lärde oss att organisation var ett statiskt tillstånd och att det var förbandets färdigheter (processer) som skapade framgång. Organisation löser inga andra problem än att tala om var människor ska befinna sig i hierarkin. Det är förbandets färdigheter eller förmåga som skapar framgång på samma sätt som industrins värdeskapande processer. Man kan organisera hur mycket som helst men har man inte ordning på sina processer så sker ingen förändring. Fråga Polisen – de borde veta?

Den ledarskapsmodell som vi fick till livs under vår utbildning och som så elegant uttryckts i 2001 års upplaga av Grundsyn Ledning har tveklöst format många av oss både i det vardagliga sammanhanget och i våra olika roller som samhällsmedborgare. Några blev småföretagare, några blev skickliga yrkesmän, några hamnade i näringslivets och samhällets ledarskikt och en blev ÖB. Gemensamt är förståelsen för ett ledarskap som utvecklar individen och skapar självmedvetna medarbetare som växer med uppgiften. 

Hur ser det ut i dag? Hur präglar dagens situation Försvarsmaktens ledningsfilosofi och hur utövas ledarskapet på Amfibieregementet och på Kustjägarkompaniet? Vi vill veta.

 

 

Olle Neckman
Jägarkapten Kj 70/71

Den nya  Militärstrategiska doktrinen - en uppgörelse med ”enveckasförsvaret”

Den nya Militärstrategiska doktrinen - en uppgörelse med ”enveckasförsvaret”

Thukydides, en grekisk historiker, skrev för snart 2500 år sedan om det långa peloponnesiska kriget mellan Sparta och Aten. I sina betraktelser av kriget drar han bland annat slutsatser om att de faktorer som ofta styr stater är rädsla, egenintresse och heder (fear, interest and honor). När vi tittar på världen idag kan vi se samma fenomen i de underliggande krafter som styr hur stater agerar. Några exempel på detta är vad vi ser i konflikterna i Syrien och i Ukraina. 

Det är viktigt att komma ihåg att stater styrs av människor utifrån dessa individers uppfattningar och rationalitet vilka inte alltid är desamma som våra egna. Så var fallet redan för 2500 år sedan och det har inte ändrats. Utöver den här typen av konflikter, där stater är huvudaktörer, har vi idag också att hantera andra typer av hot i form av aktörer med helt andra drivkrafter och agenda. Sammantaget gör världen mycket komplex och svårförutsägbar. 

Strategiska trendanalyser ger en tydlig bild av att mänskligheten står inför många utmaningar både på kort och på lång sikt. Då Östersjöregionen och Sverige inte är undantagna från dessa utmaningar kommer vi att påverkas, direkt och indirekt, av händelseutvecklingen. I de politiska styrningar som Försvarsmakten erhållit i försvarsbeslutet från 2015 pekas det tydligt på den mycket oroväckande säkerhetspolitiska situation som råder i Europa och dess angränsande områden. Försvarsmakten har nu omsatt de politiska målsättningarna i en ny militärstrategisk doktrin (MSD 16). 

Överbefälhavaren, ÖB, inriktar i den militärstrategiska doktrinen Försvarsmaktens användning av stridskrafterna i fred, kris och krig. Doktrinens syfte är att peka ut riktningen för hur Sveriges militära maktmedel 1ska användas tillsammans med andra maktmedel för att med tillgängliga resurser uppnå de av riksdag och regering uppsatta målen. 

Doktrinen är att likna vid en kompass som pekar ut vägen snarare än att den ska ses som ett detaljerat ramverk. MSD 16 är styrdokumentet för ett antal underliggande dokument som med större upplösning omsätter strategin i planer och handling på alla nivåer. 

Det svårdefinierade läge mellan fred och ett öppet angrepp, under vilket olika påverkansmedel används.

Det svårdefinierade läge mellan fred och ett öppet angrepp, under vilket olika påverkansmedel används.

Den är vägledande för Försvarsmaktens personal, den är ett verktyg för att upplysa medarbetare i andra myndigheter inom totalförsvaret och sist men inte minst är den också ett instrument för att signalera till omvärlden hur Sverige avser att använda sitt försvar. Till skillnad från de två tidigare militärstrategiska doktrinerna, utgivna 2002 och 2011, är denna doktrin mer inriktande i sin karaktär. Den nya doktrinen innebär ett filosofiskt trendbrott för Försvarsmakten och den är mycket tydligt utformad utifrån de realiteter som föreligger. Det handlar om hur vi ska agera med vad vi har för att uppnå våra säkerhetspolitiska målsättningar. Därmed är den inte längre baserad på stormaktens principer för krigföring utan det är en doktrin utformad efter våra unika förutsättningar. 

MSD 16 handlar således i allt väsentligt om hur vi med våra tillgängliga resurser ska försvara Sverige. Försvarsmaktens och totalförsvarets resurser syftar ytterst till att tillsammans verka krigsavhållande; att skapa tröskeleffekt. I en sådan innefattas de förmågor vi har varje dag, året om. En god omvärldsuppfattning genom en bra underrättelsetjänst och kvalificerade sensorer, en förmåga att snabbt kunna möta och hantera hot genom en hög tillgänglighet på förbanden är exempel på detta. Men det handlar också om att vi genom övningar, nationella och internationella, ständigt ökar våra färdigheter och har närvaro i Sverige och i vårt närområde. Vi övar med partners för att bygga relationer och öka vår förmåga att kunna verka tillsammans med andra länders militära förband. 

Försvarmaktens viktigaste beståndsdel är personalen. Doktrinen syftar därmed också till att skapa förståelse för den kontext i vilken vi ska verka och därmed vägleda oss i handling. Insikten om att vårt uppträdande och vår attityd i alla sammanhang; under insats, vid övningar och i det dagliga värvet bygger vår trovärdighet hos Sveriges befolkning och hos aktörer i vår omvärld, är fundamental. 

Sverige är en liten demokratisk stat. Vi kommer därför alltid att behöva agera utifrån att vi är i strategisk efterhand, vilket kommer att ställa mycket höga krav på oss alla att kunna hantera det oförutsägbara och att kunna verka under mycket påfrestande förhållanden.  

Militärstartegiska konceptets kärna. De två strategiska typfall som FM ska kunna hantera.

Militärstartegiska konceptets kärna. De två strategiska typfall som FM ska kunna hantera.


Kärnan i MSD 16 är det så kallade militärstrategiska konceptet. Det är byggt utifrån de förutsättningar som råder i vår omvärld men också utifrån våra förutsättningar att hantera en förändrad och föränderlig hotbild. Försvarsmakten ska, tillsammans med det övriga totalförsvaret, verka konfliktförebyggande. Ett angrepp ska snabbt kunna mötas med förband med hög tillgänglighet för att vinna tid. Tillsammans med andra parter ska vi kunna vinna över en angripare och om vi står själva ska vi bjuda utdraget och uthålligt motstånd med syfte att undvika att förlora kriget. Sverige är medlem i Europeiska Unionen som visserligen har artikel 42.7 i Lissabon fördraget, men vilken genom sin skrivning i realiteten inte förpliktigar övriga medlemsstater till militärt stöd. Sverige är således militärt alliansfritt vilket innebär att vi inte enbart kan bygga vårt militära försvar på förhoppningen om snabbt och substantiellt militärt stöd från någon annan part. Sådant stöd tenderar dessutom endast att materialiseras när det sammanfaller med en annan aktörs egna intressen.  Genom att vi idag har välövade insatsförband med mycket hög tillgänglighet kan vi omedelbart möta en aggression där den inträffar. Försvarsmakten har idag mycket kvalificerade förband, men numerären är liten och vår stridsidé måste därför anpassas till den verkligheten.
Som komplement till de stående insatsförbanden finns därför, över ytan, det territoriella försvaret med ett hemvärn som genomgått en enorm utveckling. Hemvärnets förband är numera mycket kompetenta för de uppgifter de har inom det territoriella försvaret.  

Östersjön i skärningspunkten mellan NATO och Ryssland.

Östersjön i skärningspunkten mellan NATO och Ryssland.

Att vi, Sverige, ensamma skulle kunna vinna ett krig mot en överlägsen motståndare är idag dock lika osannolikt som det var då vi hade en avsevärt större försvarsmakt. Det innebär inte att Sverige ger upp militärt om vi inte kan stå emot den inledande delen av ett angrepp, vilket den mediala tolkningen av förre ÖB uttalande om enveckasförsvaret landat i. Vi kommer att med alla till buds stående medel, över tiden, kämpa för att undvika att förlora. Detta kommer att vara kostsamt, inte minst ur det mänskliga perspektivet, men det har också historiskt visat sig vara mycket verksamt även mot en överlägsen angripare.  

Endast om vi får militärt stöd, vilket inte på något sätt är självklart, finns förutsättningar för militär seger. För att det ska vara möjligt måste vi ha förmåga att ta emot ett sådant stöd. Att tillsammans med andra bedriva militära operationer kräver förberedelser i många dimensioner. Dessa innefattar ett brett spektrum; från juridiska frågor och logistik till taktiska och ledningstekniska procedurer.  Det värdlandsavtal som Riksdagen nyss beslutade möjliggör att genom avtal förenkla procedurerna för gemensamma övningar och samarbeten. Det är också ett verktyg för att möjliggöra för Sverige att kunna ta emot ett militärt stöd i ett skarpt läge. Att först när en allvarlig konflikt är ett faktum försöka lösa allt detta har små utsikter att lyckas. 

Dagens hot har många skepnader. Hot från internationell terrorism mot Sverige och svenska intressen, hemma och ute i världen, är ständigt närvarande. Här ska Försvarmakten med stöd av ny lagstiftning kunna stödja andra myndigheter. Vi vet heller inte hur en framtida konflikt i vårt närområde kan komma att se ut. Just nu är den asymmetriska delen av vad som populärt kallas för hybridkrigföring i fokus på grund av det ryska agerandet på Krim. Men hybridkrigföringen innehåller inte endast informationsoperationer, anonyma kombattanter och okonventionella metoder utan den innefattar också reguljär krigföring med stora förband. Under årets första kvartal genomförde Ryssland en övning med nästan 90 000 deltagare. En rysk övning bland många, som alla till numerären är långt större än de multinationella övningar som bland andra NATO bedriver i Europa.

Den nya militärstrategiska doktrinen inriktar hur Försvarsmakten, inom ramen för de uppgifter vi fått av riksdag och regering, ska kunna hantera detta hotspektrum. Det handlar om realism, om moral och om förmågan att anpassa sig. Allt byggt på organisationens minsta och viktigaste beståndsdel; människan. Omsatt i praktisk handling så styr doktrinen mot en hög grad av realism i övningar och utbildning för att på så sätt förbereda Försvarsmaktens personal för att kunna verka under mycket krävande förhållanden. Något som för kustjägarförbanden varit en självklarhet i snart 60 år. 

 

 

Överste Hans Ilis-Alm arbetar
med strategisk analys vid Ledningsstaben.
Han gjorde GU 78/79 vid Kustjägarskolan.
Åsikterna som uttrycks i artikeln är hans egna.

HUR DET FINSK-SVENSKA SAMARBETET STARTADE

HUR DET FINSK-SVENSKA SAMARBETET STARTADE

INLEDNING

Idag har vi ett djupt bilateralt samarbete med Finland som snudd på är ett osignerat ”försvarsförbund”. Alla svenska och finska vapengrenar har dels sina egna gemensamma övningar exvis flyg och olika arméförband, dels övningar där Finland och Sverige samövar med andra utländska styrkor i s.k. Joint Exercises. Vad som är mindre känt är hur och när detta samarbete startade och att AMF och de finska kustjägarna på Nylands Brigad är de förband som är en stor del av ursprunget till det nu mycket omtalade samarbetet. Även KJV har bidragit med en liten liten bit då vi sände Årets Kustjägare 2001 – Emil Andersson - till Nylands Brigad.

KA:s reservofficerare var 1952 troligen de som först startade övningssamarbetet med Finland. Det var i början på 1950-talet känsligt för Finland att ha övningsverksamhet med främmande makter. Men tävla fick man ingen kritik för – läs rysk. Så KA:s och Flottans reservofficerare skapade de NORDISKA MARINA TÄVLINGARNA som var en dold övningsverksamhet sponsrad av resp. Försvarsmakt. Med reservofficerarna reste flera ”höga dignitärer” d.v.s. yrkesofficerare (överstar, generaler, amiraler)till tävlingarna, som av olika anledningar ville träffa sina, främst finska motsvarigheter. Intresset från de norska och danska generalerna/amiralerna var lika stort.

Det har sedan 1960-talet varit regelbundna ömsesidiga möten mellan olika svenska militära chefer och deras nordiska kollegor. Ofta var dessa möten sociala med vissa militära inslag. Man ville helt enkelt lära känna varandra och utbyta information, som kanske inte alltid passade att göra i skrift. Dessa möten med Finland på olika nivåer resulterade egentligen inte annat än i utbyten av olika erfarenheter vilket var viktigt. 

Men i mitten på 1990-talet skedde en stor förändring. Om den startades av militären eller politikerna har varit svårt att utröna, MEN samarbetet startades i två helt olika militära spår delvis på grund av organisationsstrukturen i varje land. Detta blev lyckligtvis väldigt framsynt hanterat av våra länders respektive försvarspolitiker.

Man måste dock komma ihåg att på 90-talet var det stora reduceringar inom den svenska Försvarsmakten. Vi hade ju ingen aggressiv fiende längre efter Sovjetunionens sammanbrott 1991. Återtagningen skulle få 10-års förvarning – sa politikerna. Sverige skulle börja försvaras utomlands med erfarenheter från Balkan. Nya militära system gjordes bara i enstaka enheter och började kallas DEMONSTRATORER.
Vi hade 1999 en general (Johan Kihl) som beskrev framtidens krig som ett CYBERKRIG men han fick då inte genomslag för sina framsynta idéer. Hela Amfibiekåren skulle reduceras till - en amfibiebrigadledning och tre amfibiebataljoner, men det blev inte det heller. Det blev bara en bataljon med ett kustjägarkompani utan egentligen något tung eget understöd.

Detta i sin tur skapade en akut överlevnadsfråga för cheferna inom Amfibiekåren och man ville därför undersöka hur man tänkte i Finland, som då inte hade planer på några större reduceringar.

De svenska kustjägarna har ju alltid varit organiserade inom Marinen. Men som alla vet så har kj-komp ju tillämpat mycket av den svenska arméns instruktioner, skjutregler – ja allt i armén som vi kunde ha nytta av. Vi kunde ofta skicka officerare på arméns kurser. Med tanke på alla försvarsgrensstrider så upplever jag att kustjägarna alltid varit välkomna att ta del av arméns kurser underlag mm. Så var dock inte fallet för kustjägarna i Finland. Alla jägarförband organiserades inom finska armén där de finska kustjägarna förde en tynande tillvaro. I Finland utvecklades kustjägarverksamheten i mindre skala, som en liten men undanskymd del av infanteriet. 

Finska och svenska stridsbåtar i förbrödning

Finska och svenska stridsbåtar i förbrödning

 

En tidigare bataljonskommendör för den tidigare Kustjägarbataljonen i Obbnäs, överste Ilmo Kekkonen beskrev ett besök till Vaxholm på 1980-talet :

...att ”den svenska amfibiekåren hade mer trasigt material inne för reparation än vad hela vår bataljon hade till förfogande”.

Vid den stora finska försvarsmaktsreformen 1997 överfördes dock såväl det fasta kustartilleriet som Nylands Brigad, som utbildade kustjägare, från armén till marinen. För kustjägarna var detta en lyckträff. Från att ha varit en undanskymd och underfinansierad del av infanteriet kom man att gå i bräschen för den nya marina utvecklingen, som betonade förmåga till rörlig strid. Infanteribakgrunden lämpade sig dock bra för utvecklingen

Men som nämndes ovan så startade det blivande samarbetet i två separata spår från 1995 och ett
gemensamt tredje spår: 

  • dels genom resp. flottans chefer inom
  • respektive länders marin
  • dels genom resp. marins KUSTJÄGARE
  • dels ett hitintills starkt och politiskt agerande

Jag har valt att ta med några av de personer som haft avgörande betydelse för skapandet och vidmakthållande av det militära samarbetet mellan Finland och Sverige.

Nedan beskriver jag det viktigaste händelserna i kronologisk ordning:

1995

Kustjägarna: Svenska Amf-trupper på flottbesök i Hangö med HMS Händig och några Stridsbåt 90. Det svenskarna egentligen ville var att träffa finska kustjägare men de låg i Dragsvik/Ekenäs. När de finska värdarna upptäckte detta så fixades ett besök till Dragsvik

1996

Flottan: Försvarsrådet/regeringen i Finland bestämde att flytta kustartilleriet och Nylands Brigad från armén till marinen från den 1 juli 1997. Beslutet grundades på den försvarspolitiska redogörelsen som gavs ut vintern 1997 

Politikerna: Som försvarsrådets generalsekreterare hade viceamiral Kaskeala ansvaret att skriva redogörelsen. Under förberedande diskussioner med den politiska och försvarsledningen diskuterades också mycket om möjligheter att öka samarbetet mellan försvarsmakterna av Sverige och Finland

1997

Flottan: kom respektive marincheferna (amiralerna Illi och Nordbeck) med ett förslag om gemensamma sjöövervakningen och marina övningar

Kustjägarna: 30 amf-officerare från KAS/KAC (kustartilleriets utbildningsenhet) besökte Hangö Kustsektion under ledning av den svenske översten Krister Arweström. Temat var kuststriderna vid Hangöfronten under kriget samt info om KA i Finland. I sitt tackbrev en vecka senare föreslog Arweström att man kunde utveckla samarbetet.

Politikerna: Förre presidenten Koivisto höll den 22 april ett tal i Finland där han argumenterade för ett ökat finländsk-svenskt samarbete på försvars- och säkerhetspolitikens område. Han önskade mer samverkan när det gäller försvar . Björn von Sydow och Anneli Taina skrev i samma ämne den 26:e april en gemensam artikel till SvD och Helsingin Sanomat. I deras artikel föreslogs bl.a. integrering av sjöövervakningssystem och gemensamma övningsaktiviteter. Artikeln förberedes mellan Försvarsdepartementet och Försvarsministeriet. Ansvariga var genlt Johan Hederstedt, då militära rådgivaren till von Sydow och viceamiral Juhani Kaskeala, då chefen för försvarspolitiska avdelningen. 

Vi hade kommit fram till – säger von Sydow i Riksdagen:

...att våra länders alliansfrihet har kommit att bli alltmera lika varandra och att vi därför borde göra en inventering av om det finns några möjligheter att förstärka samverkan när det gäller försvar, materiel och forskning. Det nämndes utbyte av officerare till högskolekurser, möjligheten att sätta upp en gemensam trupp, en bataljon för internationell tjänst osv.

1998

Flottan: Hölls den första bilaterala flottövningen i Bottniska viken. Därefter arrangerades dessa Loviisa/Lovisa manövrar årligen antingen i Bottenhavet eller i Ålandshav/Norra Östersjön. 

1999

Kustjägarna: C KAS (KA Skjutskola) öv Arweström och hans stabschef besökte Nylands Brigad (NylBr) för att följa med en kustjägarövning. Brigadkommendör Stig-Göran Grönberg och C KABAT/NylBr överstelöjtnant Jukka Tilli bekantade sig med övning Ostbågen i Sverige på inbjudan av öv Arweström. Teman för dessa besök var nog att se om det fanns förutsättningar för att öva tillsammans.

Politikerna: Jan-Erik Enestam blir försvarsminister i Finland och kontakterna med von Sydow intensifierades och de träffades ofta. Som framgår av redogörelsen, var det enligt Enestam inte bara snack, utan också verkstad. Och för Nylands Brigad är samarbetet livsviktigt, faktiskt en ”överlevnadsfråga” i tider då garnisoner och regementen riskerades att dras in.

2000

Flottan: Loviisa-övningen 2000 i Bottenhavet följdes med stor tillfredsställelse avministrarna von Sydow och Enestam med ombord svenska och finska fartyg

Kustjägarna: Öv 1 Stellan Fagrell besökte NylBr för att följa med utbildningen. Även AmfSS (f.d. KAS/KAC)  besökte NylBr C KA1. Öv Bengt Andersson berättar från övningarna tillsammans med finska kustjägare i Finland

Bengt Andersson minns:

…när man besökte med några stridsbåtar Nylands Brigad i Dragsvik. Vädret och annat gjorde att man ville ha så kort väg över öppet hav som möjligt – så man åkte bara mycket lite inom åländskt farvatten (LEDSKÄR). Det var ju dåligt väder. Ingen ser nog. Att bryta mot Paristraktatet från 1947 betr; Ålands icke militära status gör man inte ostraffat. Finska diplomater skällde på svenska diplomater som skällde på ÖB som skällde på - Bengt Andersson.

Politikerna: Öv Arweström och öv Andersson förankrade de finska samarbetsidéerna bland AMF:s överstar och efter deras godkännande och många funderingar beslöt de lägga fram det svensk-finska samarbetsförslaget för den svenska försvarsministern Björn von Sydow. Det skedde den 13:e december 2000. Enligt von Sydows dagboksanteckningar skrev han:

...jag rekommenderade koncentration på svensk-finskt samarbete inom ramen för Lovisa och nordiska brigaden - där kan amfibier vara en bra del att byta in.

Nu blev det inte så. Jag kan tänka mig att Andersson och Arweström nog heller ville umgås med finska kustjägare och inte ingå i någon flottistövning i Bottenviken.

Finska och svenska kustjägare på Korsö

Finska och svenska kustjägare på Korsö

2001

Kustjägarna: Senare under 2001 undertecknade NylBr:s ordern om deltagande i SWEFIN 01. Ordern var skriven av kustjägarbataljonens kommendör Anders Gardberg. Deltagandet var godkänt av Marinchefen.

Den första gången Anders Gardberg, som bataljonskommendör för Vasa Kustjägarbataljon i Nylands Brigad kom i kontakt med den svenska amfibiekåren var genom ett brev författat tillsammans med brigadkommendören Stig-Göran Grönberg vintern 2000/2001 från den dåvarande avdelningschefen för finska försvarsministeriet, viceamiral Juhani Kaskeala, som hänvisande till ministrarnas diskussioner och gav försvarsmakten i uppgift att inleda ett samarbete mellan Nylands brigad och 1. Amfibieregementet. Ordern ”rann ned” via försvarsmaktens organisation, via huvudstaben till Marinchefen konteramiral Esko Illi till Nylands Brigad och slutligen till kommondor Gardberg och chefen för brigadens operativa byrå, kommendörkapten Kjell Törner (Nyland brigads nuvarande kommendör). De fick till uppgift att åka till Nynäshamn för att dels se hur man kunde starta ett närmare samarbete dels se hur man kunde delta med en finsk kustjägaravdelning i den svenska marinens övning SAMMARIN sommaren 2001. (utförlig beskrivning nedan)

2002

Kustjägarna: SweFin2001 övningen gav en hel del erfarenheter för kommande övningar, men det viktigaste var nog ändå att den blev av. Efter det var arrangemangen för nästa års övning, som ett gemensamt amfibiekompani inom Nordic Peace 2002 betydligt enklare. Dessutom kom den första långsiktiga planen som gjordes i Nynäshamn att förverkligas så gott som planerat. 

Även KJV har bidragit till det finsk-svenska militära samarbetet utsågs Emil Andersson (numer Lindblom) . se separat artikel i tidningen

2003

Kustjägarna: AMF åkte till Finland. Styrkechef var nuvarande öv Mikael Åkerström. 

2004

Kustjägarna: Under året genomfördes en samövning under SAMMARIN 04. Deltagandet förbereddes under ledning av övlt Mats Lindberg som vid tidpunkten var bataljonchef. Förutom förberedelser för deltagandet med ett finskt kustjägarkompani (reservister) påbörjades det konkreta målsättningsarbetet med en Svensk/finsk amfibiestyrka. Som grund användes den svenska modellen av förbandsbeskrivning som användes i s.k. TOEM,
Taktiskt-Organisatorisk-Ekonomisk Målsättning. 

Slutprodukten kan sammanfattas med att styrkan bestod av två nationella skyttekompanier med gemensam stab och tross. Vid uppgifter till sjöss skulle svensk materiel användas och vid markoperativ tyngdpunkt kom fordonen från Finland. Den hårdaste nöten att knäcka var sambandsstrukturen där våra nationella system inte var designade att enkelt inkorporera andra nationers radiosystem. Själva övningen innebar att reservisterna från Finland utrustades vid Nylands brigad och efter inskjutning och vid upplastningen anslöt man den svenska bataljonen på Korsö. Under övningen praktiserades också de gemensamma övningsbestämmelserna där ländernas olika säkerhetsbestämmelser mm vägts samman. 

Isaksson, Gardberg, Arweström

Isaksson, Gardberg, Arweström

2005

Kustjägarna: Under detta år var det Amf 1 tur att åka i österled för att delta i vad som döptes till FINSWE 05. Från Amf 1 deltog i princip hela utbildningskontingenten vilken slogs samman med Nylands Brigads motsvarighet till en styrka om ca 900 man. Liksom tidigare hade övningen förberetts med ett förberedelse arbete omfattande såväl övningen som fortsatt förbandsutveckling. Ansvarig på svensk sida var återigen övlt Mats Lindberg och som efter övningen fick beskedet att han lett den största svenskledda bataljon som anfallit österut i södra Finland sedan Svensk-Ryska kriget 1809. Övningen skedde i ett internationellt scenario med en tidig eskalering och kom därför att präglas av anfall. I slutförloppet utanför Helsingfors genomfördes också en skarpskjutning där en svensk belysargrupp ledde sjömålseld från finskt kustartilleri. Ett av flera exempel på den interoperabilitet som skapades och nu finns länderna emellan.

2006

Kustjägarna: Strong Resolve 2006 som varit den ultimata målsättningen sköts upp med ett år, till år 2007 och bytte namn till NOBLE MARINER. Till dess hade SweFin ATU övat årligen och ställde således upp med en gemensam enhet i övningen Noble Mariner år 2007. På Amf1 i kom flera regementschefer att vara involverade under åren. Sammanhållande under de flesta åren efter 2002 var dåvarande stfC Amf1 övlt Mats Lindberg. Den finsk-svenska amfibietruppen som till slut 2007 landsteg i Polen leddes av den finske chefen övlt Manu Tuominen - idag överste och finsk Försvarsattaché i Stockholm.

2007

Kustjägarna: övlt Peder Ohlsson var fungerande chef för SWEFINATU i början av övningen NOBLE MARINER 2007 senare kom övlt Manu Tuominen att leda truppen i Polen. NylBr:s kommendör Henrik Nysten samt Amf1:s chef öv Ola Truedsson ansvarade för övningsledningen i Sverige.Snabbt efter landstigningen bytte truppen sida till de ”röda” OPFOR (Opposing Force) och blev jagade av Natos NRF (Nato Response Force). SWEFIN ATU stred framgångsrikt mot Royal Marines Commandos som förberedde sig för att åka till Afghanistan.

 

Den första stora svensk-finska kustjägarövningen

Planeringen av första övningen

Öv Gardberg beskriver den finska sidans våndor:

... i mars 2001 åkte vi så till Nynäshamn där dåvarande chefen för AMFSS, överste Krister Arweström ledde planeringsmötet för SAMMARIN. Under dessa dagar i Nynäshamn arbetade vi fram dels ett upplägg med en finsk kustjägarpluton skulle åka över med egna båtar och ingå i ett svenskt kustjägarkompani. Men vi lät det inte bli vid detta. I dagarna hade nämligen den finska huvudstaben anmält sitt förslag till trupper som Finland skulle anmäla till EU:s planerade insatsstyrka, enligt ”Helsinki Headline Goal”. Trupperna skulle vara färdigt bildade och tränade år 2006. 

Trots intensiv lobbning hade marinen inte lyckats övertyga Huvudstaben att anmäla en kustjägarenhet till denna lista, som uppfattades innebära en ”gräddfil” till internationella övningar. Endast arméenheter hade godkänts till denna lista. I Sverige var läget det samma. 

Tack vara ett inofficiellt mandat från högre stab
(i alla fall från den finska marinstaben där såväl amiral Illi, kommodor Karumaa och dåvarande kommendörkapten Juha Vauhkonen starkt lobbat för ett marint deltagande i HHG-listan (Helsinki Headline Goal) arbetade vi fram ett inledande SweFinATU koncept där man stegvis, fram till år 2006 årligen skulle samöva och skapa grunden för en gemensam amfibisk stridsgrupp som man kunde presentera i Natos stora övning STRONG RESOLVE 2006, d.v.s. samma år som var målet för trupperna som omfattades av Helsinki Headline Goal. 

Målsättningen för SweFin ATU var alltså att, oberoende om man var på någon officiell lista eller inte, visa att marinen kunde leverera trupper, dugliga till krishantering. Under veckan presenterade vi konceptet för ett flertal besökare från HKV som alla nickade positivt.

Finska byråkratins kvarnar maler

De finska officerarna lämnade SAMMARIN planeringskonferensen fulla av entusiasm och fast beslutna att arbeta vidare för att verkställa det första steget, deltagandet i SAMMARIN. Det visade sig vara svårare än tänkt. Inledningsvis måste vi övertyga Marinstaben i Finland om att vi kunde åka över med egna båtar. Vi förfogade nämligen endast över de två första prototyperna av Jurmo-klassen. En pluton behövde minst tre båtar, så åtminstone en öppen Uisko behövdes med. Då även Jurmona dessutom var prototyper var sjöfartsinspektören i Marinstaben minst sagt skeptiskt inställd och ville att vi skulle åka över med bilar och låna svenska stridsbåtar i stället. Vi protesterade starkt. I vårt tycke låg det ett starkt symbolvärde i att man åkte över på egen köl. Allt annat vore ”misch-masch” och undergräva symbolvärdet. Slutligen godkände marinchefen vårt förslag, men tillade att flottan skulle assistera vid överfarten. Jag återkommer senare till hur detta sedan gick.

Följande hinder låg i det varifrån man kunde ”hitta” en trupp att delta med. Även denna fråga löstes på ett innovativt sätt. Jag samlade ihop bataljonens alla värnpliktiga officersaspiranter och gruppchefer och frågade vem som var intresserade av att delta i sin första repetitionsövning en knapp månad efter ”muck” och åka över till Sverige. Intresset var mycket stort, antalet frivilliga överskred antalet platser, så vi beslöt att göra ett urval på basen av deras tjänstgöring och specialutbildning.

Svenskarna ställer in SAMMARIN 2001

När så planerna började ta form, trots alla interna hinder kom följande kalldusch, i maj månad kom det meddelande från Sverige att SAMMARIN var inhiberad på grund av den svenska försvarsmaktens sparbehov. Som tur var, besökte överste Arweström Finland samma tider på Kustartilleriskolornas chefsmöte som detta år arrangerades i Finland och Nylands brigad. Tillsammans beslöt vi att inte ge upp, de konkreta förberedelserna hade gått så pass långt redan i Finland, vi hade fått grönt ljus, och själva SAMMARIN var ju i sig endast en kuliss. Det kunde till och med förbättra förutsättningarna för en bra övning i SweFinATU koncept om man inte var tvungen att följa en stor övnings alla förlopp, utan i stället koncentrera sig på väsentligheter. Detta arbete är idag det som kallas Comprehensive Approach, förr hette det uppdragstaktik.

Efter någon vecka kom så besked från Sverige, en SweFinATU övning var godkänd från svenskt håll. 

Då vaknade finska försvarsministeriets jurister upp och påpekade att en sådan övning inte fanns på den godkända planen över internationella övningar för året. De förutsatte att ett Memorandum of Understanding (MoU) måste göras upp mellan Finland och Sverige, vilket förutsatte ytterligare byråkrati. Utan mina goda personkontakter till tidigare kolleger i ministeriet och huvudstaben hade saken sannolikt strandat här, men efter många telefonsamtal och skrivelser fick vi till slut till ett sådant MoU så att jag veckan före övningen åkte över till Sverige med ett signerat MoU, för att få de behövliga underskrifterna från Sverige. Även i övrigt var det en hel del byråkrati att ta i, allt ifrån att kolla upp tullregler till att utverka tillåtna chifferkoder till snabbsändaren. I många fall var vi banbrytare, även om man gjort flottbesök och krishanteringsuppgifter så var detta en av de första gångerna som finländsk trupp åkte beväpnad utomlands för att öva på främmande territorium. De lösningar som vi råddes att göra blev sedermera allmän praxis. 

Finska och svenska stridsbåtsförare fick möjlighet att prova varandras flytetyg

Finska och svenska stridsbåtsförare fick möjlighet att prova varandras flytetyg

Genomförandet av den första övningen

Då den skulle äga rum i svenska skärgården väljer jag att få den finska upplevelsen beskriven av Anders Gardberg. Övningsplanen skrev han ihop med övlt Stefan ”Palle” Palmqvist. Gardberg skriver:

 ...så äntligen, en torsdag i augusti var det dags för 30-talet reservister att rycka in. En svensk kapten anslöt också som sambandsofficer för att bistå vid bland annat lotsning efter överskridande av svensk territorial-
vattengräns.

Tidig fredag morgon, klockan 06.00 startade vi, medan brigadkommendören Stig-Göran Grönberg önskade oss lycka till från kajen. Rutten till Sverige var planerad och beordrad av marinchefen att gå via Åland, av sjösäkerhetsskäl. Alternativet att gå den raka vägen via (finska) Utö dömde amiral Illi ut direkt. (Min kommentar att antalet, tre båtar, inte är förenliga med Ålandstraktatet avfärdade han med ett kort ”Ålandstraktatet gäller fartyg, inte båtar”). Därmed kom vi att åka via Åland, ett brott vilket väl numer är preskriberat. Senare år har man dock åkt den rakare men öppna rutten över Utö.

Som nämnt beordrade amiral Illi att flottenheterna skulle understödja överfarten med att följa oss med marinens dejourerande skepp. Någon dag före avfärd blev jag uppringd av Finska vikens marinkommandos beredskapschef som svarade för marinens beredskapsfartyg den veckan. Han undrade vem som skulle betala bränslet för denna extra ”operation”. Saken hann dock aldrig beslutas förrän robotbåten beordrades till östra Finska viken för att undersöka en misstänkt undervattenaktivitet. 

Den andra stötestenen var igen marinens sjöfartsövervakare. Eftersom överfarten skulle ta över 8 timmar var båtförarna tvungna att hålla en tre timmar lång vila på vägen. Vi beslöt att förlägga den till Gyltö, i samband med lunchen. När vi ätit lunch och tankat i Gyltö (mellan Korpo och Houtskär) hade det gått en och en halv timme. I samma veva fick vi den senaste väderleksrapporten som lovade ökad vind, upp till 17 meter i sekunden till eftermiddagen. I detta skede fattade jag ett ”chefsbeslut” och beordrade att fortsätta omedelbart, istället för att vänta på att vinden ökade. Så åkte vi in de åländska vattnen och vid Skiftet och Delet började man redan märka den tilltagande vinden. Vår reservplan var att ta i land på sjöbevakningsstationen på åländska Föglö och övernatta i tält i väntan på att vinden mojnat. Ingen av oss var dock intresserad av detta alternativ. Sjöbevakningen meddelade att vinden redan var 22 meter i sekunden, men tillade att vågorna inte ännu var farligt stora. De sade att valet stod mellan att åka nu, innan vågorna hade tagit sig eller vänta i värsta fall flera dagar på Föglö. Efter en överläggning med båtförarnas befäl, fattade jag beslutet att köra. Vi åkte mot det stormande Ålands hav.

En speciell detalj har etsat sig i mitt minne: När vi satt och skumpade i rätt så hård sjögång i den första Jurmons hytt, två båtförare, den svenske sambandsofficeren, dåvarande kommendörkapten Vauhkonen och jag, ringde Vauhkonens telefon. Hans rington var ”Das Boot”. Ett nästan hysteriskt skratt utbröt och lättade stämningen. Emellanåt gick jag ut och kollade hur manskapet i den främre delen klarade sig. Allt var bra så här långt. I samma veva tog jag det som jag brukar kalla ”Mitt livs fotografi” en bild från akterdäck på den bakomkommande Jurmon U602 samt var underhålls-Uisko. Det blev en ögonblicksbild som jag ens genom försök till arrangemang lyckats överträffa.

Ålands hav är inte så stort och även om vi endast kunde köra ca 12 knop visade radarn att vi närmade oss svensk territorialvattengräns. Eftersom vi kortat lunchpausen var vi över en timme för tidiga, enligt det på förhand ansökta diplomatiska tillträdestillståndet. Nu tog den svenska sjöbevakningen kontakt och beordrade oss per radio att stanna vid gränsen, eftersom vårt tillstånd att anlöpa svenskt territorialvatten var i kraft först om en timme. Sålunda stannade vi mitt på havet och blev där och guppade. En koll av manskapets skick visade sig att nu hade några redan börjat spy. Därmed fattade jag dagens tredje ”chefsbeslut” och beordrade att fortsätta. Jag tänkte inte börja vänta en timme på ett stormigt hav. Den svenske kaptenen var litet orolig för följderna, eftersom vi per definition gjorde oss skyldiga till gränskränkning. ”Du är ju här för att ge oss legitimitet” svarade jag. Vi hörde aldrig något om några åtgärder med anledning av denna kränkning. Någon lät väl nåd gå före rätt.

Efter en stund började vi skönja land samt en svensk bevakningsbåt ”Orädd” som mötte oss. Vi gjorde ett kort stopp vid Söderarms fyr där några soldater som var sjösjuka fick stiga ombord på denna betydligt större båt. Sedan fortsatte vi sjömarschen till Korsö där vi sedan lade till. Väl framme ställde avdelningen upp på kajen och jag gjorde avlämning till 1: Amfibieregementes chef, överste Bengt Andersson, ett historiskt ögonblick. Därefter var det dags för bivackering och mat före vi höll den första övningsgenomgången.

De praktiska arrangemangen i övningen leddes av min svenske kollega bataljonschef överstelöjtnant Mikael Åkerström och mig. Den inleddes dagen därpå genom att skapa integrerade svensk-finska grupper. Avsikten var att genom att blanda ihop nationaliteterna ge en möjlighet att lära känna förutom varandra även testa och utvärdera varandras material, allt från vapen till radio, tält och stridsproviant. Den första dagen gick åt endast till detta. På kvällen gavs följande dags läge. Enheten skulle förflytta sig nästa morgon med båt till Rindö som en förtrupp till en svensk-finsk krishanteringsenhet. Uppgiften var att etablera sig på Rindö där det fanns etniska oroligheter mellan olika grupper. Enhetens uppgift var att skaffa underlag för den kommande bataljonen. Målgruppen för övningen var Amfibieregementets rekryter som samtidigt hade sitt första grundläger och som var bivackerat plutonsvis på olika håll på Rindö och hade egen grundutbildning. 

Med varierande utrustning, några i vit vintermundering, andra i grönt och med engagerade rollinsatser, speciellt av utbildarna började den svensk-finska enheten patrullera området och ta kontakt med lokalbefolkningen, något som ibland gick bra, ibland rätt åt skogen när en hetlevrad lokal krigsherre såg sitt revir hotat. Så småningom började dock en lägesbild utkristallisera sig och grunderna för huvudstyrkans etablering vara klara. Då hotbilden gentemot förtruppen visade sig öka, samlades enheten till slut för ett att göra en sista styrkedemonstration och för att säkra huvudtruppens ankomst till området. Som avslutning genomfördes ännu en skarpskjutning på skjutbana där de finska soldaterna fick skjuta med AK 5 och de svenska med 7,62 RK 95. Det finska stormgeväret visade sig vara ett bättre vapen, på annat sätt kunde man inte på finskt håll förklara det att de svenska soldaterna vann tävlingen. 

Medan övningen pågick på Rindö övade de svenska och finska båtförarna i Stockholms skärgård. Man testkörde samtidigt varandras båtar, dock så att det alltid fanns en ansvarig befälhavare från båtens flaggnation ombord. Mången sommarseglare vände på huvudet när de såg den finska örlogsflaggan fladdra på en Jurmo djupt inne i Stockholms skärgård.

Sedan följde återmarsch till Korsö, underhåll samt en stor övningsgenomgång och gemensam middag med bastu förrän återfärden till Finland inleddes igen arla morgonstund. Denna gång i betydligt bättre väder.

 

SWEFIN AMPHIBIOUS TASK UNIT

SWEFIN AMPHIBIOUS TASK UNIT

 

Fortsättningen

SweFin2001 övningen gav en hel del erfarenheter för kommande övningar, men det viktigaste var nog ändå att den blev av. Efter det var arrangemangen för nästa års övning, som ett gemensamt amfibiekompani inom Nordic Peace 2002 betydligt enklare. Dessutom kom den första planen som gjordes i Nynäshamn att förverkligas så gott som planerat. 

Öv Arweström minns:

..att de finska kustjägarna först var helt ovana vid krishantering. De fick möta civila demonstranter
vilket de inte alls inte var vana vid, vilket blev en riktig eye-opener för dem

Även KJV har bidragit till det finsk-svenska militära samarbetet. Under några år så fick kjkomp välja Årets KJ. KJV finansierade någon form av belöning, en resa bl a USA, flyga med JAS eller Viggen och vinka till kompisarna eller åka ubåt.

2001 så utsågs Emil Andersson (numer Lindblom) Han fick som belöning åka till Nylands Brigad i november 2002 och på nära håll uppleva finskt kustjägarväder som till och med fick de finska kustjägarna att ändra på övningen.

2003 åkte AMF till Finland. Styrkechef var övat Mikael Åkerström. Man tog inte vägen via Skärgårdshavet utan tog en rak kurs till Nylands Brigad i via Ekenäs till Dragsvik. Till skillnad från tidigare år var det bleke både på dit och på hemresan. 

Mikael Åkerström menar:

 ...att Strong Resolve 2002 var mycket viktig för internationaliseringen av svenska amfibieförband och var dessutom en mycket viktig del i det fortsatta samarbetet mellan Sverige och Finland. Då övningsanslagen till resp. lands övningar de första åren inte var riktigt synkade så deltog Finland endast med stabsofficerare under SR 02. Då förbandet ”bordade USS TORTUGA” med 15 stridsbåtar, så såg många andra länder att förbandet existerade vilket i sin tur skapade samarbete senare med bl.a. Nederländerna. 

Strong Resolve 2006 som varit den ultimata målsättningen sköts upp med ett år, till år 2007 och bytte namn till Noble Mariner. Till dess hade SweFin ATU övat årligen och ställde således upp med en gemensam enhet i övningen Noble Mariner år 2007. På Amf1 i kom flera regementschefer att vara involverade. Sammanhållande under de flesta åren efter 2002 var dåvarande stfC Amf1 översten Mats Lindberg nu Stabschef på HKV PROD. Den finsk-svenska amfibietruppen som till slut 2007 landsteg i Polen leddes av den finske chefen övlt Manu Tuominen idag överste och finsk Försvarsattaché i Stockholm. 

 

Batajonsledningen under övning

Batajonsledningen under övning

Epilog

2006 gjorde Nato evalueringar för att i Finland anmäldes ATU till ett styrkeregister för internationella krishanteringsövningar. Denna evaluering blev också en utvecklingspunkt/Partnership Goal in i det finska PARP-programet med Nato (Planning And Review Process) vilket garanterade att Finland fortsatte satsa på amfibiekonceptet. Detta fick på grund av enskilda personers agerande ett högt militäriskt/politiskt intresse i Finland, vilket kan ha bidragit till att också Sverige undvek ytterligare nedskärningar av amfibiekåren. Gemensam utveckling av ATU (även med Nato) ökade båda ländernas yrkeskunskap om kraven för internationella operationer och även Natos förståelse av vår förmåga att operera på s.k. Littorals d.v.s. skärgårdsmiljöer.

Eftersom öv Mats Lindberg hanterat samarbetet sedan hösten 2003-2006 fick han bollen att fortsätta arbetet och han ledde Amf1 samarbetet med Finland även 2008-2010. Öv Gardberg var brigadkommendör och Manu Tuominen på bataljonen Under övningen 2009. Vid tillfället hade svenskarna begränsat med vpl och åkte med en befälskader (ca 50 man) för att bemanna en bataljonstab mm. En av AMF1:s Svävare var med för första gången och rönte ”viss uppståndelse”. För finnarna var detta en examinering av deras internationella utbildning och det som var det deras bidrag i FINSWE ATU. 

Jag vet att det finns ett stort antal personer både i Finland och i Sverige som borde ha omnämnts i denna artikel. De skall dock känna att även de var med och skapade samarbetet även om artikeln av platsbrist inte kan ta med dem i redogörelsen. Notera den finske överstens Tuominens uttalande som avslutar denna artikel: 

…ett bra samarbete kräver att var och en måste göra sitt bidrag för att ett samarbete skall må bra, som vi säger i Finland bland kustjägarna ”baretten måste förtjänas varje dag”.

 

Denna artikel kunde inte ha skrivits om inte de som startade det finsk-svenska militära samarbetet hade bidragit med sina minnen. 

 

 

 

 

Wictor Phalén

Kj 65-66 A-dyk RO/Major

 

 

Ett stort tack till

 

Krister Arweström – överste f.d. chef KA3
och AmfSS idag aktiv pensionär.

 

 

Generalmajor Bengt Andersson
idag C Förvarsmaktsövning 17.

 

 

 

Överste Mats Lindberg idag
StabsC Försvarsmaktens PROD avd.

 

 

Överste Mikael Åkerström idag C FMTIS, Försvarsmakten Telekomminukations-och Informationssystemsförband

 

 

Björn von Sydow (s), försvarsminister
1997-2002 , idag svensk Riksdagsman.

 

 

Jan-Erik Enestam (sfp) försvarsminister
1999-2003 – idag Minister, pensionär, konsult

 

Juhani Kaskeala - Amiral och tidigare kommendör för Finlands Försvarsmakt (motsv. svenska ÖB) – idag styrelseproffs i bl a Kone Oy och Nixu Ltd.

 

Anders Gardberg – överste och tidigare finsk Försvarsattaché i Sverige, i idag CEO för SAAB Finland.

 

 

Stig-Göran Grönberg tidigare kommendör för Nylands Brigad.

 

 

Överste Manu Tuominen , idag
finsk Försvarsattaché i Sverige.

 

 

...samt inte minst Årets Kustjägare 2001
Emil Lindblom idag på miljökontoret i Ockelbo samt eget eventföretag.

 

 

Vad gjorde de här? – personliga reflexioner kring den främmande undervattensverksamheten

Vad gjorde de här? – personliga reflexioner kring den främmande undervattensverksamheten

Artikeln är tidigare publicerad i Kungl. Örlogsmannasällskapets: Tidskrift i Sjöväsendet, TiS. Artikeln är den tidigare marinofficeren Per Anderssons inträdesanförande i Kungl. Örlogsmannasällskapet. Artikeln är tidigare publicerad i TiS nr 3 2010 och publiceras ånyo i Tidningen Kustjägaren.

 

 

Jag har varit engagerad i stor omfattning i undervattensverksamheten under 20 års tid på central nivå, bland annat i den marina analysgruppen och i olika befattningar inom underrättelse- och säkerhetstjänsten bland annat avseende bearbetning och analys av inhämtad information. Detta som en kort bakgrund till denna artikel som inte handlar om observationer eller indikationer som gjorts av de många personer som under årens lopp rapporterat händelser till militära myndigheter utan om vad personer som varit med ombord eller haft god kännedom om detta berättat och vad syftet kan ha varit med undervattens-verksamheten. Denna artikel innehåller inga referenser eller fotnoter. Att ange sådana är otänkbart. Slutsatserna och uppfattningar som framförs är mina egna och behöver inte återspegla Försvarsmaktens hållning i dessa frågor.

Att skriva något i detta ämne kan lätt kollidera med olika sekretessregler. Jag har noga försökt väga varje ord på guldvåg för att inte göra fel. I samband med det arbete som gjorts och fortfarande utförs inom projektet Försvaret och Kalla Kriget, FoKK, inom den speciella ubåtsgruppen under ledning av Bror Stefenson, begärdes ett antal handlingar ut. Flera av dessa handlingar lämnades inte ut och uppgifterna i dessa kunde därför inte användas i gruppens arbete trots att innehållet redan var känt och i flera fall dessutom var skrivna av någon av deltagarna i gruppen. Detta belyser tydligt de problem och den avvägning som måste göras.

Uppgifter

De uppgifter som berörs i denna artikel är till sin huvuddel sådana som jag själv fått vid samtal med olika ryska officerare och andra specialister efter det att jag gått i pension. En artikel av detta slag skulle kunna göras betydligt mer omfattande och initierad men då skulle sekretessproblem omedelbart uppstå och kanske dessutom skada vår nuvarande verksamhet inom underrättelsetjänsten. 

Även information från uppgiftslämnare kan inte tas för sanning rakt av utan måste utsätts för trovärdighetsbedömning, granskning och analys. Uppgiftslämnarna befinner sig också på olika avstånd från sanningen och utgörs främst av tre nedanstående typer av individer.

  • Den som själv varit med om händelsen
  • Den som känner någon som varit med om händelsen
  • Den som av en bekant hört talas om hädelsen 

Att det krävs en omfattande bakgrundskunskap för att kunna bedöma sanningsgraden i olika lämnade uppgifter är givetvis viktigt men det är också viktigt att kunna sätta sig in i hur man tänker och agerar. Vi vill oftast att det vi själva gör ska vara både kostnadseffektivt och logiskt men att rakt av tillämpa våra kriterier på detta när vi bedömer en stormakt som Ryssland leder direkt fel och låser tankarna. Det tar några år innan man kan frikoppla sina egna tankar och låsningar men när man gjort detta blir det mycket lättare att förstå vad olika personer egentligen berättar.

Undervattensverksamheten som genomfördes mot Sverige skedde länge i det tysta. Flera marinofficerare blev dock indragna i ubåtsjaktverksamhet både på västkusten och även på andra platser kring våra kuster redan på 60-talet. Deras rapporter mötte vid denna tid inget större bifall bland annat genom att den allmänna uppfattningen var att ubåtar aldrig opererade på vattendjup mindre än 40 meter. Det var först under Utöincidenten 1980 som väckarklockan om den främmande verksamheten började ringa på allvar. Efter denna vet alla vad som hände med upprepade ubåtslarm från många av våra kuststräckor från Gullmarsfjorden i väster till Töre i norr.

Utöincidenten 1980 var den första ubåtsincident jag själv deltog i ombord på en av våra bevakningsbåtar som under lång tid låg och sökte med sin ålderdomliga, men fungerande, hydrofon och hade hela akterdäcket fyllt med sjunkbomber. 

Hårsfjärdenincidenten 1982 var den andra incident jag deltog i och då som ställföreträdande chef för ledningsgruppen på Mälsten. Hade jag då vetat att jag 25 år senare skulle vara inblandad i att granska vad som egentligen hände minut för minut och i det tysta följa den debatt som uppstod skulle jag nog ha agerat annorlunda och satsat stora resurser på att dokumentera allt som skedde in i minsta detalj. Nu var ju inte våra olika system i Marinen sådana att man kunde eftergranska olika händelser möjligen med undantag av en del hydrofonsystem som kunna spela in effekterna de hörde. 

Det finns ingen enskild pusselbit som ger ett entydigt svar på vad syftet var med den ryska undervattensverksamheten mot Sverige. Syftena har förändrats över tiden beroende på hur inriktningar och militära behov utvecklats. Målgrupper för underrättelseinformation var bland annat de kärnvapenbärande ubåtarna, specialförbanden (som grund för sabotageverksamhet) m.fl. En allmän klyscha har varit att hänvisa till krigsförberedelser. Detta är att göra det hela lite för enkelt. Visserligen kan mycket inordnas inom detta begrepp men nedan kommer verksamheten att brytas ner i mer begripliga beskrivningar för att de som var med under åren med ständiga ubåtsjaktoperationer ska få en förståelse vad det kan ha varit de utsatts för.

Operationsområden

Jag vill inte tynga denna artikel med komplicerade organisationsbilder och namn utan påstår bara att man egentligen enkelt kan beskriva organisationen genom att säga att det fanns en tydlig vattendelare i verksamheten beroende på operationsområde. Vissa system och därtill hörande verksamhet var avsedda för ”Deep Water” och en andra för ”Shallow Water”.

 


Deep Water

Den delen som var och är avsedd att jobba i de djupa vattnen är baserad i Norra Marinen med bas i Olenya Guba. Det är en relativt liten organisation jämfört med övriga ubåtsförband i området men de har mycket specialiserade och ombyggda ubåtar till sitt förfogande. 

Som bärare av specialubåtarna finns bl.a. en modifierad Delta III samt en Yankee Stretch, båda reaktordrivna. En Yankee Stretch är 160 meter lång och det kan behövas för att i en särskild brunn kunna koppla specialubåten Paltus (också reaktordriven) som är ca 60 meter lång. Sekretessen kring detta förband har alltid varit hög och ubåtarna skyddas vid torrsättning genom att dockorna döljs med pressningar. För ett år sedan träffade jag en tidigare rysk ubåtsofficer som tidigare själv tjänstgjort i ledande befattning på en av de andra stora ubåtarna i basen. Han berättade om den hårda säkerhet som rådde på platsen men hade vid ett tillfälle gått från sin ubåt och passerade en av torrdockorna just innan man hunnit avsluta täckningen för att förhindra insyn. Han såg då själv för första gången den stora ombyggda Delta III moderubåtens botten med den stora brunnen. 

Uppgifterna som dessa specialubåtar hade tidigare var att kunna förstöra SOSUS-systemen och andra undervattenssystem i Atlanten. Genom år av arbete hade den ryska underrättelsetjänsten kunnat fastställa svaga punkter i SOSUS-systemet vilket underlättade planeringen. Med tiden fick systemet med specialubåtarna mer utvidgade uppgifter.

Paltusubåtarna byggdes på Sudomekhvarvet i St: Petersburg med leverans av den första enheten 1991 och den andra 1994. Paltus nummer tre i serien försenades och jag vet inte vad som hände med denna. Det innebär att Paltus nr 1 och 2 sannolikt genomfört provturer i Östersjön och kan vara några av de 60-meters ubåtar som man ibland pratar om och har observerat i olika sammanhang. Ubåten är byggd att operera ner till 1000 meters djup och har ett deplacement på 730 ton i u-läge. Oftast var moderubåten med sin Paltus ute i Atlanten i ca 2 -3 veckor innan de återgick till sin bas. Detta var svårt att dölja och uppmärksammades av andra ubåtsbesättningar inom basen men man diskuterade aldrig detta internt.

För de djupa vattnen fanns också tidigare sex specialombyggda Zulu IV-ubåtar. De byggdes om redan 1956 och försågs med en fjärrstyrd torpedliknande, ca 6 meters ROV, med olika typer av manipulatorer som kunde nå ner till djup mellan 2-till 3000 meter för att förstöra kabelsystem (SOSUS). Zulu-ubåtar fanns även i Östersjön och åtminstone en modifierad enhet var baserad där. En intressant detalj är att sex andra Zulu ombyggdes och var de första i Ryssland som kunde bära ballistiska missiler och de utgjorde därmed en testplattform för sådana system för kommande ubåtstyper.

Shallow Water

Under kalla kriget ombaserades i slutet av 70-talet sex Golf II-ubåtar. De var 98 meter långa med ett deplacement på 2700 ton och en uthållighet på ca 70 dygn. Beväpningen förutom torpeder var tre missiler av typ SSN5 som ersatt äldre mer korträckviddiga modeller. Missilerna hade en räckvidd på 165 mil och en sprängkraft på nästan 1 megaton vilket är en mycket stor sprängkraft. Ubåtarna hade patrullområden öster om Gotland. Rekognoseringar skedde under åren med andra ubåtstyper för att hitta bra skyddade platser för Golf II-ubåtarna i samband med skymningsläge och krig. Det är sannolikt att sådana platser utforskades i Bottenhavet och i Södra Östersjön och påbörjades i god tid innan Golf II-ubåtarna kom in i Östersjön.

Operationsprofil 1: Underrättelseföretag med en miniubåt

Det fanns under denna tid även en annan ubåtstyp utrustade med kärnvapen och det var Juliett som hade en uthållighet på ca 33 dygn och var utrustad med fyra missiler av typ SSN3/SSN12 med en räckvidd av ca 100 mil och en sprängkraft på 350 kiloton. Ubåten tvingades inta övervattensläge innan avfyring kunde ske. Tre Juliett fanns i Östersjön.

I Östersjön fanns tidigare ett ganska stort antal bottenplacerade navigationsfyrar (transponders). Vid utplaceringen av dessa var det givetvis viktigt att de hamnade på exakt rätt plats. Navigationsfyrarna kunde aktiveras med en kodad signal från ubåtarna och efter aktiveringen sände de i en förutbestämd tid som kunde vara 10 – 15 minuter. De ryska ubåtscheferna gillade inte att använda detta system eftersom de kunde detekteras av andra lyssnande system i området. Det fanns även navigationsfyrar på botten i Norra Marinens område.

Annan utrustning som utplacerades på botten var olika former av förvaringsutrymmen. Det har ofta talats om detta och flera personer som jag träffat de senaste åren har alla bekräftat att dessa gömmor existerade. Det kunde vara små vattentäta förvaringsbehållare för vapen, sprängämnen, sambandsutrustning till något större förvar för dykmateriel och tyngre utrustning. Specialförbanden hade också stora gömmor, habitat, där dykare kunde slussa in och tillfälligt vila eller byta utrustning. Var dessa olika typer av förvaringscontainers fanns var en väl förborgad hemlighet. 

Karaktärer på uppträdandet i våra skärgårdar

När det varit diskussioner och debatterat kring de främmande ubåtarna har det nästan alltid varit själva ubåten som det rört sig kring. Oftast har man då glömt bort att de uppgifter som ska utföras av ubåten många gånger krävt att de slussat ut dykare som utfört något arbete.    En ubåt som bara passerar ett område kan inte åstadkomma någon större skada mer än att den kränker oss medan dykarna som utnyttjas oftast genomför någon fysisk aktivitet direkt riktat mot oss.

De ubåtsoperationer som genomfördes under flera år med olika ubåtstyper i våra skärgårdar hade lite olika karaktär. Egentligen kunde man utskilja tre olika huvudtyper även om det inte var några hårfina gränser mellan dessa.

Den första operationsprofilen var en ensam ubåt som kom in i skärgården och passerade igenom området och sedan lämnade området. Under denna förflyttning kunde ubåten uppsöka platser där utrustning tidigare utplacerats och med hjälp av dykare antingen byta batterier, byta registreringsmedia eller kanske ta ombord utrustningen in i ubåten. Givetvis kunde också ny utrustning utplaceras. Den utrustning som fanns utplacerad var olika typer av sensorer som passiva hydrofoner, utrustning för insamling av elektriska signaturer eller liknande. I andra länders vatten placerades också utrustning för kabelavlyssning ut men om det skedde mot Sverige är okänt för mig.  

Det har även inträffat att hydrofoner placerats ut intill farleder mm med hjälp av dykare från fartyg som i mörkret stannar till och utför detta arbete. Detta har bland annat skett på västkusten mellan Sverige och Danmark. Hur man sedan kunde veta vad det var för fartyg eller ubåt man spelade in undandrar sig min bedömning. Detta var sannolikt ett sätt att bygga upp ett hotbildsbibliotek med akustiska signaturer.

Den andra operationsprofilen är en ubåt som kommer in i skärgården och på given plats slussar ut dykare som med hjälp av olika typer av förflyttningshjälpmedel fortsätter till sina mål och där utför någon aktivitet. Det kan vara olika former av rekognosering eller arbete med sensorer. För att placera ut ny utrustning krävs i regel att en container medförs som antingen bogseras eller sitter fast på undervattensfarkosten. Sådana containers finns för olika ändamål dels som rena transportutrymmen eller dels som minor. En container ser ut som en kortare torped som lätt glider fram i vattnet. Den har olika utrymmen, en del vattentäta, för förvaring av utrustning. Beroende på skärgårdens natur kan ubåten därefter förflytta sig och dykarna ansluta till ubåten igen på en ny förutbestämd plats. Detta är ett sätt att minska risken för upptäckt eftersom ubåten annars blir stillaliggande en tid vid utslussningsplatsen.

Operationsprofil 2: Underrättelseföretag med en miniubåt samt en mindre farkost

Operationsprofil 2: Underrättelseföretag med en miniubåt samt en mindre farkost


Den tredje operationsprofilen är mer komplex genom att fler undervattensfarkoster kunde användas och flera stopp att slussa ut dykare och sedan låta dessa slussa in igen skedde. 

Det var inte alltid som det var militära dykare som utför arbetet med utrustningarna på botten. Om det var frågan om mer komplicerad materiel kunde det vara speciellt dykutbildade civila specialister från något institut som medföljde ubåten och sedan gjorde jobbet.

Enligt flera olika tidigare chefspersoner vid de ryska förbanden som deltagit i denna verksamhet hände det att man även hade en mindre beväpnad skyddsstyrka med dykare som säkrade platsen mot fientligt angrepp den tid arbetet pågick. Denna skyddsstyrka hade dels automatvapen med en räckvidd på ca 40 meter under vattnet eller särskilda pistoler med ca 5 meters räckvidd. Eftersom man många gånger jobbade i mörkt vatten var oftast räckvidden samma som sikten eftersom man då såg en eventuell angripande dykare väldigt sent.

Operationsprofil 3: Komplex operation med alla komponenter

Operationsprofil 3: Komplex operation med alla komponenter

Hur dykarna kunde hitta platserna där materiel var utplacerad eller hitta tillbaka till ett dykartransporthjälpmedel som de lämnat på botten och sedan tillbaka till ubåten var länge föremål för diskussioner. Jag har i detalj fått förklarat för mig hur dykarna kunde hitta de utplacerade objekten i mörkret på botten. I själva verket var det ganska lätt. Dykaren hade en mottagare i sitt dykaggregat som kunde ta mot signaler från en svagt sändande hydrofon i den utrustning han skulle simma fram till. Genom att minska känsligheten i mottagaren simmade dykaren i den riktning dit signalen var starkast. Han pejlar på så vis med sin kropp. Ju närmare han kom ju mer dämpade han signalen tills han var framme vid objektet. Sändaren stängde av sig själv efter en förinställd tid. På motsvarande vis kunde dykarna i sin farkost hitta tillbaka till en ubåt eller övervattensfartyg när arbetet var klart.

Farkoster

Några av de farkoster som specialförbanden disponerade var av Triton 1 och Triton 2. Båda dessa hade begränsningar i aktionsradie och var inte kapabla att själva transportera dykarna fram och tillbaka över Östersjön och sedan ha en taktisk uthållighet i området. Dessa farkoster transporterades därför med hjälp av andra ubåtar eller övervattensfartyg för att farkosterna senare skulle kunna påbörja sina uppdrag. Olika personer jag träffat har lämnat divergerande uppgifter om vilka ubåtarna var som var bärare och jag vill därför inte peka ut någon speciell typ mer än att konstatera att en hel del övningar utfördes med de ombyggda Whisky-ubåtar som tidigare fanns i Östersjön. Enklare är det beträffande de specialombyggda övervattensfartyg som utnyttjades. De mest kända är av Muna-klass, ett till det yttre helt oskyldigt fartyg men specialinrett. Dessa hade flera olika lastalternativ som möjliggjorde transport av tre Triton 1, sex Protes, (dykartransport-hjälpmedel), ett antal containers och 18 dykare. I andra lastalternativ kunde man transportera en Triton 2, fyra Sirena, containers och 14 dykare. De ombyggda fartygen av Muna-klass kunde också slussa ut dykare med Sirena och containers under vattnet i två modifierade torpedtuber. Den del i förskeppet där denna installation fanns kunde trycksättas så att inte utrymmet skulle vattenfyllas när man öppnade tuberna. Flera andra fartygstyper fanns också tillgängliga både med utslussningsmöjligheter för dykare under vattnet samt i något fall med öppningsbara bottenluckor.

Utvecklingen av nya typer av specialfarkoster påbörjades i god tid innan Tritonsystemet skulle utrangeras och olika koncept prövades.
De mer kända bygger på att farkosten mycket snabbt kan förflytta sig som en vanlig båt med hjälp av bland annat bärplan för att sedan övergå till batteridrift och förflytta sig under vattnet. Modeller som Thor och Triton NN har varit i projektstadiet. Vilken typ som nu ersatt Triton får tiden utvisa.

Specialförband i Kaliningradområdet

Ett av det specialförband som finns i Östersjön är delat i två grupperingsområden där huvuddelen ligger i orten Parusnoye i Kaliningrad och farkostdelen i Primorsk (syd). I huvudanläggningen i Parusnoye finns utbildningsresurser och förläggning för personalen. Med tiden har antalet värnpliktiga som ingick förbandet nedgått och antalet fast anställda ökat. I den damm som finns intill stabsbyggnaden kan man öva landning i vatten i samband med fallskärmshopp men även utslussning genom torpedtub. Grundutbildning på olika mindre dykartransporthjäpmedel sker också. Detta är även här som man tidigare sluttränade civila specialister som skulle biträda vid undervattensarbete samt agenter som skulle infiltrera på olika platser längs våra kuster under vattnet. Att förbandet har uppgifter som även omfattar kärnvapen framgår både genom tidigare officerare som tjänstgjort inom förbandstypen och bland annat berättat om de specialfordon som finns för detta ändamål.

I anläggningen i Primorsk fanns tidigare i ena delen av den U-formade byggnaden en bassäng där täthetsprov kunde ske av farkoster men även möjligheten att öva manövrering av bland annat Sirena i en filmsimulator som kunde projicera filmsekvenser över olika målområden.

Verksamhetens mål

Verksamheten kunde ha antingen en direkt strategisk knytning eller en mer lokal operativ eller taktisk inriktning

Strategiska mål

Mål av strategisk betydelse utforskades i flera länder. Bland dessa mål fanns kärnkraftverk. I den planläggning som fanns vid en kris eller krigsläge var att vid behov stoppa driften i sådana anläggningar. Detta skulle kunna ske utan att förstöra själva anläggningen genom att helt enkelt strypa kylvattentillförseln. Många kärnkraftverk som ligger vid kusterna har samma uppbyggnad med konstgjorda kanaler där kylvatten tas in och släpps ut. Genom att dämma upp dessa med en mycket kraftig sprängladdning kunde man därför tvinga fram ett nödstopp. Särskilda laddningstyper fanns för detta ändamål och det var i regel en mycket liten kärnladdning. Dessa kallades inte för vapen utan gick under begreppet ”demolition charge”.

Sådana laddningar hade flera olika användningsområden under det kalla kriget och de stod enligt vad som sades under kontroll av KGB till skillnad från vanliga kärnvapen där ansvarsförhållandena var ett helt annat. Den minnesgode kan säkert dra sig till minnes de olika observationer som gjorts kring svenska kärnkraftverk under åren.

Andra strategiska mål i vårt närområde var planläggningen att förstöra oljeplattformar och rörsystem utanför Danmarks, Norges och Englands kuster. Dessa anläggningar skulle kunna sättas i brand genom att rörsystemen sprängdes. Rekognosering skedde i områdena och dykarna utbildades på hur laddningarna skulle utplaceras för att dels inte upptäckas om det gjordes i förtid och dels för att få så stor effekt som möjligt.

Strategiska mål i Sverige var även marinens anläggningar vid Muskö och Karlskrona. Dessa skulle vid behov kunna bekämpas genom att skjuta in en kärnvapentorped mot respektive anläggning. 

En av de första ryska ubåtscheferna jag träffade berättade utförligt att hans uppgift med sin Whiskyubåt var att på order skjuta in en kärnvapentorped mot den strategiska ubåtsbasen i Skottland. Han patrullerade ofta i Atlanten i närheten av Skottland och var väl informerad hela tiden om vilka mål som var i hamn. Jag frågade honom om han trodde att hans ubåt skulle överlevt kärndetonationen så de kunde ha tagit sig från området efter insats. Han svarade uppriktigt att han inte hade en aning om detta men hoppades att de skulle kunna ha gjort detta. 

Andra personer har uppgivit att de haft tillgång till fotografier av både anläggningarna vid Muskö samt Karlskrona. Uppenbart hade i vilket fall några av fotografierna tagits genom periskop.

Sirena-UM / UME SDV. Photo: Pavlo1

Sirena-UM / UME SDV. Photo: Pavlo1

Operativa/taktiska mål

Bland de viktigaste objekten som kontrollerades i våra skärgårdsområden var våra botteninstallationer som fredutlagda mineringar och annan utrustning. Även var våra kommunikationskablar och kabelsystemen var utlagda på botten mellan olika enheter inom våra tidigare KA-batterier och basområden var viktigt att fastställa. 

Att placera ut egna sensorer var under årens lopp en ständigt återkommande uppgift.  Flera personer som varit med i antingen utplacering, hemtagning eller underhåll har berättat om detta. Gemensamt är att de som utförde jobben inte hade någon kunskap om vad det är för utrustning i detalj de hanterade och inte heller vad de egentligen användes till. Med hjälp av de beskrivningar som gjorts kan man ändå få en ganska god uppfattning om syftet med den utrustning som utplacerades. Utrustningen kunde vara placerade i kistliknande behållare, ibland med strömkälla av isotopbatterityp, eller hängande i en boj en bit över botten. Det ryska sättet att operera byggde på säkerhet och tidigare ryska officerare berättade för ett par år sedan att de normalt aldrig var samma personal som placerade ut utrustning och som sedan tog hem denna igen. Detta för att de inte ska veta om utrustningen fortfarande var på plats eller hur länge den brukade finnas utplacerad. Dykarna såg aldrig vad det var för utrustning i de olika boxar de hanterade.

Längs västkusten placerades vid flera tillfällen sådan utrustning ut eftersom den kanaliserande terrängen gjorde att många mål därför kunde passera förbi utrustningarna. Av beskrivningen av utrustningen kunde ganska säkra slutsatser dras att det var frågan om passiva hydrofoner. Vid de fall man längs våra kuster använde sig av fartyg för arbetet fanns alltid en underrättelseofficer ombord som omedelbart tog hand om utrustningen när den kommit upp ur vattnet. Många marinofficerare som tjänstgjort inom dåvarande Örlogsbas Väst minns säkert alla tillfälligt ankarliggande ryska fartyg vid Herthas Flak.

Beroende på vad uppdraget omfattade gick även dykarna iland vid flera tillfällen. Vid flera operationer togs ubåtar in från Norra Marinen till Östersjön där man sedan kompletterade med olika specialister såsom tidigare beskrivits. Bland annat lät man sådana specialister undersökas flera fasta installationer längs våra kuster. För att göra detta tvingades dykarna gå iland på de obevakade öarna nattetid. Dykarna medförde också olika typer av teknisk utrustning för detta arbete. Liknade operationer genomfördes vid något tillfälle också i samband med byggandet av 12/70 anläggningarna (modernt artilleri) i skärgården.

På liknande sätt har ubåtar tagit ombord diversionsgrupper med dykare och slussat ut dessa i mörkret utanför våra kuster oftast i närheten av platser med militära mastarrangemang. Vad diversionsgrupperna skulle göra eller hur de tog sig hem igen var oklart.

Enligt några officerare har det också inträffat att ubåtar släppte av personal vintertid vid iskanten i ytterskärgården i mörkret och att dessa sedan gjorde snabba rekognoseringar i grupperingsområden med fasta anläggningar.

En av de viktiga uppgifterna i rekognoseringsuppdragen som man hade var att bekanta sig med olika objekt som skulle förstöras i inledningsskedet av ett krig. Denna förstöring skulle ibland ske med hjälp av signalsökande missiler. Dykarna kontrollerade därför var man kunde placera ut små spårsändare. Dessa kunde placeras ut i förtid så nära målet som möjligt och grävas ner strax under markytan. 

Allvarliga händelser

Två allvarliga händelser inträffade enligt vad skilda uppgiftslämnare berättat de senaste åren. Båda händelserna berör vad som hände i samband med den så kallade ”vitahus-kuppen” i augusti 1991 när president Gorbatjov under några dygn sattes i husarrest. Läget var mycket spänt och man visste inte vem som egentligen var president. Till de strategiska ubåtsförbanden i Norra Marinen kom plötsligt två officerare från GRU medförandes två utrustningar som var till för att läsa in mållägen i kärnvapenmissilerna ombord på ubåtarna. Detta gjorde officerarna ombord oroliga eftersom det normalt inte skulle gå att göra detta utanför presidentens kontroll. Sagesmannen var med och kunde själv se att man läste in nya mållägen i ca 60 missiler och samtidigt gjorde dessa stridsberedda. GRU-officerarna tog samtidigt bort hela målnummerserien som var avsedd för mål i Kina. Relationerna Kina – Ryssland var vid denna tid bra enligt vad som sades.

Den andra händelsen berörde också ubåtar fast i Östersjön. Det är något mer oklart vad som skedde i detalj men tydligen ska order ha givits om att verkställa beredskapsuppgifter. Förslutna kuvert kördes ut till några av ubåtscheferna i baserna. Väldigt snabbt togs denna order tillbaka och insamling av dessa skedde omgående men minst en ubåtschef hade redan hunnit öppna och läsa sin order och haft genomgång med delar av besättningen vilket bekymrade marinledningen. Om uppgifterna var riktiga innehöll denna order instruktion för lastning och utläggning av minor i ett område i Södra Östersjön.

U 137

Det skulle kännas fel att inte avslutningsvis beröra U 137 och vad som framkommit och sagts kring detta utöver vad olika kommissioner redan presenterat. 

För ett par år sedan deltog jag i ett arbete att försöka komma längre in i denna händelse och jag träffade flera personer med olika kunskaper kring U 137 och Rysslands ubåtskränkningar mot Sverige och andra länder. Gemensamt med dessa var att de varit officerare på hög nivå och i ett par fall mycket hög nivå.
En av de jag träffade vid flera tillfällen hade dessutom haft en sådan position att hans informationer var mycket initierade. 

Något direkt nytt framkom inte vid det första mötet vilket jag inte heller hade förväntat mig utan vid en sådan träff känner man varandra på pulsen. En av de första frågorna jag fick var hur det kunde komma sig att vi i Sverige fortfarande var intresserade av denna händelse som var så långt tillbaka i tiden. I Ryssland hade händelsen i det närmaste helt fallit i glömska och berättades mer som en anekdot på officersskolorna. 

Jag förklarade att undervattensverksamheten som Ryssland genomförde mot Sverige var den i särklass allvarligaste säkerhetspolitiska påfrestningen som vårt land utsattes för under det kalla kriget. Ingenting annat stod i relation till detta eftersom en annan makts väpnade styrkor under fredstid opererade inom våra vatten. 


Hans kommentar till detta var att ”vi gjorde bara vårt jobb. Ubåtarna är ju till för detta och förresten så spionerar ni ju mot oss med era ubåtar och det måste du väl förstå”. Mitt svar blev att vi i alla fall inte ger våra ubåtschefer order att gå in på andra länders vatten.

Han ville vid detta möte inte vidkännas att U 137 hade haft kärnladdade torpeder ombord.

Vid vårt nästkommande möte var stämningen mycket bättre och han sa att det inte var någon ide att jag förnekade att jag jobbade med underrättelser eftersom de frågor jag hela tiden ställde var så detaljerade att det var uppenbart att så var fallet. Jag sa att jag jobbat med detta under lång tid på samma sätt som han gjort. Jag fick frågan om jag var förvånad över ubåtsverksamheten och svarade uppriktigt att egentligen var jag inte det eftersom det är en del av krigsförberedelsearbetet som görs i fredstid men att jag var förvånad över den fräckhet de visat med de djupa intrången i skärgården. 

När man vill få någon att svara på intrikata frågor är det alltid lättare att kunna påvisa att andra med högre rang faktiskt redan har berättat olika saker kring ubåtsinträngningarna och jag spelade upp flera videosekvenser med olika ryska uttalanden. Dessutom räckte jag över den ryska företagsorden för U 137. Det faktum att jag hade tillgång till den blev en utlösande faktor och det dröjde inte länge innan han erkände att fartygschefen på U 137 bland annat hade till uppgift att spionera på Sverige och då främst våra marinstridskrafter med prioritet på svenska ubåtar. Jag hade med mig detaljerade sjökort över dels den färdväg som besättningen sagt att de tagit och dels den färdväg som den svenska navigationsutredningen räknat fram. Jag lyckades inte med att få fram ett svar varför ubåten gick in innanför ö-barriären. Nu förnekades inte att ubåten hade haft kärnvapen ombord för det framgick ju med all tydlighet i den kvalificerat hemliga företagsorden.

Vid det tredje mötet gick det snabbt att komma igång. Fortfarande fick jag inget svar varför besättningen gick så långt in men nu avslöjades vad ubåten gjorde tiden innan grundstötningen. Ubåten hade en ny typ av kärnvapentorpeder som besättningen hade lastat i Baltijsk. Laddningen var mindre och de skulle kontrollera detta system ombord med hantering, inställningar mm samt öva mot olika marina mål. Detta var anledningen till att stabschefen för 157:e ubåtsbrigadens stab i Paldiski, kommendör Josef Avrukevitj var med under hela operationen vilket bröt mot rutinen vid normal patrullering. Det hade dessutom med säkerheten att göra vid hanteringen av kärnvapnen.

På frågan om han kunde bekräfta att det fanns ytterligare en rysk konventionell ubåt i området Utklippan – Hanöbukten blev han uppriktigt förvånad och förnekade sådan kunskap.

Från andra personer fanns informationer där det skulle komma att framgå att U 137 kanske var en del i en större operation. Om cheferna ombord på U 137 kände till detta eller ej kunde inte besvaras. Om flera enheter skulle operera utan ömsesidig kännedom om varandra skulle då ha varit ett typiskt ryskt sätt och den ryska militära ledningen var skickliga att genomföra sådana operationer. Det måste man faktiskt berömma dem för att hela tiden planera med säkerheten i främsta rum. Ingen ska känna till vad den andre gör utan koordineringen sker högre upp i systemet.

Under U 137 patrullering i södra Östersjön följde man noga de sambandsinstruktioner som var fastställda i företagsorden. Det innebar att man relativt regelbundet gick upp mot ytan och skickade upp radiomaster för att motta eventuella meddelanden. 

På lördagskvällen den 24 oktober klockan 21.35 bröts denna rutin och under tre timmar hissade man masterna tre gånger för att lyssna. Vid det tredje tillfället (söndag 25 oktober klockan 00.58) mottog man en signal innehållande bland annat ett kodord. Enligt min personliga uppfattning, med det nu tillgängliga underlaget, är det vid denna tidpunkt som orden som innebar att ubåten satte nordlig kurs mot Blekinge påbörjades. De ryska ubåtarna var försedda med förslutna order av olika slag som medfördes under gång och som var inlåsta i kassaskåp. Dessa handlingar kallades ”paket”. Av U 137 företagsorder framgår att man hade tre olika paket ombord. Paket Nr 1 (Grön). Detta paket omfattade stridsordern och övergång till näst högsta beredskap. Den innebar också att från och med att ”Grön” började gälla skulle nya order till ubåten sändas med sambandssystem från Moskva. Ubåten hade också paket Nr 4 (Gul). Det var order från generalstaben för bruket av ubåtens kärnvapen. Efter det att denna order öppnats och börjat gälla ska efterföljande order till ubåtens sändas med särskilt kryptosystem. Paket 1 och 4 skulle öppnas samtidigt.

Utöver dessa två paket hade ubåten paket nr 14. Vad detta innehöll har flera ryska ubåtsofficerare tillfrågats om men ingen har kunnat ge ett säkert svar. Min egen bedömning är att detta paket kanske var underrättelseorden/operationsorden för den verksamhet som ubåten påbörjade i och med mottagandet av kodordet. 

En operation med en mindre undervattensfarkost ska ha påbörjats en kort tid innan U 137 inpasserade på svenskt vatten. Eventuellt startade denna operation samtidigt som U 137 mottog sitt signalmeddelande dvs. söndagen den 25 oktober ca klockan 01.00. Operationen startade sannolikt någonstans i Hanöbukten och den mindre undervattensfarkosten, som var utrustad med speciell utrustning, rörde sig längs Blekingekusten för att sedan gå mot Utklippan. Denna farkost tillhörde ett annat specialförband i Kaliningradsområdet. När sedan U 137 gick på grund och den första rapporten på radio från ubåten nådde staben i Kaliningrad på morgonen den 28 oktober (vilket är en oklarhet eftersom andra berättat att första rapporten sändes redan på natten) utbröt stor förvirring under en kortare tid. Inledningsvis trodde man av någon anledning att det var den mindre farkosten som grundstött med sin specialutrustning. När läget klarnat gavs order att operationen med specialfarkosten omedelbart skulle avbrytas och den beordrades till mötesplats med ett specialfartyg i södra Östersjön där den togs ombord. För att inte avslöja för eventuellt spaningsflyg vart man var på väg styrde fartyget längs den Baltiska kusten upp mot Finska viken för att därefter gå sydvart igen till Kaliningradsområdet.

När U 137 stod på grund sändes flera krypterade meddelanden till ubåten. Ett par av dessa var riktade personligen till kommendör Josef Avrukevitj och kom från den ryska marinchefen där denne försäkrade Avrukevitj att han inte skulle bestraffas vid hemkomsten. Det visade sig efteråt att marinledningen var orolig för att Avrukevitj skulle hoppa av i Sverige om han trodde att han skulle få hårda straff för grundstötningen. Avrukevitj var trots allt äldste officer ombord vilket hade klargjorts i företagsorden.

Förre ÖB Bengt Gustafsson berättade för några år sedan om de planer för fritagning som fanns vid den marina styrka som låg utanför svenskt sjöterritorium under delar av tiden som ubåten stod på grund. Gustafsson hade vid samtal med höga ryska officerare fått reda på att planeringen att göra en väpnad fritagning fanns och att denna plan avbröts kort innan den skulle verkställas. En tidigare rysk ubåtsofficer som vid tidpunkten tjänstgjorde på en av de strategiska ubåtarna berättade för ett år sedan att under den tid U 137 stod på grund var undsättningsstyrkans största problem den kustspaningsradar som fanns i området samt det KA-batteri som var aktivt. Man hade räknat på kaliber mm och jämfört med vad man själva hade ombord och kommit fram till att man var i underläge i detta sammanhang. 

Det kanske var tur att man från den ryska sidan missbedömde vår styrka som inte var så bra som de trodde med de improviserade lösningar vi tvingats till. Kanske detta visar sig vara det första lyckade försöket till vilseledning från svensk sida i modern tid sedan Statsminister Per Albin Hansson den 27 augusti 1939 vid sitt tal på Skansen i Stockholm sa att Sveriges beredskap var god för att lugna befolkningen.

Enligt väl informerade personer återupptogs den avbrutna operationen utanför Blekinge med den mindre farkost som utrustats med särskild utrustning en månad efter det att U 137 återkommit till Ryssland. 

Avslutning

Denna artikel har berört exempel på mål, medel och metoder för undervattensverksamheten från den ryska sidan i huvudsak under kalla krigets dagar. Även om ingen verksamhet av detta slag skulle pågå idag finns både resurser och kunskap kvar och nya ubåtar och mindre farkoster projekteras. Utvecklingen står inte still. Det skulle vara oklokt att inte följa upp detta även fortsättningsvis. Om sedan sekretessen kunde lätta något på äldre materiel och framställningar om utlämning för forskning kunde bemötas mer positivt skulle säkert mer balanserade skrifter kunna framtas istället för de oftast rena fantasiprodukter som tidigare präglat och fortsatt sätter sin prägel på debatten. 

Försvarsmaktens slutsatser avseende omfattning, taktik, materiel etc. är grundande främst på iakttagelser gjorda på svenskt territorium och som bildat ett kunskapsläge.

Ett annat kunskapsläge är grundat på underrättelsearbete med iakttagelser och information från annat lands territorium som grund. Det intressanta är att då man jämför de två kunskapslägena så överensstämmer de på flera områden.

När min artikel publicerades i Tidskrift i Sjöväsendet, TIS, år 2010 skrev jag i min avslutning att: ”även om ingen verksamhet av detta slag skulle pågå idag (2010) finns både resurser och kunskap kvar och nya ubåtar och mindre farkoster projekteras. Utvecklingen står inte still. Det skulle vara oklokt att inte följa upp detta även fortsättningsvis.”

Året därpå, 2011, noterade vi återigen undervattensverksamheten mot Sverige, och nu på Västkusten. Sedan dess har rapporter i allt ökad omfattning inkommit varje år, från flera olika kuststräckor. Av det som man kan utläsa i medierapporteringen är det de klassiska områdena som åter utsätts för djupa systematiska intrång. Vår förmåga att möta detta hot idag måste tyvärr betraktas som begränsad jämfört med de resurser som stod till buds under 80-talets slut och under 90-talet och en bit in på 00-talet. Nu, 2016, har vi ingen möjlighet att organisera en fulltalig ubåtsjaktstyrka av 90-tals typ. Vi har inga operativa ubj-helikoptrar, nästan inga fasta undervattensbevakningssystem, inga fasta mineringar och framför allt har vi inga verksamma vapen för grunda vatten.

Dessa tillkortakommanden kommer dock att förbättras, men i långsam (alltför långsam) takt. Vi kommer bl.a. att åter få ett mindre antal operativa ubåtsjakthelikoptrar. Den första är levererad för provturer, och utbildning pågår av besättningar. Vi kommer att få i gång Elma systemet igen med sina AU granater på ett mindre antal enheter, och vi kommer att om några år få en ny ubåtsjakttorped, torped 47. Det är dock svårt att tro att den kommer att kunna användas inomskärs, annat än i väldigt speciella fall. Vi kommer också att få utökade resurser för fast och rörlig undervattensspaning. Bl.a. byggs fyra st. bevakningsbåtar om till uv-spaningsfartyg. 

Allt detta tar tid, men det som är än svårare att ersätta är den kunskap som tidigare fanns i besättningar och bemanningar och som nu är relativt sett begränsad. Detta Denna kunskap tar tid att bygga upp och mycket tid för övning måste därför avdelas. Detta kostar stora summor samtidigt som andra delar av Försvarsmakten vill ha sin beskärda del av de extra medel till en stärkning av Försvarsmakten som regering och riksdag har ansatt. 

Min bedömning är att den åter startade främmande undervattensverksamheten riktad mot Sverige inte upphör av sig själv. Oavsett dagsläget på förbanden är det därför det vi har idag som skall verka med den fulla kraft som vi kan ställa upp med i de lägen när vi nu återigen utsätts för kränkningar under, på och över havets yta. Följ IKFN regler för handlande gentemot kränkande farkoster, undervattensverksamhet på inre vatten skall ingripas mot och tvingas att upphöra, med vapenmakt och därmed risk för sänkning av den kränkande farkosten om så är nödvändigt. På territorialhavet skall verksamheten avvisas, om nödvändigt med vapenmakt.

 

Överstelöjtnant Per Andersson
verkade de sista 20 aktiva åren inom underrättelseområdet.

 

 

Artikel är ur Tidningen Kustjägaren nr. 94. Läs artikeln som pdf.

GK KJ 2014/2015 på Kustjägarskolan - Kustjägaraspirant 1413 berättar

Utbildning i ytsim under GU KJ på Kustjägarskolan

Jag är först på plats, vilket jag ofta är, speciellt när det är något jag tycker är viktigt. Det här är väldigt viktigt. Det är min första dag på Amfibieregementet, tillika min första dag framme vid mitt stora mål. Det är min första dag på GK KJ, Grundkurs Kustjägare. 

Jag har blivit antagen till GK KJ 2014/2015 och platsen är utanför vakten Berga. Mitt hjärta börjar slå en aning fortare när det börjar dyka upp allt fler soldater som jag antar är här av samma anledning som jag, att bli mottagen av Lt Ola Kjellnäs, kurschef för kustjägarskolan 14/15.  

Alla som kommer till uppställningen verkar känna varandra, jag känner ingen av dem sedan tidigare. Jag börjar se mig omkring efter killen jag ingick i samma grupp som under uttagningstesterna och som jag vet också blivit antagen. Men han syns ännu inte till. 

Vi två är de enda som blivit antagna utanför amfibiebataljonen, resterande tretton arbetar redan på Amf1. 

I väntan på att kurschefen skall dyka upp gör jag en sista ”kamratkontroll” på mig själv, uppifrån och ned, kontrollerar kängorna, att alla fickor är stängda, att kragen ligger rätt och fickorna en gång till. 

Det där måste vara han tänker jag, när en vältränad man närmar sig uppställningen med bestämda steg. Jag försöker titta lite extra och jodå, där sitter den, på höger arm, den gyllene treudden. Det är han. 

Lt Kjellnäs tar emot truppen och gör ett upprop, alla är där. Det är äntligen igång, det jag sett fram emot så länge.

Klyschigt sagt känns det faktiskt som igår, allt har gått oerhört fort och har varit otroligt roligt, lärorikt och spännande. Jag har fått nya kamrater och har som en av två ”utbölingar” blivit väl omhändertagen av de sedan tidigare kårmännen. 

Vi har avklarat en tredjedel av grundkursen och har precis haft slutprov spaning som ägde rum i samband med marinövning höst, en övning där alla marina förband ingick och övade tillsammans. 

För Echo Deltas (en av kustjägarskolans två grupper) del vart det en händelserik övning som innehöll alltifrån att bli jagad av hundpatruller från kollegorna på 132:a säkerhetskompani sjö till att bli tillfångatagen och förhörd, och självklart en hel del huvudtjänst: informationsinhämtning. Mer om de händelserna en annan gång kanske. 

Något annat som har genomsyrat grundkursen och som är vardag för en kustjägare, eller kustjägaraspirant i det här fallet, är den dagliga kontakten med vattnet. Något som jag, som kom från armén inte alls var van vid. 

Det är båtspråk, förhållningssätt och rutiner vid båttjänst, vattenfys och framförallt nya transportsätt. 

Jag har fått byta ut min vana att när det inte är fotmarsch som är transportsättet så är det fordon och GW som gäller till att istället transporteras med stridsbåt, g-båt eller, som ett av våra utbildningspaket innehållit: ytsim. Kanske ett av de mest intressanta utbildningspaketen hittills på grundkursen. 

Ytsimsveckan var den det hade pratats mest om i korridoren och på luckan oss aspiranter emellan, vi visste inte riktigt vad som väntade. 

Den blev dessutom uppskjuten några veckor vilket gav oss ännu mer anledningen och utrymme att spekulera och få ”soldatradion” att gå varm. 

Som de flesta andra utbildningar vi genomgått började också ytsimsutbildningen med en grundlig teoretisk del där stort fokus låg på säkerheten för kommande vecka och övningar. Att börja med teori för att få en grundläggande förståelse för det du ska utföra för att sedan utöva det praktiskt är enligt mig det överlägset bästa sättet att lära sig och bli duktig på något. 

Efter avklarad teori var det dags att kvittera ut ytsimsutrustning innehållandes torrdräkt, fenor, viktbälte, dykkniv, handskar, flytväst samt vapenattrapp. Därefter var det utbildning i vattenhallen i hur man sätter på sig sin utrustning korrekt, följt av att äntra vattnet för att lära sig att väga av sig korrekt och provsimma runt bassängen. Detta var också enda gången vi skulle se bassängen i samband med den här utbildningen, efter lunch och resten av veckan var det dags att göra det ”på riktigt”. 

Ovan att gå med fenor på land, så tar jag mig lite osmidigt fram mot vattenkanten och tänker att det här blir nog kallt. Väl nere i vattnet är min första tanke att det inte alls var så kallt som jag trodde. Men jag får snart erfara att det kräver att du konstant rör på dig i vattnet. Står du stilla gör kylan sig påmind ganska snabbt vilket vi fick mer erfarenhet av senare i veckan när vi tränade TIG, taktisk igång och TUG, taktisk uppgång. Då det blir en hel del stillaståendes och långsamma rörelser i vattnet.

Tredje dagen på utbildningen fokuserade på fällning från båt, både stridsbåt och g-båt. Dagen började med en hel del nödvändigt torrövandes på land. Att öva torrt skall inte underskattas och är även det, enligt mig, ett av de bättre sätten att lära sig något från grunden och bli duktig på. 

”Färdig, färdig, fäll” löd kommandot från kurschefen. Vid ”fäll” tog vi ett kliv framåt som skulle föreställa klivet ut från stridsbåten. Efter en förmiddag av torrövning och säkerhetsgenomgång var det dags att lasta i stridsbåten och göra vår första riktiga fällning. 

Tre stridspar, en soldat på varsin sida aktern. Jag stod sist i min kö. Ena handen i ett fast grepp om relingen, andra om vapenattrappen. ”Färdig, färdig, fäll” kommer från fälledaren och första stridsparet tar ett kliv ut och försvinner i vattnet, två armar dyker upp från ytan någon sekund senare för att signalera till båten att allt är okej. Bara några sekunder senare kliver nästa stridspar ut i vattnet, nu är det vår tur. 

Jag släpper greppet om relingen och tar mig ut på rampen och placerar främre delen av fenorna en bit utanför. Jag kupar min lediga hand över mitt bakhuvud, pressar in hakan mot halsen och spänner nacken något. ”Färdig, färdig fäll!” kommer ännu en gång från fälledaren, jag tar ett kliv ut med mitt vänstra ben. Så fort jag träffar vattnet får jag en rejäl skjuts under vattnet för att sedan komma upp en bit bort, nästan som en undervattensrutschkana. Jag sträcker upp min arm och simmar mot ytan och får ett klartecken tillbaka från båten. Jag kontrollerar även så att det har gått bra för min stridsparskamrat, det har det och vi kopplar ihop oss i parlinan. 

Sedan simmar vi bort och grupperar med de två andra stridsparen. Som vid fällningen placerar vi oss likt en skyttesvärm fast i vattnet, tre stycken på vardera sida med utrymme åt båten i mitten för att kunna plocka upp oss och göra fällning på nytt. 

Första fällningen gjordes i ca 6 knop, den andra görs i ca 10 knop, den tredje i ca 15 knop för att avsluta med en fällning i 20 knop. Den kändes vill jag lova. Efter dessa fyra fällningar byter vi tät och det är dags för vår grupp att fälla från g-båt. 

Efter genomgång av fälledaren kommer kommandot ”färdigställning” och denna gång tar vi plats på båtens reling. Med lätt ihopdragna kroppar lägger vi oss på sidan för att vid kommandot ”fäll” kunna rulla över relingen och träffa vattnet med baksidan av kroppen. Tre man på varje sida. ”Färdig, färdig, fäll!”, jag rullar sakta över, håller återigen ett fast grepp om vapenattrappen för att inte få den i ansiktet eller för den delen förlora det när jag träffar vattnet. Innan jag helt rullat över känner jag vattnet nudda min bakdel, en sekund senare är jag under vattnet, jag simmar mot ytan och precis som tidigare sträcker jag upp armen för att ge klartecken och sedan koppla ihop mig med min stridsparskamrat. Vi gör ytterligare fyra stycken fällningar, alla med samma hastighetsstegring som med stridsbåten. 

När kvällen börjar ta vid och alla fällningar är avklarade börjar slutprovet närma sig. Det kommer att äga rum under kvällen, natten och en bit in på morgonen nästkommande dag. Tyvärr så kunde jag inte delta i slutprovet då jag veckan innan skadat mitt ena knä, så för mig väntar ännu en ytsimsutbildning.

 

Kristoffer Elfving
Kustjägaraspirant 1413

2014 och en svunnen tid som kommit åter…

Året började med ett återtagande av bataljonens vinterförmåga i skärgårdsmiljö. ISHAV kallas övningen och är ett känt begrepp för äldre Kustjägare. Bataljonens ingående kompanier ska kunna lösa sina huvuduppgifter även om det råder is och snö. Kompaniet åker oftast norrut i Sverige för att säkerställa att det finns vinter, men förlorar därmed också den amfibiska miljön. Det blev tyvärr vare sig is eller speciellt mycket snö, men övningen var bra ändå för det finns få väderlekar som är kärvare än den råkalla, fuktiga skärgårdsluften som erbjuds i februari

Sedan genomfördes en kraftsamling av resurser i tid och rum för bataljonens centraliserade befattningsutbildningsskede. Där stödjer samtliga kompanier varandra för att kunna genomföra förekommande befattningsutbildningar inom bataljonen. Dessa är t.ex. vapenskolor, sjukvårdskurser, signalistutbildning, nautik m.m. Här finns även möjlighet för officerare/specialistofficerare att utveckla sig inom taktik och övningsledarkompetens som plutons- och kompaniövningsledare med skarp ammunition.

Det kontraktsanställda insatsförsvaret har börjat hitta sin cykel. Med den konstanta personalomsättning som sker så behöver verksamhetsåret följa en cykel som omhändertar att nya soldater kommer in, erfarna soldater utvecklas och vissa soldater avvecklar sig för nästa steg i livet. Som rutinerad soldat är man numera övningsledare och håller lektioner i det ämne man har förkovrat sig i under längre tid. Det är inte längre officeren som kan alla system i mutter och bricka - det är soldaterna, gruppbefälen och specialistofficerarna. De soldater vi har på kompaniet tycker att det är mycket givande och de anser att de lär sig än mer inom sitt område genom att lära ut det till andra mindre erfarna kollegor.

Perioden avslutades med en funktionsövning, vilken innebär att varje kompani får öva sin funktion i en bataljonskontext. För vår del innebar övningen spaning i syfte att inhämta information, bearbeta och delge till högre chef. Efter övningen gick vi på välbehövlig sommarsemester. 
Hösten skulle komma att bli ganska lågintensiv p.g.a. ekonomiska åtstramningar – det blev den absolut inte… Det säkerhetspolitiska läget är förändrat till det sämre som ni säkert alla noterat. Mer pengar tillfördes för att öka den operativa effekten och att förbanden ska få möjlighet att öva mer. Detta medförde att vi övade på Gotland eftersom vi naturligtvis ska kunna hävda vårt territorium även där. Det blev en bra övning med mycket media inblandat, vilket jag anser är av godo för att det hålla det svenska folket informerat om vad som händer.

Kort därefter drog underrättelseoperationen i Stockholms skärgård igång. Vi har inte någon annan information än den som delgivits av Försvarsmakten till media och omvärlden, utan förhåller oss till det resultat som analysen av all information gett.  Även här anser vi att det är mycket bra att Försvarsmakten gått ut med så mycket information som möjligt och därmed underlättat för organisationen i sin helhet för uppgiftens lösande. När underrättelseoperationen drog igång så fick jag ett samtal från KJV-ordföranden som meddelade att KJV dragit igång en insamling för grabbarna och tjejerna ute på kobbarna och skären. Detta är ur mitt perspektiv helt unikt. Jag blir mycket varm i hjärtat och stolt när jag blir påmind att det finns många där ute som värdesätter att Sveriges gränser, vår frihet, det svenska sättet att leva på, är värt att försvara. Detta med den yttersta av konsekvenser om situationen kräver. Jag vill rikta ett stort tack till KJV – vi är alla mycket tacksamma över er gest! 

Det är numera ingen tvekan om att det är svunnen tid som kommer igen. Pendeln är på god väg att slå tillbaka och vad detta innebär återstår att se. Vi är förberedda.
Vi har i dagarna kommit tillbaka efter Marinövning höst. Även här glädjande för Sveriges försvarsförmåga att hela vägen från marintaktisk stab ned till enskild soldat varit övade under tillämpade förhållanden. Det var längesedan. Det var ur vårt perspektiv en mycket bra övning med korta tidsförhållanden och mängder av uppgifter mot en kvalificerad motståndare. Här spände vi bågen väldigt hårt, men bågen höll.  Vi som genomförde övningen var i tämligen stort behov av återhämtning efteråt, men glada efter en särskilt lyckad stridsinsats i övningens slutskede.

Återstående tid av 2014 upptas av två mindre övningar och materieltjänst innan den välbehövliga julledigheten.

2014 har präglats av ganska stor personalomsättning på officerssidan. En ansenlig mängd har fortsatt vidare i sin karriär och mycket kompetens har gått förlorad. Även detta är till del cykliskt och inget onaturligt, men det blir ändå kännbart. Med den senaste tidens utveckling och det stora tidsuttaget vi haft så måste jag säga att jag är mycket tacksam för min personal som kör på i alla lägen och aldrig klagar. Utan den dugliga personalen vi har skulle vi aldrig kunna hålla den höga ambitionsnivån som vi hela tiden eftersträvar. Nu skulle vi dock må bra av lite lugn för reorganisering och att kunna blicka framåt.


2015


Direkt efter nyåret åker delar ur Kustjägarkompaniet på ME 04 och Operation Atalanta. Närmare bestämt handlar det om båtbesättningar som ska stödja den piratjakt som fortsätter utanför Somalias kust. Det är den fjärde insatsen i ordningen, där bidraget skiljt sig åt från gång till gång. Stridsbåtar och personal kommer att transporteras på ett större holländskt fartyg som kan sänka ner sin docka i havet och sjösätta båtar. Insatsen sträcker sig under cirka 4 månader. Äntligen dags att få iväg det utmärkta och eftertraktade system som stridsbåt 90 utgör. Min förhoppning är massvis av erfarenheter som kan implementeras på hemmaplan sedan. Jag vet att vår personal kommer göra mycket väl ifrån sig då de är synnerligen kompetenta – jag har inga farhågor utan önskar lycka till.

Fullspäckad vår. Börjar med vinterutbildning. Både grundläggande vinterutbildning för de som inte genomgått den samt fortsättningskurs vinter och prickskyttespecifik utbildning. Därefter genomför vi MOUT (Military Operations in Urban Terrain), det nya begreppet för strid i bebyggelse. Kompaniet åker till Markstridsskolan (MSS) i Kvarn och utbildas under 2 veckor med högklassig uppföljning och utvärdering. Mycket lärorik och bra chefsträning.
Sedan går vi återigen in i CBU (centraliserad 
befattningsutbildning) som åter avslutas med funktionsövning, i stort enligt det som är beskrivit under 2014.

Vi kommer under våren 2015 att genomföra en uttagning av kustjägaraspiranter och den planeras att genomföras vecka 519. Efter det hoppas vi på ett bra startfält till höstens grundkurs under Kustjägarskolans ledning.
Innan sommaren 2015 ska vi förhoppningsvis hinna med Övning Neptuni för grabbarna på grundkursen 2014-15. 

Därefter är det sommar igen, troligen välbehövd efter det första halvåret. Under hösten 2015 har vi ett antal övningar att se fram emot där även distanspaddlingen ingår. Övrig tid övar vi och utbildar oss mot de målsättningar vi fått av högre chef.
2015 kommer att bli spännande. Fortsätter denna händelseutveckling som bidragit till ett sämre säkerhetspolitiskt läge i vår omvärld? Vad kommer försvarsbeslutet 2015 ge vid handen då försvarsberedningen är klar med sin rapport? Vad kommer det att innebära?  
Det finns en hel del som kan förändras – till det bättre eller sämre återstår att se. Det beror på vilka glasögon man läser det igenom.

 

Kn Erik Andersson
C202. Kustjägarkompaniet

 

 

KJ-UTTAGNING 2014-04-08

 

202. Kustjägarkompaniet (Kjkomp) ingår i 2. Amfibiebataljonen och är bataljonens underrättelseförband med förmåga till strid på djupet av fiendens gruppering. Huvuduppgiften är informationsinhämtning som sker genom spaningsinsatser med olika typer av sensorer. Uppdragen är ofta problematiska och kan innebära tung infiltrering till fots eller i vattnet över långa sträckor, i syfte att undgå upptäckt. Väl inne i operationsområdet upprättar gruppen arbetsrutiner för inhämtningen och samlar in den information som är efterfrågad. Gruppen har höga krav på sig, gruppen ska leverera beslutsunderlag för högre chef att använda för sin kommande strid i området. Gruppen tvingas att lägga all form av personlig bekvämlighet åt sidan, trotsa alla väderlekar och fokusera på uppgiften med den stora mängd utrustning som bärs med. Kompaniledningen styr och koordinerar insatserna från ett bakre läge och är beredda att evakuera gruppen om det värsta skulle hända. 

Kjkomps organisation består idag av en kustjägarpluton, en attackdykarpluton samt en stabspluton. Stabsplutonen består av prickskyttegruppen, samverksansgruppen, driftstödsgruppen, FAC, stridsledningsgruppen och en framskjuten lätt sjukvårdsenhet. Samverkansgruppen är en relativt ny förmåga på kompaniet och syftar till att ha egna förhörsledare och HUMINT-personal. Human Intelligence, personbaserad inhämtning, är en metod där man upprättar personliga kontakter för att komma åt värdefull information. FAC, Forward Air Controller, är den individ som från marken kan bekämpa en motståndare med hjälp av flyg (Close Air Support), via fartyg (Naval Gun Support) eller leda in indirekt eld från artilleri eller granatkastare. Under 2014 tillförs Kjkomp dessutom UAV (Unmaned Aerial Vehicle), obemannade flygande farkoster som med sina sensorer kan ta reda på det som inte den vanliga spaningen ser, ovanifrån. Sammantaget är Kustjägarkompaniet ett mycket potent förband med många förmågor inom samma kompani, unikt i sin karaktär.

Kustjägarskolan är garanterat ett välkänt begrepp för de flesta, det har ”återuppstått” som ett internt arbetsnamn på det befälslag som står för utbildningen av grundkursen. Den påbörjas efter sommaren och Kjkomp har redan nu tagit ut individer som anses lämpliga för att påbörja denna. Kjkomp söker personal till samtliga befattningar men är just nu i stort behov av driftstöds- och stridsledningssoldater. Genom att begränsa uttagningen till enbart tjänstgörande soldater inom amfibiebataljonen hoppas man kunna lösa personalbehovet snabbt och effektivt.

Det är tisdag den 8 april och det är grått och mulet, regnet hänger i luften. När jag packar bilen med en systemkamera, ett stativ och ipad känner jag på mig att det kommer att bli tungt för de prövande, inte minst under slutprovet. För åtta år sedan gjorde jag samma resa, men istället för dokumentationsutrustning hade jag stuvat ner löparskor och träningskläder och åkte kommunalt ut till Amf1 via centralen och Västerhaninge. Regementsområdet är sig likt, så fort jag passerar sjukan på vänster sida, ser hinderbanan på höger och närmar mig värnpliktsparkeringen hinner en mängd minnesbilder passera framför ögonen på mig. En bit av min själ finns kvar på den här platsen. Jag parkerar och tar mig till vakten där löjtnant P Andersson möter upp. Tillsammans åker vi till byggnad Niord där de prövande skall tas emot och få information om kompaniet, den stundande uttagningen och hur testerna kommer att gå till. Inne i byggnaden står arton soldater, några av dem stirrar osäkert på mig när jag kliver in. Visserligen har jag KJ-tröjan på mig dagen till ära men jag är ju bara en enkel civilist. Då slår det mig att även jag en gång i tiden var en av dem som sökte med ögonen efter allt som bar en treudd och granskade det från topp till tå. Som sagt, inte mycket har förändrats.

Kapten Erik Andersson tillträdde nyligen efter major Jimmy Johansson och har tagit över rodret som kompanichef. Med sin omisskännliga västgötska och rejäla pondus kliver han in i lektionssalen för att ta emot klartecken från kollegorna. Ett flertal officerare och soldater på kompaniet kommer att fungera som biträden och instruktörer under denna uttagning. Två sjukvårdare och två sjukgymnaster har tillförts. Några små detaljer reds ut innan en av instruktörerna går ner för att hämta upp soldaterna. Väl insuttna presenterar kapten Andersson kompaniets historia och dagens organisation, vilka befattningar som är eftersökta och vilka krav som ställs på de prövande. Denna gråa dag är det arton förväntansfulla soldater som vill erövra den gyllene treudden, men alla kommer inte att lyckas.

Snabbt förflyttar vi oss till grusplanen utanför idrottshallen. En av instruktörerna värmer upp de prövande. Nummerlapparna är påtagna, de heter nu inte längre Eklund eller Sjöblom, istället benämns dem med ett tvåsiffrigt nummer. Det är omöjligt att inte iakta löparna och försöka urskilja vilka som kommer att lyckas och vilka inte. Sex varv hinner de avverka på grusplanen innan man ställer upp för start. Strax innan försvinner jag iväg för att placera mig strategiskt längs banan för att knäppa några kort. Jag korsar den stora gräsmattan och kollar instinktivt över axeln om något befäl kommer rusande för att skälla ut mig. Klarar mig denna gång.

Starten går och de prövande rusar iväg. Jag bränner av några foton när de passerar och stoppar snabbt ner händerna i fickan igen, det duggar lätt och dimman ligger tät. Nummer 57 passerar, han ligger bra till i placeringen. Och en efter en kämpar de sig upp i sista backen, dit jag omgrupperat för att få lite bilder på slutspurten. I målgången får löparna order om att hålla värmen uppe på grusplanen. Nummer 46 ser ut att ha det tungt när han kämpar sig i mål, stela knän och höfter, kanske till följd av kylan. Kravet för 10km löpning är 49 minuter och är ett minimum för att tåla den belastning som man ställs inför under grundkursen och vidare under tjänstgöringen.

Därefter utspisning på enklaste sätt i form av isolerat. Hade året varit 2008 hade jag vid det här laget stått utanför vapenvårdslokalen med ett kärl i handen och lyssnat på Ivarsson, vår egen utnämnda matmor, när han presenterade dagens meny. Idag ropar ingen ut menyn och  jag får äta i den nya matsalen som ligger bakom idrottshallen. Påminner om vilken militärrestaurang som helst men är helt klart ett lyft för regementet. Vad den gamla matsalen har för funktion idag är något oklart när jag frågar. De prövande får order om att uppehålla sig i omklädningsrummet och inte flöjta iväg på eget initiativ. Utöver mat ska de även se till att få i sig vätska, vatten eller sportdryck.

Nästa moment: maxtester. Här finns det krav för respektive moment, men de genomförs som maxtest för individen. Ingen som pushar dig, du får klara dig själv och ger du inte allt kommer det att synas i bedömningen. Chins, böjsträck och situps är några av testerna och instruktörerna för protokoll vid samtliga stationer. Man kontrollerar takten med hjälp av högtalarsystemet och varje repetition skall utföras korrekt, det mäts på centimetern. Vid det här laget börjar man få lite grepp om de prövande, det förs lågmälda samtal mellan officerarna om vilka nummer som måste kämpa hårdare. Även från instruktörerna kommer det in lappar med anteckningar, särskilda observationer som kan vara viktiga vid slutbedömningen. Instruktören ryter ut ”rotera” och sedan ”börja”. Under den korta vila som ges mellan momenten hör jag hur de pratar tyst med varandra. ”Har du druckit något?” ”Nä, fan vad det snurrar”. Grymtningar och flåsande ekar i takt med högtalarens tickande. Då och då får instruktörerna påminna de prövande om att komma in i takten. Nummer 47 och 50 kämpar nere vid böjsträcken, när en av dem sjunker ner i golvet påminner instruktören kyligt honom om att detta är ett maxtest.

När de prövande är klara skickas de ner i omklädningsrummet. Alla ingående i uttagningen samlas för att avhandla enskilda prestationer. Man diskuterar kraven, takten, vilka som har felaktig teknik. Detaljer. Olika nummer diskuteras och det står fort klart att flera kommer att få omprov. Tio soldater kommer snart upp och ut i hallen igen, blickarna är fokuserade ner i golvet och det märks att de förstår allvaret, varför de blivit uppkallade. De får återigen instruktioner om hur respektive station och övning skall genomföras. Nummer 19 kämpar och frustar högt innan han ramlar ihop. När de är klara ställer sig instruktören framför dem. ”Samtliga ner i omklädningsrummet, nummer 39 kvarstannar.”

När maxtesterna är avklarade ges en vila motsvarande kort rast och de prövande beordras att byta om till simkläder och ställa upp vid bassängen. Medan de byter om passerar jag dem på väg in till vattenhallen för att förbereda för fotografering. Doften av klor. I det militära finns det ingenting som är roligt med att befinna sig i en simhall. Löjtnanten förbereder med hinkar vid respektive hörn och en av instruktörerna bänkar sig i ett av hörnen för att föra protokoll på en dator. Sjukvårdarna och sjukgymnasterna tar plats, likaså resten av instruktörslaget. När de prövande står uppställda på två led linje får de order om att rätta in handduken och vattenflaskan och ta emot sin mössa som är märkt med deras nummer. Jag hinner med några foton samtidigt som jag ser mig själv på andra sidan vattnet, huttrande och med ett nummer på kroppen. En gång i tiden var det där jag. På två led linje ges ingångsvärden för vad som gäller i och kring bassängen. Stegarna får ej användas, ingen går på eget initiativ till toaletten. Erfarenheten av prövande som kollapsat inne på toaletten kräver att man har koll på samtliga.

De olika vattenmomenten avlöser varandra, uppe på trampolinen ger instruktören tydliga kommandon. Dyka till botten, kullerbyttor och trampa vatten. En soldat genar lite vid vattentrampet och får en tillsägelse. Enskilda övningar och gruppövningar, dyka från trean och lösa uppgifter på botten. Det finns en anledning till varför man ställer krav på vad man på kompaniet kallar ”vattenvana”. Medan de prövande får timmarna att gå i bassängen försvinner några av instruktörerna iväg för att förbereda inför nästa moment, uthållighetsprovet. Några får kramp vid bassängkanten och deras kroppar har nu börjat bli trötta, men mer än hälften av fysdagen återstår och kramperna skall med säkerhet återkomma.

Uthållighetsprovet. Nu sker de första avskiljningarna. De prövande blir uppställda, får order om att vätska upp och de ges även lite näring. Inför det här momentet är det svårt att förbereda sig. Redan efter 20 minuter börjar de att svettas och flåsa. Efterhand får flertalet varningar. Två personer ligger ner och måste tas om hand av sjukvårdare och sjukgymnast. Några har skrapat upp händerna och blodet rinner när sjukvårdaren lindar händerna och skickar dem tillbaka in i provet. Vid ett tillfälle när en av de prövande ska ta emot sig själv med fötterna knakar det till i knät och han blir liggande. Korsbandet. Nummer 46 får varningar och tillsägelser, knäna håller inte och han kliver av. Nummer 43 slår sig på låren för att få dem att lyda. Det råder ingen tvekan om att det här är krävande. Medan de genomgår momentet äter jag isomat och dricker kaffe vid sidan av, skönt att ha det där bakom mig. 

Efter vad som känns som en evighet, tre koppar kaffe, frukt och isomat senare får jag veta att de snart ska avbryta momentet. Tre personer har brutit. För dem som kämpade sig igenom detta finns inte tid att fira. Det har mörknat och regnet står som spön i backen. De som genomfört testet med godkänt resultat ska nu utsättas för slutprovet. Med tung packning ska de prövande få en förkortad inblick i en kustjägares vardag, att fälla ner pannbenet och sätta den ena foten framför den andra. Ovissheten om hur lång tid det är kvar till mål sätter soldaternas motivation på prov. Tiden som ges för att packa trossen är inte värd att nämnas, det är ändå alltid för lite tid. Jag ger mig ut i nattens förbannade mörker och kämpar med att hålla objektivet torrt, springer längs med kolonnen och står emellanåt på någon obetydlig grusstig i väntan på att få en bra bild. Men vad har jag för rätt att klaga ikväll? När klockan slår midnatt väljer jag att packa ihop och lämna medan soldaterna fortsätter att marschera, springa och ta igen luckorna om vart annat i mörkret. Denna natt blir det inte mycket sömn för de prövande. Hem för några timmars ryggläge och sedan åter till regementet. Det är med stor förväntan jag ser fram emot att få prata lite med grabbarna på sjukan dagen efter.

Onsdag. Lika grått idag, men regnet är över. Jag anländer till sjukan där de flesta från gårdagen sitter och inväntar medicinska tester. Kul att se att så pass många har klarat sig igenom de fysiska testerna. Jag tar tillfället i akt och delar ut lite KJV-tidningar och får några prövande att gå med på att ställa upp på frågor. Det är tydligt att alla här är motiverade och hoppas innerligt på att knipa en plats till grundkursen. Hur det har gått för dem vet vi i sommar. En sak är säker, även om Kustjägarkompaniets uppgifter har varierat sedan 1956 så lockar än idag KJ motiverade och ambitiösa individer. Kustjägarna är, har alltid varit, och förblir ett elitförband - försvarsmaktens spjutspets.

 

 

Henrik Falang 
KJ 07/08

Erik Andersson C Kustjägarkompaniet

Jag är aldrig nöjd...

…men det är med stolthet och ödmjukhet som jag antagit utmaningen att föra befälet över det finaste kompaniet i försvarsmakten. Kustjägarkompaniet, en del av 2.Amfibiebataljonen, en av de åtta manöverbataljonerna som finns kvar. Jag vill rikta ett stort tack till avgående chefen för Kustjägarkompaniet Mj Jimmy Johansson för ett strålande arbete före mig. Det var enkelt att ta över kompaniet med den ordning och reda som du med stor arbetsinsats sett till att råda. Lycka till med dina studier och med förhoppning att se dig tillbaka på Amf1 i ny befattning inom kort.

Jag börjar med att presentera mig själv och lite om hur jag ser på saker och ting. Med uttrycket ”aldrig nöjd” menar jag inte att jag vill klättra i karriären för att bli nöjd, där är jag nöjd för längesedan genom att få tjänstgöra på Kustjägarkompaniet. Jag är en person som hela tiden ser och vill göra något åt det som går att förbättra, där nöjer jag mig aldrig. Jag heter Erik Andersson, 33 år gammal och har spenderat hela mitt vuxna liv i gröna kläder och i Kustjägarkompaniets tjänst. Det känns som att jag precis (utan förlängt övningsuppehåll) lämnade min värnplikt 2000-2001 som PB-KJ på KA1/Amf1 för studier till officer, men jag har börjat inse att tiden går fort när man har roligt. Inledningsvis var jag instruktör på kustjägarpluton och utbildade framförallt på understödsvapen samt höll ett vakande öga över plutonens materiel, så kallad plutonsmaterielredogörare (PMR), under flera utbildningsår. Många har säkerligen dragit djupa suckar i kasern tre på Rindö och kasern Munin på Berga när jag äntrat korridorerna med materielpärmen under armen. Det är fortfarande vackert med inrättad utrustning!

Jag var ställföreträdande gruppchef på den spaningsgrupp som ingick i registerförbandet Internationella Amfibiestyrkan (IAS/AM07), som sedan låg till grund för insatsen i Tchad (TD01). Vi var tio kustjägare och attackdykare samt två tolkar som tillsammans dånade omkring i ökendammet under cirka fem månader. Det var en upplevelse som naturligtvis givit mig mycket, som för alla som deltagit i internationell tjänst.

När jag kom tillbaka placerades jag i kompaniledningen under det sista värnpliktsåret 09-10 och därefter blev jag plutonchef för den första kontraktsanställda kustjägarplutonen 2011. Det var minst sagt kaotiskt initialt med det nya personalförsörjningssystemet, men nu flera år senare så finns viss del av personalen kvar vilket jag tar som ett kvitto att det blev hyfsat ändå. Det är en helt annorlunda roll som plutonchef idag än när vi genomförde grundutbildning av värnpliktiga. Jag kan nu i efterhand konstatera att det var vansinnigt mycket arbete för att få ihop det. Det i sig kräver en helt separat artikel, vilken jag väljer att bespara er just nu.

2013 blev jag chef för vår grundkurs, internt kallar vi dem som genomför den för KJS, troligen ett tämligen välkänt begrepp för de flesta (befäl avdelas från respektive pluton till skolan, skolan utbildar soldaterna till Kustjägare). Efter att ha genomfört ett antal rekryteringar och utbildningar till Kustjägare så har vi tagit ett helhetsgrepp för att skapa en kustjägarsoldat som kan leverera effekt omedelbart när kursen är slut. På det viset kan vi undvika att de erfarna soldaterna på plutonerna måste genomföra en hel del repetitionsutbildning för att få de nya till en godtagbar nivå. Kursen omfattar dock inte befattningsutbildning som t.ex. signalist, sjukvårdare eller attackdykare. 

Denna tredje grundkurs som genomfördes sedan vi övergick till kontraktsanställda soldater blev cirka 40 veckor lång. Dessa 40 veckor syftar till att soldaten skall kunna lösa Kustjägarkompaniets uppgifter, spaning och strid, med grundlagd duglighet genom de metoder och med de sensorer vi använder. Syftet är också att bedriva så mycket fälttjänst som ekonomin tillåter. Det går inte att utbilda jägarsoldater som ska kunna ta hand om sig själva i alla klimat och lösa uppgift under dager och mörker, på kasern. Det går inte. 

Kustjägarkompaniets uppgift att inhämta information för en högre chef att använda som beslutsunderlag kräver mycket dugliga soldater vilket tar tid att utbilda, då ska man ha i åtanke att för att få påbörja anställning vid Kjkomp så skall man ha genomfört värnplikt eller varit anställd som soldat i Försvarsmakten i minst 12 månader. Det tar tid att öva framryckning tyst i mörker. Det tar tid att genomföra marschträning, ytsim, överlevnad och stridsskjutningar under dygnets alla timmar. Det går inte att komma ifrån och det finns ingen kurs att gå på distans på internet. Tid kostar pengar och tyvärr är de monetära medlen inte oändliga. Ni kan dock glädja er med att vi som tjänstgör på Kustjägarkompaniet gör allt i vår makt att nyttja era skattemedel på absolut bästa sätt. För oss är detta inte ett särintresse – det är på riktigt och den övning vi genomför idag kan vara verklighet imorgon. Antingen i ett land dit den politiska viljan styr oss för att bidra till fred och demokrati, eller i Sverige som nu utvecklingen pekar åt. 

Jag har alltid drivits av att utbilda bra soldater, oavsett om målet varit att de ska kunna skickas utomlands eller krigsplaceras och avvakta i hemmet i väntan på mobilisering. Under min tid i det militära så har det oavsett precisionsstyrda vapen, överväldigande eldkraft, överlägsen teknik, likförbannat varit den enskilda soldaten längst ut på linan i ett annat land som ska fatta beslutet att öppna eld, eller inte öppna eld. För att skapa den soldaten är det fortfarande bäst att öva på tillämpade kast med spränghandgranater och skjuta upprepade eldstötar på Stångkobben. Det ska kännas bra i magen att skicka ut soldaten och de ska ha fått alla förutsättningar för att klara av det när det blir stelt och tråkigt på allvar. Jag konstaterar att det fortfarande känns bra i magen när jag ser vad en Kustjägare klarar av.

Personalen som arbetar på kompaniet är lika ambitiösa, ansvarstagande och dugliga som de som tjänstgjorde där på 00-talet, 90-talet och säkert 80, 70, 60 och 50-talet. Människorna är likadana även om uppgifterna, omvärlden, och materielen förändrats. Den kraft som frambringas av den enskilde fortplantas till en helhet inom kompaniet som placerar oss i framkant i de flesta områden som vi berör, och det är där vi ska vara, det är där vi alltid har varit. Ni kan vara säkra över att dagens Kustjägare levererar och ni kan vara stolta över dem. 

Något om verksamheten. Kustjägarkompaniet anno 2014 är under tillväxt. Bedömt kommer kompaniet vara under fortsatt tillväxt en tid då jag personligen tror att det är svårt att fylla upp hela kompaniet. Detta trots att vi inte lider av alltför stora rekryteringsproblem. Del av problemet ligger i att omsättningen av soldater är för hög mot vad vi och försvarsmakten vill att den ska vara. 

Vi har precis lagt tid på olika typer av befattningsutbildningar såsom; dyk-, spräng-, skarpskytt- och båtutbildning för att nämna några. Detta har genomförts centraliserat inom bataljonen och är ett steg i att samordna gemensam verksamhet för att nyttja resurser i form av personal, materiel och övningsterräng på ett effektivt sätt. Innan sommaren genomförs en större kompaniövning i bataljons ram där kompaniet som varit spritt under befattningsskedet sys ihop och prövas i spaning och strid.

Under hösten är det plutonsverksamhet mot ställda målsättningar för respektive enhet. En bataljonsövning. Inryck för grundkurs 2014 genomförs och avslutas våren 2015. Vi hoppas också kunna visa upp oss på Kustjägardagen på Korsö. Vad gäller internationella insatser så har vi ingenting uttalat eller planerat just nu, men vi är på tårna om det skulle dyka upp något, såväl stort som smått. Under 2015 väntar en rad övningar och jag hoppas kunna utveckla kompaniets förmågor än mer. Vi är ju som bekant inne i ett valår så det är svårt att sia om hur det utvecklar sig även på vår nivå. Jag kommer återkomma med vad Kustjägarkompaniet bedriver för verksamhet framöver för att hålla er uppdaterade i senare nummer av tidningen.

Jag är mycket glad över att vi har en fantastisk veteranförening som Kustjägarveteranerna. Jag för en tät dialog med ordförande Johan Karlsson och ser fram emot vad vi kan göra tillsammans under åren. Jag ber er att hjälpa till att värva Kustjägare som kanske inte än är med, det ramlar inte ut så många årligen som tidigare och en stark kamratförening är bra för Kustjägarkompaniet.

Avslutningsvis som kompanichef vill jag säga att jag vet vad det här kompaniet kan och jag vet vart vi ska. Jag värnar om det arv som jag är satt att förvalta och att vårt varumärke fortsätter att vara starkt, med ett stort mått av MOD-KRAFT-SPÄNST. 

 

Kn Erik Andersson
C 202. Kustjägarkompaniet


 





TANKAR OCH HÄNDELSER KRING ”DYKET”

Attackdykare under dold förflyttning

Attackykare under dold förflyttning

Första mötet

Sommarsolen lyste över en klarblå himmel och hela pontonbryggan av betong kändes varm. Att gå ut med tuber, dräkt, viktbälte, linor och allt annat gjorde att svetten lackade i pannan. Någonstans långt ute på den flytande ”flygrakan” mellan alla förtöjda båtar fanns en tom plats redo för oss. 

Kontroll av dykutrustning, täthetskontroll, blixtlås, gastryck, kniv, mask, fenor osv. allt snyggt och prydligt inrättat för att ge en bra överblick. Därefter klädseln under dräkten, rätt plagg, tröjan som sällan tvättades för att inbringa extra tur, nedvikt krage för att inte läckage skulle uppstå i nackregionen. Silversmycket runt halsen som skulle ligga helt rätt innanför tätningsmudden. Det kunde ta minuter innan perfektion uppnåddes. Till vardags bärs annars ett guldsmycke, men när ytan bryts skall det vara silver runt halsen på en riktig dykare! 

Då var det dags för igång i vattnet. Samtlig ytpersonal var informerade och underrättade om dagens verksamhet. Stämningen var god men stillsam och tysthet rådde. Den professionella tystnaden när alla vet vad de ska göra och är fokuserade på sin uppgift. 

Sökområdet var fastställt och sökplätten släpptes ner. Jag stod som linskötare, 6 år gammal, när pappa bröt ytan för att plocka upp propellern från motorbåten som i vanliga fall upptog den tomma kajplatsen. 

Vattenhallen

Handduken prydligt vikt med vecken utåt, bildandes en perfekt fyrkant, vattenflaska dikt an med namnbrickan fastsatt i öglan runt dess hals. Två bänkrader nedanför på vattenhallens bassängkant låg dykutrustningen. Strax bakom stod vi, lätt huttrandes, av den obligatoriska duschen. Reningsverkets sugande från rännorna runt bassängen och droppandet från blöta badbyxor ner på det sträva kaklet var de enda ljud man kunde höra. All uppmärksamhet var riktad mot instruktören när han gick in med bestämda steg inför avlämningen.

Samtlig personal på plats, utrustningen kontrollerad, kontrollerad av parkamrat och återigen kontrollerad. Vrida och vända, sitter den fast ordentligt, är vikterna jämnt fördelade, remmen på fenorna utspända, kalk i kanistern? 

Denna gång fick vi använda checklistan i teoripärmen, Några dagar senare kunde vi den som ett rinnande vatten.  

Fem minuter senare stod vi i två gruppkolonner iförd samtlig utrustning med ansträngd andhämtning på bassängens kortsida. Dykapparaten tog ut sin rätt på land, tungt vilandes runt våra nackar.  Dykelev - 00X klar före dyk, tryck – 180. Jag mår bra! 

Tecknet för dyk delades ut av instruktören med gravallvarlig min, vi besvarade, sjönk ner under ytan vände oss mot respektive parkamrat. Kluckandet byttes ut mot tystnad och det enda vi hörde var den egna andningen. Tre knackningar i badstegen” metall mot metall” har aldrig känts så fjärran. Än i dag kan jag inte förstå hur Dykelev 00H med sina massiva axlar tog sig igenom skepparkransen iförd samtlig utrustning. 

På dagarna var vi vattendjur, vi andades dykning, pratade dykning, förberedde dykning och sov dykning. Bassängperioden var bland det tuffaste jag upplevt dittills. Alla kroppens funktioner kördes i botten. Såväl fysiskt som mentalt. Tomheten i våra blickar sade allt medan vi inmundigade ris med korvsås innan dagens andra halvlek i vattenhallens hinderbana. Om det var onsdag eller söndag vet jag inte, men att parkamratens manometertryck låg på rätt nivå det var jag säker på. 

Nattdyket

En perfekt timglasbana där benen korsade varandra, hur svårt kan det vara. Mörkret hade alltid varit vår vän fram till denna dag. I sned motvind satt vi kurade mot varandra krampaktigt hållandes i handtagen medan g-båten studsade över vattnet. Masken satt redan på då spray av havsvatten sköljde över oss med jämna mellanrum. 

Cyalumestavarna låg i sina fodral och glödde, svarta från utsidan. Redo att vinklas fram för att belysa vår navigationsutrustning. Stäven sitter, lugn och metodisk på utsidan, ett känslomässigt inferno inombords.  Parlinan hamnade minst två varv runt mina tentakler av utrustning. Djupa andetag, rätta till, vädra ur, vrid upp på kurs och försvinn. 

Vad som sedan skedde kan jag minst sagt kalla en berg- och dalbana. Tanken att ha kompass/cyalume i en hand, djupmätare på den andra, en tredje beredd att släppa på mer gas, den fjärde hållandes ett skissplån. Allt resulterande i en simtur som mest kan likna en vilsen humlas färd. När vi kom in i första viken sökte jag mig efter botten som såg ut som ett mörkgrönt marslandskap med stalagmiter av ogästvänliga tångpelare. Låg jag under ett stort fartyg?  Nej, det var den gamla bryggan som jag inte skulle vara i närheten av. Hur skulle jag rätta till det här? Mer lugn. Men det förstod jag inte förrän någonstans i slutet av mörkerdykperioden. Ovetande om mitt sinnestillstånd simmade min parkamrat trofast vid min sida. Vi kom tillslut fram till rätt vik på utsatt tid med rätt utrustning. I mina mardrömmar så simmar jag fortfarande där ibland vilsen.    

En middag man helst vill glömma

Stridsskjutningar på Utö kan vara en av anledningarna att man jobbar inom verksamheten. Att vi har befäl som planerar utbildningen i minsta detalj på ett händelsestyrt sätt sätter guldkant på övningarna. Vi slipade den här gången upp färdigheterna i mineldöverfall, strid i grupp storlek samt repeterade grunderna i sprängtjänst. Allt detta resulterade i att vi med ”buller och bång” som J. brukar säga, skulle avsluta stridsveckan med samkväm. 

Spegelblank låg Mysingen nedan för oss. QM:s grillhörna fyllde luften med varm grillkolsdoft som övergick i stekt marinerat kött.  Sommelier K. beskrev vinet som kraftfullt med inslag av katrinplommon. Från en känd vingård i Italien. 

Kvällens stora hit var överlämningen av Sprängtjänstens mantel, som blev kantat av skratt, allvar och värdighet. Till stor del var stämningen på topp. Dock fanns det ett bord lite vid sidan om, med ett gäng som hade en minst sagt grå uppsyn. Det var dags att vända på dygnet, förena sig med det kalla mörka vattnet och operera utan att synas. Ångestens kappa vilade över oss. Aldrig har tystnaden talat som den gjorde vid den middagen. Det fanns förmodligen en efterrätt men vi var för fokuserade för att inta kvällens alla lyckorus. 

Vi fick istället vårt lystmäte fyllt tidigt på morgonen följande dag när någon tydligen skrev ”den perfekta rapporten”. Vad vi inte visste var att  QM:s rykande grillmästerverk skulle göra comeback för oss med samma perfektion som kvällen innan.

När allt går som det ska

Den nattliga operationen stod för dörren, spanarna låg med ögonen på objektet, vi andra låg som mörkrets skuggor nere vid strandlinjen, inväntandes det korta mörkret som den ljumna sommarnatten erbjöd. Med all utrustning påtagen, redo att vädra ur väntade vi. Spanarna gav sitt klartecken, navigatören försvann under ytan och tåget var i rullning. Vi var en sammansvetsad dykgrupp som gick i vattnet den natten. Packsäcksman nummer två kände kursförändringen samtidigt som navigatören vred den på sin kompass. Tiden stämde, det var strömt runt sista 5 meters kurvan, sjögräset började avslöja morgonens rodnad och där kom viken. På linje i tystnad bröt vi ytan. Inte en droppe avslöjade vårt intrång på skuggsidan av berget. Lika mörka som dräkterna var vår maskering i ansiktet och på händerna. Med laddade vapen och på formering, gick vi på tå igenom fiendens land. 

Vi gick från hukandes, till krypandes till liggandes allt efter terrängens skifte. Fiendens röster kunde höras i bakgrunden. Mörkret spelade oss spratt men med isens kyla inväntade vi rätt ögonblick då fienden skulle övermannas. 

De synkade sekundvisarna slog K och som knivens skarpa egg slog vi fienden som hade belägrat halvön, hotet från det tunga vapensystemet och robotrampen oskadliggjordes. Vi hade läst fiendens agenda och smitt vår stridsplan i enlighet, beräknande och ondskefullt. Resultatet talade för sig själv, det var slut på hånflinet som L. brukar säga. 

Någon drog på smilbandet, men tiden var knapp. På samma sätt vi tagits oss in smög vi oss ut, solens strålar började sakta sila in mellan trädstammarna när vår urnästling påbörjades. 

Att jakten bara hade börjat var något vi snart skulle få reda på. 

Ett silverkantat slut

Jag beskriver det så här:

Vi hörde en flagga i periferin, blå och vit med drakens kluvna tunga, skål mina herrar! Ni är för evigt! Dykapparaten runt nacken byttes ut mot en silvermedaljong, vars betydelse brände långt in i våra hjärtan.

Atle Sundberg 

Attackdykarkursen 2012

 

AMFIBIEBATALJONEN FÅR OBEMANNAT FLYGSYSTEM FÖR SPANING #svfm

Försvarsmaktens nya obemannade flygsystem UAV05 Korpen. Foto: AeroVironment Inc

 

Amfibiebataljonen tillförs Försvarsmaktens nya obemannade flygsystem UAV05 Korpen/Svalan. 


Systemet består av två olika typer av små eldrivna luftfarkoster som styrs från en gemensam markstation. Styrningen kan ske antingen manuellt från markstationen eller autonomt av UAV:n. Båda UAV:erna kan starta/kastas  från fordon och båtar, samt demonteras för transport. Korpen kan dessutom landa på vatten. 

Luftfarkosterna skickar ner video i nära realtid till operatören på marken som förmedlar spaningsinformationen vidare för bearbetning till underrättelser. 

 

UAV05 kommer att kunna ge underrättelser till bataljonen och även ge information till enheter mycket snabbt vid lösandet av uppgift, både dag som natt.

 

 Amfibiebataljonen är en av flera bataljoner inom Försvarmakten som kommer att få det nya systemet.

Under året utbildas bl.a.  Lt.  John Swan på systemet. I dag tjänstgör John på kustjägarkompaniet,  men kommer efter utbildningen att vara chef över UAV-gruppen på 2. Amfibiebataljonen. Utbildningen genomförs både på K3 och i USA.

 

Det är det amerikanska företaget AeroVironment Inc som i sammarbete med FMV är leverantör av de nya mini-UAV-systemen. De ersätter nuvarande UAV02 Falken, som tidigare bl.a använts av Försvarsmaktens förband i Afghanistan.

 

 Harald Hynell

 

 

Försvarsmaktens nya obemannade flygsystem UAV05 Korpen. Foto: AeroVironment Inc

 

ATTACKDYKARTJÄNST

Attackdykare

De flesta har nog en uppfattning eller idé om vad en attackdykare gör. De flesta har också en felaktig eller föråldrad bild av vad tjänsten innebär. Att attackdykare endast placerar ut minor på fartyg, att de ploppar upp ur vattnet för att riva av en automatsalva och sedan försvinna mystiskt igen eller att ur vattnet storma på linje för att ta ett brohuvud.  Dagens svenska attackdykare är ett precisionsinstrument som omedelbart kan förse högre chef (HC) med högupplöst information om en motståndare vilket ger ett direkt informationsförsprång. Attackdykartjänst kan sammanfattas som marina transportsätt och inhämtning av information genom spaning. De marina transportsätten sker med mindre båtar, exempelvis gummibåtar eller kajaker, för förflyttning av grupp. Förflyttningar med ett mycket högt krav på doldhet, som ytsim och dykning. Lösande av spaningsuppgift med kamera och videodokumentation för delgivning av data till HC långt bort från den aktuella händelsen inom minuter.

 

Dykning

Den dykning som attackdykarna bedriver, syftar till ta att sig obemärkt in i ett område för att där lösa spaningsuppgifter på land. Dykningen sker med ett slutet system för att inte avge bubblor eller annan röjande signatur. Andningsgasen är 100% syrgas vilket gör att aktionsdjupet vid dykning inte blir särskilt djupt då syrgasen blir giftig under för stort tryck. För att skapa möjligheter att verka på ett större djup och förlänga aktionstiden ytterligare, vilket kan behövas vid exempelvis slussning från ubåt så har attackdykarna tillförts en ny dykapparat – Återandningsapparat  11. Den nya dykapparaten  kan hantera både 100% syrgas och nitrox (en gasblanding av syrgas och kväve). Med det nya systemet och tillhörande kompatibel utrustning, kommer de svenska attackdykarna ligga långt fram avseende möjlighet att genomföra avancerade dykprofiler och med mycket god förmåga till ett dolt uppträdande.

 

Organisation

Attackdykarna består idag av en pluton som ligger under Kustjägarkompaniet ingående i Amfibiebataljonen. Enheter med liknande dykprofiler och uppgift i Sverige är Särskilda Operations Gruppen (SOG) och Nationella Insatsstyrkan (NI). Likheten mellan enheterna ligger i hur och varför dykningen genomförs. En dold förflyttning för att sedan kunna genomföra väpnade insatser på land. Internationellt återfinns förmågan hos US Navy SEALs, Frömanskorps Danmark, Special Boat Service (SBS) Storbritannien och hos fler andra utländska specialförband. 

 

Utbildning

Utbildning av attackdykare sker på attackdykarplutonen och genomförs i syfte att placera soldater eller officerare i plutonen. En attackdykare måste inte vara världens bästa simmare men han måste kunna agera med ett lugn i vattnet även fast han är trött, sikten i vattnet är näst intill noll och en lång simsträcka väntar utan någon annan input än tiden och kompassriktningen. Att bli attackdykare är frivilligt och de sökande testas fysiskt och medicinskt för lämplighet i syfte att minimera olycksrisken. Väl antagen till attackdykarutbildning sker detta i två steg. Steg ett är en dykkurs vilket syftar till att dykeleven skall kunna hantera sin egen dykutrustning och även gruppens utrustning i form av grupplinor/stång och packsäckar för dykning. Dykeleven lär sig även att navigera under vattnet och rutiner för hur taktisk i och uppgång (TIG/TUG) genomförs. Steg två för dykeleven består av tillämpad dykning där dykeleven genomför övningar i en attackdykargrupp. Utbildningen avslutas med ett slutprov där dykeleverna bevisar att de kan grunderna och är tillräckligt fältmässiga för attackdykartjänsten.  Efter godkänt slutprov ingår attackdykaren i plutonen och fortsätter sin utbildning som attackdykare.

 

Framtid

Idag är attackdykarplutonen del av Amfibiebataljonens insatsförband. Personalen på enheten har erfarenhet från internationell tjänst och de flesta har varit anställda vid Kustjägarkompaniet ett flertal år. Attackdykarna arbetar modulärt och skräddarsyr gruppen vid uppgiftslösandet med hänsynstagande till uppgiftens karaktär och komplexitet. Styrketalet 2-4-6-8-12 beroende på hur stort ”foot-print” man vill lämna efter sig.

 

Mottagande av ny dykapparat var efterlängtat och god kompetens finns för att nyttja den och driva utveckling av de nya möjligheterna som apparaten ger. Prover med DykGruppBåt (DGB) och eventuellt införande av den kommer att fortskrida. På plutonen finns personal och kompetens för att driva utveckling och nyttja DGBn. Motsvarighet internationellt till DGBn finns knappt, Amfibiebataljonen kommer att ha ett unikt koncept för insättning av personal som inte står att finna internationellt. 

Ny utrustningen för lösande av spaningsuppgifterna uppdateras inom försvarsmakten relativt frekvent. Men fortfarande går teknikutvecklingen mycket snabbare än försvarsmaktens materielanskaffning. Utveckling finns i hela spaningssystemet, batterikapacitet med bränsleceller, snabbare datorer för bruk i fält, mindre och snabbare digitala kommunikationssystem för överföring av data, fjärrstyrda kameror, utveckling i dokumentation och kommunikationsområdet är oändligt.

 

Men utrustningen är inte allt. Grunden är en soldat. En soldat som inte tar några genvägar utan gör allt rätt för att inte bli röjd eller missa någon detalj. En individ som kan arbeta självständigt, har bra initiativförmåga och gott omdöme. En soldat som kan verka under extrema fältförhållanden i mycket långa perioder med ett minimum av personlig bekvämlighet. Detta till förmån för uppdragsspecifik utrustning som kameror, radio, batterier, vapen och ammunition. Tjänsten är mycket krävande och passar inte för alla.

 

Striden är inte huvudtjänsten men övas i regel mer än bland vanliga stridande förband. Detta eftersom en grupp attackdykare i strid sannolikt kommer att vara avskurna och långt ifrån egna enheter. Attackdykarna ligger rätt i tiden och i fas med övriga avancerade förband. En enhet med drivna människor, entreprenörer i så väl daglig tjänst som i krigets konst och alltid redo att förfina och förbättra egen förmåga. 

 


 C. Attackdykarna

 

 

 

KUSTJÄGARKOMPANIET REKRYTERAR SOLDATER TILL DRIFTSTÖDSGRUPP, STRIDSLEDNINGSRUPP, BÅTBESÄTTNINGAR, KUSTJÄGARE OCH ATTACKDYKARE!

 

Vill du ha ett utmanade och omväxlande jobb där din förmåga både fysiskt och psykiskt regelbundet sätts på hårda prov? Ett jobb där du hela tiden utvecklas och möter nya utmaningar 

tillsammans med dina kamrater? 

UTTAGNINGSTESTER PÅ AMF 1 BERGA TISDAG OCH ONSDAG VECKA 342.

Mer information om Kustjägarna och befattningar hittar du antingen på mil.se eller kustjagarna.se

Anställning och utbildning påbörjas preliminärt februari 2014.

Ansökan görs via försvarsmakten.se under perioden vecka 323 till vecka 339.

SÅ ARBETAR RIKSDAGEN MED FÖRSVARS- OCH SÄKERHETSFRÅGOR

INTERVJU MED CECILIA WIDEGREN VICE ORDFÖRANDE I RIKSDAGENS FÖRSVARSUTSKOTT OCH FÖRSVARSBEREDNINGENS ORDFÖRANDE

 

Ytterst är alla svenska stridskrafter ett säkerhetspolitiskt verktyg vars förmågor och uppgifter bestäms av Sveriges riksdag. För att få en bättre bild av hur arbetet med att bestämma dessa uppgifter och förmågor ser ut, träffade Tidningen Kustjägaren Cecilia Widegren, vice ordförande i Försvarsutskottet, tillika alliansgruppledare och Försvarsberedningens ordförande.

 

En genomläsning av Cecilias CV ger intrycket av en person som tar terräng med “högsta möjliga” och mötet med Cecilia i egen person bekräftar den bilden. 

 

”Du kanske undrar varför jag läser Tidningen Kustjägaren? Jag läser många tidningar med anknytning till Försvarsmakten och däribland Kustjägaren som jag tycker skiljer sig lite från andra tidningar då den har många mer ingående artiklar.” 

 

”I min roll som ledare för alliansen samordnar jag vårt riksdagsarbete kring försvarsfrågor, och leder även samtalen som vi för med de delar av oppositionen vi samarbetar med i försvarsfrågor, dvs. Socialdemokraterna och/eller Miljöpartiet.” 

 

”Försvarsutskottet har två stående sammankomster inbokade varje vecka där ledamöterna träffas för att bl.a. behandla de förslag som kommer från Regering eller Riksdag. De behandlade förslagen lämnas efter beredning sedan till Riksdagens kammare för debatt och beslut.” 

 

Försvarsmaktens inriktning styrs av ett årligt regleringsbrev från Regeringen och av den av Riksdagen beslutande försvarsbudgeten. I slutet av varje mandatperiod fattas även ett s.k. försvarsbeslut som styr Försvarsmaktens inriktning på ett mer övergripande sätt under de nästkommande fyra åren. Nästa försvarsbeslut kommer 2015 och försvarsminister Karin Enström håller just på att tillsätta den försvarsberedning som fungerar som forum för diskussionen mellan Regering och Riksdag i regeringens arbete med att ta fram ett förslag till nästa försvarsbeslut. 

 

Försvarsmakten granskas kontinuerligt av bl.a. Riksrevisionen men det är egentligen inte förrän nyårsafton 2014 som det står klart i vilken omfattning ÖB har levererat mot förra försvarsbeslutet. 

 

”Sverige har en bred politisk process där många parter har möjlighet att påverka ett beslut flera gånger under beslutsprocessen vilket kanske rundar av hörnen på besluten men å andra sidan underlättar det efterföljande genomförandet av beslutet.” 

 

”När jag för ett par år sedan fick frågan om att leda alliansens arbete i Försvarsutskottet, hade jag tidigare bl.a. varit gruppledare i Socialutskottet och jobbat med socialpolitiska frågor som är relativt kortsiktiga. Men i Försvarsutskottet arbetar vi med långsiktiga frågor som nationell säkerhet och trygghet. Saker som de flesta tar för självklara, men som bl.a. är ett resultat av långsiktigt politiskt arbete.” 

 

- Hur ofta har du möjlighet att träffa soldater och sjömän ute i verksamheten? 

 

”Jag träffar soldater och sjömän från olika delar av Försvarsmakten varje vecka. Både under insats och övning. Ibland är det jag som tar initiativet, ibland förbanden själva. Vissa är mer aktiva än andra.” 

 

- Är det något av dessa möten som inspirerat dig extra mycket? 

 

”Veterandagen gjorde ett djupt intryck på mig. Det känns viktigt att hedra de enskilda individer som riskerat mycket, och kanske fått betala ett högt pris, för vår och andras säkerhet. Jag tycker att vi borde göra Veterandagen ännu större. Fler från bl.a. Riksdagen d v s företrädare från svenska folket borde vara där.” 

 

”Men även att besöka Afghanistan och uppleva verkligheten där gjorde ett stort intryck på mig. Det är svårt att sätta sig in i situationen utan att ha varit där själv. Jag vet att ett besök av politiker tar i anspråk resurser för att hantera säkerheten o.s.v. men tror ändå att det är viktigt att vi som jobbar med försvarsfrågor i Riksdagen får möjlighet att se Försvarsmaktens verklighet med våra egna ögon.” 

 

Cecilia har nyligen blivit utsedd till ordförande för den svenska NATO-delegationen i NATO:s parlamentariska församling där Sverige har fem ordinarie ledamöter och fem ersättare. 

 

Även om Sverige inte är med i NATO så deltar Sverige i flera NATO-ledda insatser t.ex. i Afghanistan och Kosovo. Medlemskapet i EU innebär även att Sverige ingår i en politisk allians, där medlemsländer tar ett solidariskt ansvar för Europas säkerhet. Sverige har förklarat att landet inte kommer förhålla sig passivt om en katastrof eller ett angrepp skulle drabba ett annat medlemsland eller nordiskt land. Samtidigt förväntar sig Sverige att dessa länder agerar på samma sätt om Sverige drabbas. 

 

Eftersom de flesta EU-länder är medlemmar i NATO, måste Sverige kunna samarbeta med NATO för att i praktiken kunna ge och ta emot militärt stöd till andra EU-länder och nordiska länder. 

 

”Den säkerhetspolitiska utvecklingen påverkar inriktningen av det militära försvaret och den civila förmågan. Den insatsorganisation som vi bygger är relevant i landet, i närområdet och utom närområdet för att värna Sverige och svenska intressen.” 

 

”Målen för försvarspolitiken är nya och uttrycker att vi bygger säkerhet tillsammans med andra och att försvarspolitiken tillförs ett nytt närområdesperspektiv, dvs. utifrån de nordiska länderna och länderna kring Östersjön.” 

 

- Slutligen, hur skulle du vilja sammanfatta Försvarsmaktens uppgift? 

 

”Målet för det militära försvaret är att enskilt och tillsammans med andra, inom och utom landet, försvara Sverige och främja vår säkerhet.” 

 

Harald Hynell

Chefen kustjägarkompaniet uppdaterar

AFGHANISTAN 20120418 Nightlocation med Bravo Quebec i Albrozbergen under Operation Ebtekar IV. Foto: Anna Norén/Combat Camera

 

Efter en förhållandevis lång men välförtjänt semester kan jag konstatera att den föregående våren har varit fartfylld för förbandet. Vi har samtidigt som delar av kompaniet genomfört insats i Afghanistan, genomfört en grundkurs, deltagit i internationell övning och tagit oss igenom den initiala delen av Försvarsmaktens nuvarande omstrukturering.

 

FS 22 OMLT

 

23 man ur Kustjägarkompaniet har från november 2011 till maj 2012 varit en betydande del i organisationsenheten OMLT, som ni kunnat följa i tidigare nummer av tidningen Kustjägaren. De artiklar som författats av officerare ingående i OMLT låter jag vara utan inblandning. Ingen kan förmedla information och en känsla hur insatsen förlöpt bättre än de som varit med. 

 

Att under en period bli utan en stor del av kompaniet påverkar den dagliga verksamheten - erfarenhet och kunskaper som tillfälligtvis försvinner blir en utmaning. Dock bör såväl den förtänksamme som eftertänksamme konstatera att när förbandet återvänder finns nyvunna erfarenheter och kunskaper som i vissa stycken kan implementeras i ordinarie verksamhet på hemmaplan. Som chef är det främst frustrerande att inte kunna finnas till för alla sina soldater och officerare, samtidigt som att de som genomför insats inte har en tillräcklig förankring informationsmässigt med sina hemmavarande kamrater.

 

På kompaniet har vi lagt ned tid och kraft på att visa den omtanke och uppskattning de förtjänar med avslutningsfest inför rotation, kontinuerlig informationsöverföring över vad som händer hemmavid, anhörigdag vid hemkomst och ett program för snabb och effektiv inkorporering i förbandet igen. Det är med stor glädje vi kunnat hälsa grabbarna välkomna hem igen efter en väl genomförd insats. Nu väntar en högintensiv period med att forma förbandet igen. Inom kort är det dock dags för ett antal soldater och officerare ur Kustjägarkompaniet att växla till ett insatsfokus igen inför den stundande utbildningen mot FS 25. Detta kan på ett bra sätt spegla dagens insatser kontra insatsförbanden, vi åker troligen inte med ett fullt kompani, utan får vänja oss vid tillfälligt sammansatta enheter. Mycket bra för individen, mindre bra för kompaniet eftersom vi får ta ett steg tillbaka varje gång. För ett förband är det mycket värdefulla erfarenheter som tillvaratas, oavsett om det är 3 eller 80 individer som genomför insats.

 

Cold Response 2012

 

Under 2012 fick delar ur 2. Amfibiebataljonen möjlighet att delta i den multinationella övningen Cold Response, vilken är den norska försvarsmaktens slutövning i vintermiljö. Under övningen deltog drygt 16 000 deltagare från 15 Nato- och PfP-nationer (Partnership for Peace). Övningen förlades som vanligt i de norra delarna av Norge från Narvik mot Tromsö. Det var första gången som Amfibiekåren deltagit med enheter i denna kontext.

 

Under Cold Response 2012 ingick delar av Amfibiebataljonens stab, delar av 202. Kustjägarkompaniet samt 205. Amfibieskyttekompaniet. Dessa delar kom att ingå inom ramen för 191. Mekaniserade bataljonen från I 19 Boden. 205. Amfibieskyttekompaniet har sedan en tid tillbaka bandvagnar (BV 309) och är förtrogna med markbundna operationer. För Kustjägarkompaniet kom detta att bli en intressant utmaning eftersom vi varken har bandvagnar eller förare. Lösningen blev att hyra in personal ur Hemvärnet som förare till en äldre lånad bandvagnspark. En lösning som visade sig fungera mycket bra och såväl kompaniets personal som förare kunde så småningom leverera en önskad uteffekt. 

 Bandvagn ur holländska marinkåren under Cold Response 2012. Foto: Ole-Sverre Haugli, Hæren

De erfarenheter som kan dras efter en sådan övning i en markoperativ operation är många och värdefulla. Att uppträda helt och enbart på landbacken ställer vissa krav på ett förband som nationellt oftast uppträder till sjöss och i skärgårdsmiljö. Det som skiljer är naturligtvis möjligheten att kunna framrycka med fordon vi normalt inte förfogar över. Att utan prestige och med ödmjukhet lära av sina kamrater från Armén bidrog till att förstå stridstekniker och förekommande ledningsprinciper. Kan efter övningen också konstatera att de tidsförhållanden vi normalt är vana vid för våra inhämtningsoperationer (spaningsuppgifter) inom ramen för amfibiebataljonen, är betydligt kortare än i en mekaniserad bataljon. När man ingår i en större styrka vars uppgift till största del bestod i att utgöra ett offensivt förband med anfall som största intresse, blev det sällan eller aldrig tid till att finslipa insatsplaner och föröva insats. Med detta konkretiserat är det bara att anpassa sig, vilket jag anser att vi gjorde. Just tidsförhållanden i striden eller tider inför en förestående strid är intressanta att analysera. Alla förband har olika tidscykler i sin uppgiftslösning. Naturligtvis avhängt var på konfliktskalan man befinner sig. Vid en lägre nivå finns i regel mer tid till förfogande och acceptansen för offer minskar, medan det fullskaliga kriget visar på det omvända. Cold Response stod för det senare alternativet. Sammanfattningsvis kan sägas att Kustjägarkompaniet gått lärande ur denna övning med många nyvunna erfarenheter. Vi har knutit en mängd värdefulla kontakter med personal från Armén där jag kan konstatera att likheterna övervinner olikheterna. Självfallet hoppas jag att vi även framöver får möjlighet att få delta i liknande övningar.

 

FM:s omstrukturering 2013 mot 2014

I en process som pågått under senare år har Försvarsmakten gått från ett värnpliktsfokuserat invasionsförsvar till en kontrakterad insats-organisation. Ett steg i detta är att forma morgondagens insatsförsvar med rätt antal taktiska officerare (tidigare benämnt yrkesofficer) och specialistofficerare på rätt befattningar i den egna organisationen. Målet är en matchning mellan kompetens och befattningarnas krav. Omstruktureringen innebär ytterligare ett steg mot målbild 2014. I dag krävs ett förband med annan organisation och personalsammansättning som skall vara mer tillgänglig och mångsidig, det är det vår Riksdag har beställt. Här blir implementeringen av tvåbefälssystemet tydlig. Ryggraden i organisationen kommer att bli specialistofficerarna som skall stå för drygt 60 % av officerskadern. Men steget mot målbild 2014 blir inte helt odramatisk då Försvarsmakten lever med arvet av ett stort antal yrkesofficerare och för tillfället få nyutexaminerade specialistofficerare i sin organisation. 

 

På Kustjägarkompaniet blev detta mycket tydligt och talande då drygt 70 % av yrkesofficerarna stod inför ett principiellt ställningstagande eftersom endast ett fåtal kan få en taktisk officersroll. Valet stod mellan att vara beredd att förfånga en specialistofficersbefattning eller gå en oviss framtid till mötes där en karriär som taktisk officer är höljt i dunkel. Ett omfattande arbete har genomförts på kompaniet och slutsatsen blev att ett ytterst fåtal individer för tillfället inte kunde beredas en plats på kompaniet. Då vi är en enhet med flera och komplexa uppgiftsställningar och materialslag blev det fördelning till befattningar på naturlig väg. De flesta officerare tjänstgjorde redan på en befattning som motsvarar dagens kravställning på en specialistofficer. 

 

Sammanfattningsvis var våren 2012 mycket arbetsam främst på grund av denna omstrukturering. När utgången är oviss kombinerat med att det är ens egen personal det handlar om, blir det ett synnerligen omfattande arbete. Naturligtvis skall en organisation optimeras för att klara de aktuella krav som ställs, det framför nog varenda organisationsteoretiker som finns eller funnits, men i slutändan är det människor som drabbas. Det rationella står mot det emotionella. Nu är det snart genomfört och jag hoppas organisationen lärt av de styrkor och svagheter som identifierats i denna process. 

 

Mj Jimmy Johansson 
C Kustjägarkompaniet

 

2. Amfibiebataljonen bemannar strategisk reserv 2014

Under år 2014 skall 2. Amfibiebataljon med 204. Amfibieskyttekompaniet bemanna Strategisk Reserv (SR14).
Detta innebär att kompaniet utbildas under år 2013 för att från 1/1 2014 och ett år framåt stå i 10 dagars insatsberedskap. Beredskapsersättning utgår under beredskapstiden utöver grundlön.


Indelning och uppgifter
Kompaniet består av tre Amfibieskytteplutoner, en stab/trosspluton samt kompaniledning.
Historiskt sett så har den stratigeiska reserven nyttjats vid flertalet tillfällen som förstärkning i Afghanistan under kortare perioder.
SR14 skall också med kort varsel kunna genomföra insatser i övriga delar av världen och inom Sverige.


Rekrytering
Vi söker soldater med god fysisk vilja att alltid lösa uppgift och strävan att utvecklas såväl som individ som tillsammans med övriga kamrater i kompaniet.
204. Amfskkomp rekryterar till samtliga soldat och gruppchefsbefattningar inom skyttepluton och stabspluton.
Vi vill att tjänstgöring ska påbörjas under första delen av år 2013.

Har du vad som krävs för att ingå i ett av Försvarsmaktens främsta förband?

ÄR DU REDAN ANSTÄLLD INOM FM SKALL DU ANSÖKA OM TRANSPORT VIA TJÄNSTEVÄGEN.
Dokument att bifoga ansökan:
1. Personligt CV inkl. militära referenser
2. Personligt brev
3. Kopior på av följande betyg, intyg och certifikat
4. Genomförd militär grundutbildning samt ev. internationella insatser
5. Gymnasiebetyg, högskola/universitetsbetyg
6. Annat meriterande utbildning/kompetens/erfarenhet
7. Körkort och militära förarbevis


Sista ansökningsdag: 2013-02-01

Ansök här

Höstens andra intagningstest till KJ

KUSTJÄGARKOMPANIET REKRYTERAR SOLDATER!

KUSTJÄGARKOMPANIET REKRYTERAR SOLDATER TILL DRIFTSTÖDSGRUPP, STRIGRUPP, BÅTBESÄTTNINGAR, KUSTJÄGARE OCH ATTACKDYKARE


Vill du ha ett utmanade och omväxlande jobb där din förmåga både fysiskt och psykiskt regelbundet sätts på hårda prov? Ett jobb där du hela tiden utvecklas och möter nya utmaningar tillsammans med dina kamrater? 
Sök tjänst som soldat på Kustjägarkompaniet!
Förkunskapskrav är genomförd värnplikt eller GMU + FSU dvs (Totalt ett (1)  års tjänstgöring). 


UTTAGNINGSTESTER PÅ AMF 1 BERGA – TORSDAG OCH FREDAG VECKA 249 (6-7 DECEMBER 2012)
ANSTÄLLNING BÖRJAR MITTEN FEBRUARI 2013


Ansökan görs via Lediga Befattningar på www.forsvarsmakten.se/Jobba/Lediga-jobb/ till och med söndag vecka 247.