Attackdykare under dold förflyttning

Attackykare under dold förflyttning

Första mötet

Sommarsolen lyste över en klarblå himmel och hela pontonbryggan av betong kändes varm. Att gå ut med tuber, dräkt, viktbälte, linor och allt annat gjorde att svetten lackade i pannan. Någonstans långt ute på den flytande ”flygrakan” mellan alla förtöjda båtar fanns en tom plats redo för oss. 

Kontroll av dykutrustning, täthetskontroll, blixtlås, gastryck, kniv, mask, fenor osv. allt snyggt och prydligt inrättat för att ge en bra överblick. Därefter klädseln under dräkten, rätt plagg, tröjan som sällan tvättades för att inbringa extra tur, nedvikt krage för att inte läckage skulle uppstå i nackregionen. Silversmycket runt halsen som skulle ligga helt rätt innanför tätningsmudden. Det kunde ta minuter innan perfektion uppnåddes. Till vardags bärs annars ett guldsmycke, men när ytan bryts skall det vara silver runt halsen på en riktig dykare! 

Då var det dags för igång i vattnet. Samtlig ytpersonal var informerade och underrättade om dagens verksamhet. Stämningen var god men stillsam och tysthet rådde. Den professionella tystnaden när alla vet vad de ska göra och är fokuserade på sin uppgift. 

Sökområdet var fastställt och sökplätten släpptes ner. Jag stod som linskötare, 6 år gammal, när pappa bröt ytan för att plocka upp propellern från motorbåten som i vanliga fall upptog den tomma kajplatsen. 

Vattenhallen

Handduken prydligt vikt med vecken utåt, bildandes en perfekt fyrkant, vattenflaska dikt an med namnbrickan fastsatt i öglan runt dess hals. Två bänkrader nedanför på vattenhallens bassängkant låg dykutrustningen. Strax bakom stod vi, lätt huttrandes, av den obligatoriska duschen. Reningsverkets sugande från rännorna runt bassängen och droppandet från blöta badbyxor ner på det sträva kaklet var de enda ljud man kunde höra. All uppmärksamhet var riktad mot instruktören när han gick in med bestämda steg inför avlämningen.

Samtlig personal på plats, utrustningen kontrollerad, kontrollerad av parkamrat och återigen kontrollerad. Vrida och vända, sitter den fast ordentligt, är vikterna jämnt fördelade, remmen på fenorna utspända, kalk i kanistern? 

Denna gång fick vi använda checklistan i teoripärmen, Några dagar senare kunde vi den som ett rinnande vatten.  

Fem minuter senare stod vi i två gruppkolonner iförd samtlig utrustning med ansträngd andhämtning på bassängens kortsida. Dykapparaten tog ut sin rätt på land, tungt vilandes runt våra nackar.  Dykelev - 00X klar före dyk, tryck – 180. Jag mår bra! 

Tecknet för dyk delades ut av instruktören med gravallvarlig min, vi besvarade, sjönk ner under ytan vände oss mot respektive parkamrat. Kluckandet byttes ut mot tystnad och det enda vi hörde var den egna andningen. Tre knackningar i badstegen” metall mot metall” har aldrig känts så fjärran. Än i dag kan jag inte förstå hur Dykelev 00H med sina massiva axlar tog sig igenom skepparkransen iförd samtlig utrustning. 

På dagarna var vi vattendjur, vi andades dykning, pratade dykning, förberedde dykning och sov dykning. Bassängperioden var bland det tuffaste jag upplevt dittills. Alla kroppens funktioner kördes i botten. Såväl fysiskt som mentalt. Tomheten i våra blickar sade allt medan vi inmundigade ris med korvsås innan dagens andra halvlek i vattenhallens hinderbana. Om det var onsdag eller söndag vet jag inte, men att parkamratens manometertryck låg på rätt nivå det var jag säker på. 

Nattdyket

En perfekt timglasbana där benen korsade varandra, hur svårt kan det vara. Mörkret hade alltid varit vår vän fram till denna dag. I sned motvind satt vi kurade mot varandra krampaktigt hållandes i handtagen medan g-båten studsade över vattnet. Masken satt redan på då spray av havsvatten sköljde över oss med jämna mellanrum. 

Cyalumestavarna låg i sina fodral och glödde, svarta från utsidan. Redo att vinklas fram för att belysa vår navigationsutrustning. Stäven sitter, lugn och metodisk på utsidan, ett känslomässigt inferno inombords.  Parlinan hamnade minst två varv runt mina tentakler av utrustning. Djupa andetag, rätta till, vädra ur, vrid upp på kurs och försvinn. 

Vad som sedan skedde kan jag minst sagt kalla en berg- och dalbana. Tanken att ha kompass/cyalume i en hand, djupmätare på den andra, en tredje beredd att släppa på mer gas, den fjärde hållandes ett skissplån. Allt resulterande i en simtur som mest kan likna en vilsen humlas färd. När vi kom in i första viken sökte jag mig efter botten som såg ut som ett mörkgrönt marslandskap med stalagmiter av ogästvänliga tångpelare. Låg jag under ett stort fartyg?  Nej, det var den gamla bryggan som jag inte skulle vara i närheten av. Hur skulle jag rätta till det här? Mer lugn. Men det förstod jag inte förrän någonstans i slutet av mörkerdykperioden. Ovetande om mitt sinnestillstånd simmade min parkamrat trofast vid min sida. Vi kom tillslut fram till rätt vik på utsatt tid med rätt utrustning. I mina mardrömmar så simmar jag fortfarande där ibland vilsen.    

En middag man helst vill glömma

Stridsskjutningar på Utö kan vara en av anledningarna att man jobbar inom verksamheten. Att vi har befäl som planerar utbildningen i minsta detalj på ett händelsestyrt sätt sätter guldkant på övningarna. Vi slipade den här gången upp färdigheterna i mineldöverfall, strid i grupp storlek samt repeterade grunderna i sprängtjänst. Allt detta resulterade i att vi med ”buller och bång” som J. brukar säga, skulle avsluta stridsveckan med samkväm. 

Spegelblank låg Mysingen nedan för oss. QM:s grillhörna fyllde luften med varm grillkolsdoft som övergick i stekt marinerat kött.  Sommelier K. beskrev vinet som kraftfullt med inslag av katrinplommon. Från en känd vingård i Italien. 

Kvällens stora hit var överlämningen av Sprängtjänstens mantel, som blev kantat av skratt, allvar och värdighet. Till stor del var stämningen på topp. Dock fanns det ett bord lite vid sidan om, med ett gäng som hade en minst sagt grå uppsyn. Det var dags att vända på dygnet, förena sig med det kalla mörka vattnet och operera utan att synas. Ångestens kappa vilade över oss. Aldrig har tystnaden talat som den gjorde vid den middagen. Det fanns förmodligen en efterrätt men vi var för fokuserade för att inta kvällens alla lyckorus. 

Vi fick istället vårt lystmäte fyllt tidigt på morgonen följande dag när någon tydligen skrev ”den perfekta rapporten”. Vad vi inte visste var att  QM:s rykande grillmästerverk skulle göra comeback för oss med samma perfektion som kvällen innan.

När allt går som det ska

Den nattliga operationen stod för dörren, spanarna låg med ögonen på objektet, vi andra låg som mörkrets skuggor nere vid strandlinjen, inväntandes det korta mörkret som den ljumna sommarnatten erbjöd. Med all utrustning påtagen, redo att vädra ur väntade vi. Spanarna gav sitt klartecken, navigatören försvann under ytan och tåget var i rullning. Vi var en sammansvetsad dykgrupp som gick i vattnet den natten. Packsäcksman nummer två kände kursförändringen samtidigt som navigatören vred den på sin kompass. Tiden stämde, det var strömt runt sista 5 meters kurvan, sjögräset började avslöja morgonens rodnad och där kom viken. På linje i tystnad bröt vi ytan. Inte en droppe avslöjade vårt intrång på skuggsidan av berget. Lika mörka som dräkterna var vår maskering i ansiktet och på händerna. Med laddade vapen och på formering, gick vi på tå igenom fiendens land. 

Vi gick från hukandes, till krypandes till liggandes allt efter terrängens skifte. Fiendens röster kunde höras i bakgrunden. Mörkret spelade oss spratt men med isens kyla inväntade vi rätt ögonblick då fienden skulle övermannas. 

De synkade sekundvisarna slog K och som knivens skarpa egg slog vi fienden som hade belägrat halvön, hotet från det tunga vapensystemet och robotrampen oskadliggjordes. Vi hade läst fiendens agenda och smitt vår stridsplan i enlighet, beräknande och ondskefullt. Resultatet talade för sig själv, det var slut på hånflinet som L. brukar säga. 

Någon drog på smilbandet, men tiden var knapp. På samma sätt vi tagits oss in smög vi oss ut, solens strålar började sakta sila in mellan trädstammarna när vår urnästling påbörjades. 

Att jakten bara hade börjat var något vi snart skulle få reda på. 

Ett silverkantat slut

Jag beskriver det så här:

Vi hörde en flagga i periferin, blå och vit med drakens kluvna tunga, skål mina herrar! Ni är för evigt! Dykapparaten runt nacken byttes ut mot en silvermedaljong, vars betydelse brände långt in i våra hjärtan.

Atle Sundberg 

Attackdykarkursen 2012