202. Kustjägarkompaniet (Kjkomp) ingår i 2. Amfibiebataljonen och är bataljonens underrättelseförband med förmåga till strid på djupet av fiendens gruppering. Huvuduppgiften är informationsinhämtning som sker genom spaningsinsatser med olika typer av sensorer. Uppdragen är ofta problematiska och kan innebära tung infiltrering till fots eller i vattnet över långa sträckor, i syfte att undgå upptäckt. Väl inne i operationsområdet upprättar gruppen arbetsrutiner för inhämtningen och samlar in den information som är efterfrågad. Gruppen har höga krav på sig, gruppen ska leverera beslutsunderlag för högre chef att använda för sin kommande strid i området. Gruppen tvingas att lägga all form av personlig bekvämlighet åt sidan, trotsa alla väderlekar och fokusera på uppgiften med den stora mängd utrustning som bärs med. Kompaniledningen styr och koordinerar insatserna från ett bakre läge och är beredda att evakuera gruppen om det värsta skulle hända. 

Kjkomps organisation består idag av en kustjägarpluton, en attackdykarpluton samt en stabspluton. Stabsplutonen består av prickskyttegruppen, samverksansgruppen, driftstödsgruppen, FAC, stridsledningsgruppen och en framskjuten lätt sjukvårdsenhet. Samverkansgruppen är en relativt ny förmåga på kompaniet och syftar till att ha egna förhörsledare och HUMINT-personal. Human Intelligence, personbaserad inhämtning, är en metod där man upprättar personliga kontakter för att komma åt värdefull information. FAC, Forward Air Controller, är den individ som från marken kan bekämpa en motståndare med hjälp av flyg (Close Air Support), via fartyg (Naval Gun Support) eller leda in indirekt eld från artilleri eller granatkastare. Under 2014 tillförs Kjkomp dessutom UAV (Unmaned Aerial Vehicle), obemannade flygande farkoster som med sina sensorer kan ta reda på det som inte den vanliga spaningen ser, ovanifrån. Sammantaget är Kustjägarkompaniet ett mycket potent förband med många förmågor inom samma kompani, unikt i sin karaktär.

Kustjägarskolan är garanterat ett välkänt begrepp för de flesta, det har ”återuppstått” som ett internt arbetsnamn på det befälslag som står för utbildningen av grundkursen. Den påbörjas efter sommaren och Kjkomp har redan nu tagit ut individer som anses lämpliga för att påbörja denna. Kjkomp söker personal till samtliga befattningar men är just nu i stort behov av driftstöds- och stridsledningssoldater. Genom att begränsa uttagningen till enbart tjänstgörande soldater inom amfibiebataljonen hoppas man kunna lösa personalbehovet snabbt och effektivt.

Det är tisdag den 8 april och det är grått och mulet, regnet hänger i luften. När jag packar bilen med en systemkamera, ett stativ och ipad känner jag på mig att det kommer att bli tungt för de prövande, inte minst under slutprovet. För åtta år sedan gjorde jag samma resa, men istället för dokumentationsutrustning hade jag stuvat ner löparskor och träningskläder och åkte kommunalt ut till Amf1 via centralen och Västerhaninge. Regementsområdet är sig likt, så fort jag passerar sjukan på vänster sida, ser hinderbanan på höger och närmar mig värnpliktsparkeringen hinner en mängd minnesbilder passera framför ögonen på mig. En bit av min själ finns kvar på den här platsen. Jag parkerar och tar mig till vakten där löjtnant P Andersson möter upp. Tillsammans åker vi till byggnad Niord där de prövande skall tas emot och få information om kompaniet, den stundande uttagningen och hur testerna kommer att gå till. Inne i byggnaden står arton soldater, några av dem stirrar osäkert på mig när jag kliver in. Visserligen har jag KJ-tröjan på mig dagen till ära men jag är ju bara en enkel civilist. Då slår det mig att även jag en gång i tiden var en av dem som sökte med ögonen efter allt som bar en treudd och granskade det från topp till tå. Som sagt, inte mycket har förändrats.

Kapten Erik Andersson tillträdde nyligen efter major Jimmy Johansson och har tagit över rodret som kompanichef. Med sin omisskännliga västgötska och rejäla pondus kliver han in i lektionssalen för att ta emot klartecken från kollegorna. Ett flertal officerare och soldater på kompaniet kommer att fungera som biträden och instruktörer under denna uttagning. Två sjukvårdare och två sjukgymnaster har tillförts. Några små detaljer reds ut innan en av instruktörerna går ner för att hämta upp soldaterna. Väl insuttna presenterar kapten Andersson kompaniets historia och dagens organisation, vilka befattningar som är eftersökta och vilka krav som ställs på de prövande. Denna gråa dag är det arton förväntansfulla soldater som vill erövra den gyllene treudden, men alla kommer inte att lyckas.

Snabbt förflyttar vi oss till grusplanen utanför idrottshallen. En av instruktörerna värmer upp de prövande. Nummerlapparna är påtagna, de heter nu inte längre Eklund eller Sjöblom, istället benämns dem med ett tvåsiffrigt nummer. Det är omöjligt att inte iakta löparna och försöka urskilja vilka som kommer att lyckas och vilka inte. Sex varv hinner de avverka på grusplanen innan man ställer upp för start. Strax innan försvinner jag iväg för att placera mig strategiskt längs banan för att knäppa några kort. Jag korsar den stora gräsmattan och kollar instinktivt över axeln om något befäl kommer rusande för att skälla ut mig. Klarar mig denna gång.

Starten går och de prövande rusar iväg. Jag bränner av några foton när de passerar och stoppar snabbt ner händerna i fickan igen, det duggar lätt och dimman ligger tät. Nummer 57 passerar, han ligger bra till i placeringen. Och en efter en kämpar de sig upp i sista backen, dit jag omgrupperat för att få lite bilder på slutspurten. I målgången får löparna order om att hålla värmen uppe på grusplanen. Nummer 46 ser ut att ha det tungt när han kämpar sig i mål, stela knän och höfter, kanske till följd av kylan. Kravet för 10km löpning är 49 minuter och är ett minimum för att tåla den belastning som man ställs inför under grundkursen och vidare under tjänstgöringen.

Därefter utspisning på enklaste sätt i form av isolerat. Hade året varit 2008 hade jag vid det här laget stått utanför vapenvårdslokalen med ett kärl i handen och lyssnat på Ivarsson, vår egen utnämnda matmor, när han presenterade dagens meny. Idag ropar ingen ut menyn och  jag får äta i den nya matsalen som ligger bakom idrottshallen. Påminner om vilken militärrestaurang som helst men är helt klart ett lyft för regementet. Vad den gamla matsalen har för funktion idag är något oklart när jag frågar. De prövande får order om att uppehålla sig i omklädningsrummet och inte flöjta iväg på eget initiativ. Utöver mat ska de även se till att få i sig vätska, vatten eller sportdryck.

Nästa moment: maxtester. Här finns det krav för respektive moment, men de genomförs som maxtest för individen. Ingen som pushar dig, du får klara dig själv och ger du inte allt kommer det att synas i bedömningen. Chins, böjsträck och situps är några av testerna och instruktörerna för protokoll vid samtliga stationer. Man kontrollerar takten med hjälp av högtalarsystemet och varje repetition skall utföras korrekt, det mäts på centimetern. Vid det här laget börjar man få lite grepp om de prövande, det förs lågmälda samtal mellan officerarna om vilka nummer som måste kämpa hårdare. Även från instruktörerna kommer det in lappar med anteckningar, särskilda observationer som kan vara viktiga vid slutbedömningen. Instruktören ryter ut ”rotera” och sedan ”börja”. Under den korta vila som ges mellan momenten hör jag hur de pratar tyst med varandra. ”Har du druckit något?” ”Nä, fan vad det snurrar”. Grymtningar och flåsande ekar i takt med högtalarens tickande. Då och då får instruktörerna påminna de prövande om att komma in i takten. Nummer 47 och 50 kämpar nere vid böjsträcken, när en av dem sjunker ner i golvet påminner instruktören kyligt honom om att detta är ett maxtest.

När de prövande är klara skickas de ner i omklädningsrummet. Alla ingående i uttagningen samlas för att avhandla enskilda prestationer. Man diskuterar kraven, takten, vilka som har felaktig teknik. Detaljer. Olika nummer diskuteras och det står fort klart att flera kommer att få omprov. Tio soldater kommer snart upp och ut i hallen igen, blickarna är fokuserade ner i golvet och det märks att de förstår allvaret, varför de blivit uppkallade. De får återigen instruktioner om hur respektive station och övning skall genomföras. Nummer 19 kämpar och frustar högt innan han ramlar ihop. När de är klara ställer sig instruktören framför dem. ”Samtliga ner i omklädningsrummet, nummer 39 kvarstannar.”

När maxtesterna är avklarade ges en vila motsvarande kort rast och de prövande beordras att byta om till simkläder och ställa upp vid bassängen. Medan de byter om passerar jag dem på väg in till vattenhallen för att förbereda för fotografering. Doften av klor. I det militära finns det ingenting som är roligt med att befinna sig i en simhall. Löjtnanten förbereder med hinkar vid respektive hörn och en av instruktörerna bänkar sig i ett av hörnen för att föra protokoll på en dator. Sjukvårdarna och sjukgymnasterna tar plats, likaså resten av instruktörslaget. När de prövande står uppställda på två led linje får de order om att rätta in handduken och vattenflaskan och ta emot sin mössa som är märkt med deras nummer. Jag hinner med några foton samtidigt som jag ser mig själv på andra sidan vattnet, huttrande och med ett nummer på kroppen. En gång i tiden var det där jag. På två led linje ges ingångsvärden för vad som gäller i och kring bassängen. Stegarna får ej användas, ingen går på eget initiativ till toaletten. Erfarenheten av prövande som kollapsat inne på toaletten kräver att man har koll på samtliga.

De olika vattenmomenten avlöser varandra, uppe på trampolinen ger instruktören tydliga kommandon. Dyka till botten, kullerbyttor och trampa vatten. En soldat genar lite vid vattentrampet och får en tillsägelse. Enskilda övningar och gruppövningar, dyka från trean och lösa uppgifter på botten. Det finns en anledning till varför man ställer krav på vad man på kompaniet kallar ”vattenvana”. Medan de prövande får timmarna att gå i bassängen försvinner några av instruktörerna iväg för att förbereda inför nästa moment, uthållighetsprovet. Några får kramp vid bassängkanten och deras kroppar har nu börjat bli trötta, men mer än hälften av fysdagen återstår och kramperna skall med säkerhet återkomma.

Uthållighetsprovet. Nu sker de första avskiljningarna. De prövande blir uppställda, får order om att vätska upp och de ges även lite näring. Inför det här momentet är det svårt att förbereda sig. Redan efter 20 minuter börjar de att svettas och flåsa. Efterhand får flertalet varningar. Två personer ligger ner och måste tas om hand av sjukvårdare och sjukgymnast. Några har skrapat upp händerna och blodet rinner när sjukvårdaren lindar händerna och skickar dem tillbaka in i provet. Vid ett tillfälle när en av de prövande ska ta emot sig själv med fötterna knakar det till i knät och han blir liggande. Korsbandet. Nummer 46 får varningar och tillsägelser, knäna håller inte och han kliver av. Nummer 43 slår sig på låren för att få dem att lyda. Det råder ingen tvekan om att det här är krävande. Medan de genomgår momentet äter jag isomat och dricker kaffe vid sidan av, skönt att ha det där bakom mig. 

Efter vad som känns som en evighet, tre koppar kaffe, frukt och isomat senare får jag veta att de snart ska avbryta momentet. Tre personer har brutit. För dem som kämpade sig igenom detta finns inte tid att fira. Det har mörknat och regnet står som spön i backen. De som genomfört testet med godkänt resultat ska nu utsättas för slutprovet. Med tung packning ska de prövande få en förkortad inblick i en kustjägares vardag, att fälla ner pannbenet och sätta den ena foten framför den andra. Ovissheten om hur lång tid det är kvar till mål sätter soldaternas motivation på prov. Tiden som ges för att packa trossen är inte värd att nämnas, det är ändå alltid för lite tid. Jag ger mig ut i nattens förbannade mörker och kämpar med att hålla objektivet torrt, springer längs med kolonnen och står emellanåt på någon obetydlig grusstig i väntan på att få en bra bild. Men vad har jag för rätt att klaga ikväll? När klockan slår midnatt väljer jag att packa ihop och lämna medan soldaterna fortsätter att marschera, springa och ta igen luckorna om vart annat i mörkret. Denna natt blir det inte mycket sömn för de prövande. Hem för några timmars ryggläge och sedan åter till regementet. Det är med stor förväntan jag ser fram emot att få prata lite med grabbarna på sjukan dagen efter.

Onsdag. Lika grått idag, men regnet är över. Jag anländer till sjukan där de flesta från gårdagen sitter och inväntar medicinska tester. Kul att se att så pass många har klarat sig igenom de fysiska testerna. Jag tar tillfället i akt och delar ut lite KJV-tidningar och får några prövande att gå med på att ställa upp på frågor. Det är tydligt att alla här är motiverade och hoppas innerligt på att knipa en plats till grundkursen. Hur det har gått för dem vet vi i sommar. En sak är säker, även om Kustjägarkompaniets uppgifter har varierat sedan 1956 så lockar än idag KJ motiverade och ambitiösa individer. Kustjägarna är, har alltid varit, och förblir ett elitförband - försvarsmaktens spjutspets.

 

 

Henrik Falang 
KJ 07/08