Idag, den 31 augusti, är det sista dagen för att skicka in ansökan till kustjägarna under 2012. För mer information om tillgängliga tjänster och ansökningsförfarande, besök http://www.kustjagarna.se/lediga-jobb-som-soldat/
Idag, den 31 augusti, är det sista dagen för att skicka in ansökan till kustjägarna under 2012. För mer information om tillgängliga tjänster och ansökningsförfarande, besök http://www.kustjagarna.se/lediga-jobb-som-soldat/
Om en vecka, den 31 augusti, är det sista dagen för ansökan till kustjägarna under 2012. För mer information om tillgängliga tjänster och ansökningsförfarande, besök http://www.kustjagarna.se/lediga-jobb-som-soldat/
Det finns en allmän okunskap kring vad som egentligen innefattas i benämningen prickskytt. Missuppfattningen finner man oftast hos de högre cheferna (HC) vars uppfattning är att prickskytten endast levererar precisionseld på mycket långa håll. Denna uppfattning är missledande och har under lång tid begränsat utnyttjande av prickskyttar i både övningsverksamhet samt under skarpa insatser, där förmågan bedöms som ”trubbig” och okonventionell.
Förmågan att kunna träffa mål på extremt långa håll hittar vi i nästan varje civil jakt- och skytteklubb ute i landet, men de gör inte dessa skyttar till prickskyttar i militär bemärkelse. Prickskytte är ett helhetsbegrepp vilket bygger på ett taktiskt ramverk där förmågan att kunna leverera ett välriktat skott på långa håll är en biprodukt av prickskyttens goda färdigheter som skytt, men begränsar på intet sätt dess taktik eller förmåga att lösa ställda uppgifter. I grunden handlar prickskyttens arbete om att utan förvarning, dolt och oberoende av avstånd slå mot en motståndare vare sig det är med indirekt eld, ett kamerasystem eller det egna geväret.
Runtom i Sverige finns en rad olika typer av prickskytteutbildningar med lika många skillnader i uttagningar som utbildningskrav. Då en gemensam kvalitetssäkring för utbildningen ej finns kommer man i vissa fall att hitta soldater som varken har viljan eller utbildningen för att ens få bära ett prickskyttevapen, men ändå givits befattningen i skarp internationell tjänst.
Prickskyttefunktionen vid Kustjägarkompaniet och 2.Amfibiebataljonen har de senaste åren genomfört ett större arbete byggt på internationella erfarenheter samt tidigare genomförd utbildningsverksamhet. Detta i syfte att skapa en prickskytteutbildning som inte bara skall ge eleverna bästa tänkbara utbildning inom området, utan också kvalitetssäkra godkända elever till prickskyttar i ordets rätta bemärkelse. Dessa prickskyttar kan därefter stå i beredskap för framtida insatser.
Idag är grundkursen till prickskytt vid Kustjägarkompaniet totalt 16 veckor. Utbildningen är indelad i enskilda block där bland annat eleven utbildas att lösa prickskytteuppgifter i vinter, stads samt ödemarksterräng. Utbildningen avslutas med en tillämpad del där eleverna prövas på allt de lärt sig under dessa utbildningsblock. En prickskytt skall i allra högsta grad vara av frivillig karaktär. Hans tjänst en av de mest krävande befattningarna, varpå hans intresse för tjänsten bör vara mycket hög. En prickskytt väljer att vara prickskytt för att han älskar skytte, jakt och soldatlivet. Han är inte nöjd med de svar han får från sin grundutbildning utan gräver alltid djupare i tjänsten. Prickskytten vill veta varför det finns olika ballistiska värden beroende på vart i världen han befinner sig. Prickskytten vill veta hur olika typer av kulor påverkar olika typer av materiel och ställer sig frågan varför rostfritt stål gör sig bättre som pipa.
Vid Amf 1 finns idag endast aktiva prickskyttar vid Kustjägarkompaniet, även om skarpskyttar återfinns vid både 17. bevakningskompaniet och amfibieskyttekompanierna.
Vid Kustjägarkompaniet finns en (1) prickskyttegrupp där samtliga i gruppen är utbildade prickskyttar. Gruppen består av sex soldater, vilka ytterligare kan delas in i tre separata enheter (prickskyttepar) som har förmågan att lösa prickskyttespecifika uppgifter enskilt. Till gruppen tillkopplas eventuella skydd/supportelement samt en insatsledare ur kompaniledningen.
Undertecknad lever i tron att en rätt uttagen och utbildad prickskytt är bland det absolut farligaste vapen vi har i vår Försvarsmakt idag. Prickskytten skall ses som ett multiverktyg för sin chef och bör finnas med i nästan alla typer av operationer. Prickskytten används mot prioriterade mål där andra soldater och vapensystem ej kan nå önskat resultat/effekt. Detta kan bero på flertalet faktorer; behovet av dolt uppträdande, avståndet till mål/objekt, risk för skada av tredje part eller ROE (Rules Of Engagement – regler för våldsanvändning). Prickskyttens roll gäller ej enbart för aktiv strid utan tillämpas även som support av egen personal vid exempelvis sök, samverkan, Counter-IED (Improvised Explosive Device) samt patrulleringsoperationer. På grund av prickskyttens särskilda färdigheter utnyttjas han även som en inhämtande sensor och förser HC med information om motståndaren.
Prickskyttet är en mycket liten och spetsig del av Försvarsmakten, där övriga och större funktioner och förmågor gör det svårt att få extra resurser tillsatta funktionen. Dock kommer en del ny utrustning att tillföras landets prickskyttar inom de närmsta åren. Det förträffliga prickskyttegevär 90 (PSG 90) kommer under 2011 att modifieras och levereras till förbanden 2012. Vapnet kommer att ges ett nytt sikte (Schmidt & Bender PM II, 3 – 12x50 mm), med infällbar kolv för att underlätta transport (dolt/öppet) med justerbara möjligheter för anpassning till dess skytt samt fästpunkter för externa hjälpmedel som till exempel lampor/laserinstrument/mörkerhjälpmedel. Denna modifiering är givetvis ett lyft för systemet då PSG 90 sett likadan ut sedan införandet på 1990-talet, dock finns mer att önska för dagens prickskyttar. Möjligheten för skytten att nå längre dag som natt är något som ständigt ligger på prickskyttens önskelista. Försvarsmakten tittar idag på möjligheten att införa en helt ny kaliber för prickskytteverksamhet, kal. 8.6x70 mm (.338 LM). Denna kaliber skulle fylla gapet mellan kal. 7.62x51 mm (.308 Win.) samt kal. 12.7x99 mm (.50 BMG), vilket ger skytten möjlighet att beröra sina mål upp till 1400 meter med god precision till skillnad från kal. 7.62 mm med sina 800 meter.
Även ett halvautomatiskt gevär med hög precision har länge varit ett behov för prickskytten i exempelvis Afghanistan där situationer med multipla mål på olika avstånd förekommer. Detta skulle ge prickskytten en ”vapengarderob” ur vilken skyten kan välja vapensystem efter uppgift. Ytterligare hjälpmedel för prickskyttegruppen ses över på högre nivå vilka skulle ge gruppen både bättre uthållighet, rörlighet samt högre effekt vid verkan.
Framtidens utrustning kommer garanterat att hjälpa kommande prickskyttar i deras yrke, dock bygger prickskyttetjänsten i grunden på gamla hederliga soldatkunskaper så som maskering, taktiskt tänkande samt noggrant skytte varpå jag alltid kommer hävda att prickskytten som soldat aldrig är särskilt utrustningsbunden, utan som sina företrädare, endast behöver förlita sig på sin utbildning och sin egen fantasi för att lösa ut sin uppgift.
Inom prickskyttefunktionen vid 2.Amfibiebataljonen och Kustjägarkompaniet arbetar vi ständigt med att förbättra utbildningen samt utveckla och uppdatera prickskytteförmågan i stort. Vi har kommit långt och min personliga uppfattning är att Kustjägarkompaniet har bland de bättre prickskyttarna i Försvarsmakten idag, och genom ett fortsatt samarbete med andra förband samt nationer kommer vi att försätta att lära och utveckla oss för att bli än farligare för motståndaren i kommande insatsområden.
Lt Dag Martinson
Kustjägarkompaniet
Funktionsföreträdare Prickskytt Amf 1
PS
Grunden är likadan till alla befattningar inom Försvarsmakten. Inledningsvis genomför individen GMU och därefter tar anställning på något förband. Därefter söker personen t.ex. till Kustjägarkompaniets uttagning (krav står på nätet bla 12månaders tjänstgöring i FM till grundkursens start som krav) sedan genomförs uttagning om 2 dagar. Anses individen lämplig anställs den och genomför Grundkurs kustjägare ca40veckor. Efter det genomför x-antal skarpskyttekurs som är ca 5veckor. De lämpligaste ur den skarpskyttekursen utbildas vidare till Prickskytt. Ca 11veckor till, genomför ett slutprov och om de klarar det utnämns de prickskyttar.
Prickskytt som befattning finns även på andra förband inom andra delar av Försvarsmakten, t. ex. Armén.
Admin KJBLOGGEN
När denna artikel skrivs har Amf1:s bidrag till Sveriges tjugoandra styrkebidrag (FS22) till ISAF i Afghanistan, OMLT Kandak (Operational Mentoring and Liasion Team kandak/bataljon) genomfört drygt halva sin missionstid. Våren har kommit till norra Afghanistan. Livet återkommer både i terrängen och hos folket när kylan släpper sitt grepp, dock inte bara i positiv bemärkelse: den s.k. ”fighting season” startar.
OMLT och resten av FS22, det så kallade ”PRT” (Provincial Reconstruction Team, till storlek ett förstärkt svenskt skyttekompani, en jättestab och specialfunktioner) första tid har varit lugn avseende våldsamheter. Vinterhalvåret i landet brukar vara betydligt lugnare i alla avseenden då det kärva klimatet i sig blir en tillräcklig påfrestning för invånarna. Man sysselsätter sig med överlevnad på de resurser man lyckats odla och handla till sig under sommarmånaderna, samtidigt som man förhoppningsvis har ved nog för att hålla värmen i ett land som till stora delar saknar skog.
Efter överlämning av föregående styrka ur FS21 började vi lära känna våra afghanska kollegor i tredje kandak ur 209:e kårens andra brigad. Tidigare svenska OMLT har mentorerat andra kandak ur samma brigad så deras insamlade erfarenheter avseende personalens kunskaper, färdigheter och inbördes relationer var tyvärr inte till någon hjälp. Vi fick börja om från början. Tredje kandak består av chef, stab och sex kompanier. De sex kompanierna i sin tur är fyra skyttekompanier om tre plutoner, ett understödskompani med en av vardera grk-, pv-, ksp- och spaningspluton, och ett underhållskompani med sjukvård, samband, rep och tross.
Bataljonen är grupperad spridd på tre täter och till viss del stridsgruppsinde- lad, d.v.s. att framförallt delar ur under- stödskompaniet (HW/heavy weapons) och underhållskompaniet (Headquarters and Headquarters company) är avde- lade till skyttekompanierna vid deras respektive gruppering. Kandakledningen med en sådan kompanistridsgrupp är placerad i östra delen av staden Shibir- gan. Två skyttekompanier, varav ett på permission, är grupperade i ett barack- läger som förr huserade de sovjetiska ar- betare med familjer, ca 1,5mil söder om staden bredvid ett naturgasraffinaderi. Ett skyttekompani är grupperat ca 10mil sydväst om staden i byn Darzab, en ”hu- vudby” i en dalgång med en historia av upprorsverksamhet.
Över tiden är ett kompani+ på permis- sion och varje gruppering har för eget bruk delar i högre beredskap (QRU, Quick Reaction Unit), och ett kompani är kandakens QRU. Detta i enlighet med ett rullande schema.
Tjänstgörande personal genomför operationer eller rutintjänst bestående i bevakning, vård eller träning/ utbildning som för soldaterna innebär två dagar i veckan med läs-, skriv- och religionsutbildning av civila lärare och mullor.
Kandakens verksamhet styrs av order från brigaden och OCCP vilket slarvigt kan översättas till ”lokalt säkerhetsråd”. På veckovisa möten planeras, utvärderas och samordnas säkerhetsverksamhet med representanter från alla lokala säkerhetsorganisationer i detta forum. NDS (säkerhetstjänsten), ANP (polisen), ANA (armén) och ISAF (de internationella styrkorna) verksamhet ska här samordnas för bäst effekt i terrängen. Brigadledningen och OCCP är grupperade tjugo mil från varandra vilket skapar problem i befäls/ordervägarna.
Personalen i kandaken består av officerare (of/officers) vilka är chefer för plutoner och funktioner, underofficerare vilka är ställföreträdande chefer, gruppchefer och specialister (or/other ranks el NCOs/non commissioned officers) och soldater (or, soldiers el privates). Of, NCO’s och många specialister är bildade, medan många soldater är analfabeter. Den läs- och skrivutbildning som ges två dagar i veckan är en meriterande del av soldaternas kontrakt och ett starkt incitament till att låta sig värvas. Lönen är på sju dollar och tre mål mat per dygn. Fredagarna är veckans söndag, d.v.s. ledig dag om man inte har vakt eller är på operation.
Soldatlivet är hårt. Här finns inte ”plutonens timme”, ”förtroendemän”, ”skyddsombud” eller ”fruktstund”. Soldaten är underställd sina chefer och dessas godtycke, men de kan överklaga beslut och påverka sin situation tjänstevägen och genom kompanisergeanten. Personligt ansvar på alla nivåer, en kultur av toppstyrning och strykräddhet innebär viss initiativlöshet. Detta eftersom initiativ i ”fel” riktning kan leda till böter, fängelse eller stryk oavsett grad och ställning. Exempelvis kan skadad eller försvunnen materiel eller skadad personal leda till reprimander, med eller utan en föregående utredning.
Kasernlivet består av vakttjänst, utbildning, träning och vård. Soldaterna bor i regel i våningssäng i sovsal eller i trånga rum, uppvärmda med ved eller gas (när resp. finns) beroende på byggnadstillgång. Morgonen börjar med frukost bestående te och bröd följt av morgonfys och städning. Förmiddagar är fyllda av verksamhet enligt en sexveckors utbildningsplan, vilken föreslås av kompanicheferna och fastställs av kandakchefen. Eftermiddagarna ägnas åt exercis och efter middagen är det i regel ledigt. Lunch och middag är alla dagar i veckan ”pallau”, vilket är ris av varierande oljighet med någon form av kött och bröd. På operationer åker de flesta soldater flak på amerikanska, bepansrade ”HUMVEEs” eller opansrade Ford Rangers. Under patrull/framryckning tar soldaterna stridsställningar för skydd av fordonen när dessa stannar, vilket ofta innebär en bergsbestigning på hundratals meter. Natten spenderas i bästa fall i tält eller inrullad i en filt under bilen. Ledighet bedrivs ”på kasern” förutom permission (leave) vilken omfattar 15 till 20 dagar, en till två gånger per år.
Förbanden är mixade med personal ur alla afghanska stammar och klaner. Ända ner på stridsparsnivå verkar det som att strävan är att mixa så att inga ”gäng” ska bildas utifrån etniska linjer. Etnicitet, klantillhörighet och ställning är av stor betydelse i den afghanska kulturen.
”The Afghan game” genomsyrar all verksamhet. Detta gamla uttryck har inom ISAF den ungefärliga innebörden att spelarna i detta spel i alla situationer, i allt som sägs och i allt som görs alltid har agendan att skaffa sig själv fördelar. Detta beteende kan vid första anblick
tyckas illojalt och korrupt men är det gängse sättet att framlida sitt liv i detta kärva land. Med detta beteende i botten är korruptionen lättförståelig.
Mentorera, rådgiva, träna och att utgöra förbindelsebefäl (liasion) är uppgiften för stabsmentorerna och mentorsgrupperna ute på kompanierna. En svensk officer mentorerar en afghansk motsvarighet, från kandakchefen och stabsbefattningsahavarna ner till kompanichef. Samtliga kompanimentorer har flera svenska officerare i sina grupper för att kunna dela sig på flera täter och exempelvis följa upp en förmiddagsutbildning, samtidigt som kompanichefen med sin mentor planerar operationer, är på orderuttag eller dylikt. Mentorsgrupperna har även ett antal soldater ingående för att ha eget skydd och kunna följa sitt kompani på operationer då det behövs förare, signalister och skyttar till de fordon vi då framrycker i.
Att tillsammans med, och lett av, den afghanska chefen mottaga en uppgift, planera dess lösande, lösa uppgiften, utvärdera den och utifrån det sista implementera lärdomar genom träning, är ett exempel på hur en lyckad ”mentoreringscykel” kan se ut.
Hittills har dock mycket kraft gått till att få kandakens rutintjänst att fungera. Afghanska armén är nyuppsatt efter ett förenklat NATO-mönster. Det finns en del högre chefer med erfarenheter från landets gamla armé som var uppsatt efter sovjetisk modell, och en hel del chefer har kämpat med Mujaheddin. Dessa har jägarstrid och krigsherreledning som organisationsreferens. Det är inte helt lätt att plötsligt organiseras efter andra linjer och börja tillämpa en modernare krigsmakts byråkrati.
Counterinsurgency (COIN, upprorsbekämpning) är ett uttryck vilket blivit till ett mantra i militära kretsar efter 9/11 och USA:s uttalade ”krig mot terrorismen”. Det går i stort ut på att, med olika metoder, få ett folk att välja regeringens sida i en intern konflikt. Arméer har genom historien ofta sysslat med detta tillämpandes olika metoder med varierande framgång. Det sägs att upproren drivs av missnöje mot rådande förhållanden av olika art och ett utbrett folkligt missnöje går inte att bekämpa med militära medel. För att nå framgång krävs politiska lösningar där även ”de missnöjda” känner sig tillräckligt delaktiga för att lägga ner sin väpnade kamp. Inte sällan är det makt, jord eller annan ekonomisk fördelning som ligger i botten för konflikterna. Som bränsle, propaganda och rekryteringsunderlag används religion, etnicitet, politiska
ståndpunkter o.s.v. för att rekrytera manskap och logistiskt stöd. Med det sistnämnda tillgodosett försöker man sedan med våldsmetoder påverka motståndaren.
I Afghanistan är strategin för att bekämpa upproret (talibanrörelsen) att först skapa säkerhet för folket m.h.a. ISAF och de nya inhemska säkerhetsmyndigheterna, därefter skapa utveckling vilken ska få folket att välja regeringens sida. Det låter väldigt enkelt men så här tio år efter att talibanmakten störtades kan det konstateras att det går trögt. COIN är å andra sidan en resursslukande och långdragen process redan på konceptstadiet och det krävs en mycket uthållig politisk vilja att genomdriva den. I Afghanistan försvåras det hela givetvis av sviterna efter trettio års krig, dålig/skadad infrastruktur och, från början, avsaknad av statsapparat.
Tillämpningen här är att landets provinser blivit indelning till områdesansvar för internationella militära förband. Sveriges områdesansvar är Balkh, Samangan, Sare Pul och Jowzjan med provinshuvudstaden Mazar e Sharif. Efterhand som landets egen polis, säkerhetstjänst och armé byggts upp har dessa resurser grupperats ut i respektive provins. När deras numerär och duglighet nått rätt nivå (tillräcklig för att ”utbalansera” eller besegra motståndet) påbörjas ”transitionsprocessen” vilken innebär att ledningen för säkerhetsarbetet övergår från ISAF till de Afghanska säkerhetsmyndigheterna i provinsen. Härvid skall även ISAF- förbandet i provinsen övergå till ett stödjande bidrag med civil ledning med utveckling och bistånd som inriktning.
Någonstans där befinner sig nu Balkh, Samangan, Jowzjan och Sare Pul. Vårt OMLT mentorerar 3:e kandak, första brigaden i 209:e kåren och kandaken är grupperad i, och har områdesansvar för, Jowzjanprovinsen. Våldsnivån här är med våra mått mätt hög (även om man ibland kan undra ibland när man läser på internet om våldsbrottsligheten i Sverige) men det är en fredlig provins jämfört med många andra i söder.
I provinsen är polis, militär och säker- hetstjänst spridd över ytan och mycket förenklat kan man säga att polisen fung- erar som ”känselspröt” med stor sprid- ning och är lokalt svaga personellt och vapenmässigt. När dessa ropar ”vargen kommer” förstärker armén situationen.
Nätet med polisstationer och vägspär- rar har dock visat sig för grovmaskigt då insurgenterna nyttjar befintliga luckor för att plantera bomber och genomföra eldö- verfall. Därför har ISAF startat ett projekt kallat ”Critical Infrastructure Protection” vilket är lokal beväpnad milis (inte sällan före detta insurgenter), just nu avlönad av ISAF, som vaktar viktig infrastruktur, vanligen vägavsnitt i anslutning till deras hembyar. Projektet har fått kritik både på regeringsnivån och lokalt ute i by- arna. Denna beväpnade milis kan bli ett nationellt eller regionalt hot satta under någon rik ”krigsherres” ledning som kan- ske betalar bättre och rubbar den lokala maktbalansen i byarna då de med sina vapen skulle kunna sätta sig på byledar- na. För säkerhetsarbetets framgång, och i förlängningen även uppbyggnadsar- betet, har det dock varit bra. Omvärlds- uppfattningen (underrättelsearbetet) har blivit mer heltäckande och säkerheten längs vägarna har förbättrats. Oavsett vem som betalar dessa beväpnade män är det ett första steg till ”reintegration” av upprorsmän i samhället. Kort sagt måste det finnas arbeten åt krigare, gamla som unga, annars finns det ingen mening för dem att lägga ner vapnen. De har ingen utbildning och inte sällan saknar de mark p.g.a. att de är ”fel” son i successions- ordningen, familjen är bortdriven från sin mark/dödad eller så är de förskjutna av släkten.
Det vi i OMLT uppfattat som vår kandaks operationskoncept, att vara förstärkning åt ANP/NDS och utgöra OCCP:s ”klubba”, är helt reaktivt vilket vid analys visar sig föga framgångsrikt. Korruptionen, tveksamma lojaliteter och insurgenternas rörlighet bidrar bland många andra faktorer till att säkerhetsstyrkorna (Afghan National Security Forces, ANSF), ANA, ANP och NDS nästintill uteslutande hamnar på efterkälken. Detta mer än något annat är det som chefs- och stabsmentorerna velat ändra på till förmån för ett mer proaktivt beteende. Tyvärr går mycket kraft åt att få de basala uppgifterna i en bataljons rutintjänst att fungera. För att inte tala om att en hel del tiggeri frustrerar.
På kompanierna är det full fart när order är givna. Annars är det emellanåt skralt med verksamhet. Utrustning, färdighet på densamma och framförallt mod finns. Begränsningen i initiativ har tidigare berörts. Det är möjligt att om mer ”uppdragstaktik” kunde tillämpas skulle effekten öka avsevärt. Ett sätt att föra kompanierna i en sådan riktning vore att få till stånd områdesansvar för kompanier, d.v.s. att de exempelvis fick stående order på att alltid genomföra en viss verksamhet i ett visst område ett visst antal gånger i veckan. Hindren
för detta är som nämnts en kultur av toppstyrning, strykräddhet och korruption men även en logisk följd av att de olika säkerhetsmyndigheternas mandat är väldigt hårt reglerade (vilka som får göra vad o.s.v.). De olika myndigheterna aktar sig noga för att ”klampa” in på varandras områden, både rent geografiskt men också uppgiftsmässigt.
Militära enheter med uppgift att stödja allierade med rådgivning, träning, sam- verkan och kapacitetshöjning är ingen nyhet i krigshistorien. I och med att väst- världens period av stora värnpliktsarmé- er för att skydda sitt territorium, invånare och resurser (i landet och utanför) är över läggs dessa uppgifter mer och mer ut på ”entreprenad”. D.v.s. det politiska priset att använda sitt lands ungdomar till det upplevda behovet av säkerhet (speciellt på annan plats än i hemlandet) är för dyrt. Det är mindre kostsamt att skaffa sig allierade i områden som anses vara viktiga och att understödja dessa på olika sätt med målsättningen att skydda sina behov. Om detta kan sägas vara en tendens är det inte sista gången Sverige skickar enheter med liknande uppgift.
Den organisation som nu sätts upp av Försvarsmakten i Sverige innehåller inga förband med denna uttalade uppgift. I länder med kolonialt arv och/eller ambitionen att försvara sig utanför sina gränser finns ofta förband med denna uppgift i den stående organisationen. US Army Special Forces (gröna baskrarna) uppsattes med liknande uppgift efter erfarenheter av andra världskriget när det kalla kriget tog fart exempelvis.
Således kommer även framtida internationella truppbidrag av liknande karaktär vara tillfälligt sammansatta och kräva extra utbildning och nyinköpt materiel alternativt lånad från stående förband. Personalen kommer att tas ur den stående organisationen då ingen ”extrapersonal” finns att tillgå.
Amfibie/KJ och jägarförband passar bra som utgångsmaterial för uppgiften. Befäl och soldater är vana vid att lösa uppgifter självständigt, ibland t.o.m. avskuret från ledning och tyngre logistik. En kärv och konsekvent utbildning med få bekvämligheter förbereder personalen på att klara sig med det den varit förutseende nog att själv packa ner i ryggsäcken (expeditionärt mindset).
Det som mer upplevts som begrän- sande här nere så här långt är materiel- en. Fordon, sambandsmedel och annan teknisk materiel är bra. Problemen är att modern materiel är komplex och mycket underhållskrävande. Militär hårdvara ut- vecklas och inköps för att helst ligga ste- get före en konventionell högteknologisk motståndare och inte ett gäng ”rövar- band” med hemmagjorda bomber, mo- biltelefoner, Kalasjnikov och motorcyklar. Kraven på säkerhet för egen personal gör våra förband så tekniktunga att stor effekt går förlorad i logistikbekymmer.
Nu återstår åtta veckor av vår mission. Sedan värmen kom har vi på kort tid varit med om tre skärmytslingar med motståndet, en polisbil med passagerare har utsatts för en vägbomb i vårt område, en svensk soldat har skadats allvarligt av en bomb i granndistriktet och i det norska området väster om vårt har en självmordsbombare i dagarna slagit till med stora förluster som följd. Säsongen har börjat på allvar.
Vår förhoppning är att våra allierade är nöjda med vårt stöd och att våra råd till dem tagit skruv.
Mer om vår avslutande tid, händelser och upplevelser kommer förhoppningsvis i nästa artikel.
Lt John Andersson Senior NCO mentor 4 riflecoy. 3 Kandak KJ 94/95
”Vet du var jag arbetar just nu?” Utan att vänta på svar plockade min tidigare kollega från kustjägarna fram ett tidningsurklipp från Försvarets Forum och lade det på bordet. Vårt möte hade bestämts till Wayne’s Coffee på Kungsgatan en lördag förmiddag i december och utanför fönstret badade Stockholm i solsken.
Han fortsatte med att koncist berätta om sin nuvarande tillvaro och lämnade över en handskriven lapp med en adress dit en ansökan med avslutningen ”… anmäler härmed intresse för tjänstgöring vid Särskilda skyddsgruppen, SSG” skulle ställas.
Det var på den tiden det inte gick att söka på eget initiativ. Kandidaterna blev uppsökta och tillfrågade, men bara ett par veckor tidigare hade jag bestämt mig för att aldrig mer bära grön uniform. Torr, varm och mätt mitt uppe i universitetsstudier tedde det civila sig mer ljust än mörkt.
Jag återvände hem och efter att ha spenderat nära sex timmar på cykeln längs vägarna mellan Solna och Djursholm (det var fortfarande barmark) hade jag bestämt mig för att satsa. Förberedelserna inför uttagningarna påbörjades kort därefter.
Vid det här laget hade jag varit civil i två år och grundläggande soldatfärdigheter behövde repeteras och kroppen härdas. Under det kommande halvåret fokuserade jag enbart på två till fyra mils löpningar med lätt packning, styrketräning, simning, cykling, repetition av teori och marschträning med Kronans kängor och tung ryggsäck. Varje fredag tog jag morgontåget från Stockholms central, klev av på öde platser som Tungelsta och började nöta landsvägarna med en välfylld Berghaus på ryggen. Framåt kvällningen blev det övernattning i bivack med torkning av kläder och att göra upp eld. Dagen efter ställdes färden i motsatt riktning.
Jag inställde mig i Karlsborg och upptäckte snart andra förväntansfulla kandidater som drev omkring innan för murarna till Fästningen. De följande uttagningarna ställde erfarenheterna från värnplikten och officersutbildningen i ett nytt ljus. SSG låg på en helt annan nivå och aldrig har jag bitit ihop så mycket. Jag hade heller inte hållit i ett vapen på över två år, men det visade sig spela mindre roll. Grundutbildningen satt djupt förankrad och kustjägarnas starka fokus på strid (på min tid) hade satt bestående spår. Tack för det, Lindeberg.
Uttagningarna gick vägen och Grundkursen i slutet av sommaren startade med hopputbildning. Livet vid ett specialförband skiljer sig påtagligt från annat arbete inom Försvarsmakten, men exakt hur mycket blir klart först på insidan. Jag hade även förmånen att få vara med och välja ut nya kollegor.
Den fostran som kustjägarna ger håller föga överraskande högsta klass och är en utmärkt grund för arbete vid ett specialförband, liksom för det civila livet. Det märktes inte minst i hur antalet ’shooters’ fördelade sig mellan olika förband.
Jag lämnade Karlsborg efter utbildningen och har sedan många år en civil karriär istället. Den tog en ny vändning hösten 2006. Ombord på ett Lufthansaplan till Genève insåg jag att jag behövde satsa mer på skrivandet, som dittills varit en fritidssysselsättning. Karaktärer och scener skissades på alla tillgängliga lösa papper och resulterade fyra år senare i min första spänningsroman, Operation Nordvind.
Boken handlar om en före detta officer vid SSG och en kvinnlig analytiker som dras in i en dödlig jakt på terrorister med tusentals svenska liv som insats. Den tar upp aktuella frågor om det svenska samhällets sårbarheter, konsekvenserna av Sveriges ökade militära och politiska engagemang samt EU:s relation till Ryssland.
Jag skriver även artiklar på bloggen www.aldabergr.se med fokus på krisberedskap och samhällets sårbarheter, ett område som också tar fasta på den grundläggande drivkraft jag tror många av oss delar: att värna enskilda och samhället.
Kaj Karlsson, KJ 94/95
Som belöning för utmärkelsen bäste soldat, fick årets kustjägare 09/10, Eric Ramström, möjlighet att under två veckor i februari, besöka två av den amerikanska marinkårens (USMC) baser i USA, nämligen Parris Island och Camp Lejeune.
Resan var en gåva från Sällskapet Kustjägarveteraner och som reskamrat följde från KJV, Marc Rantanen, KJ/A-dyk 04/05, numera anställd soldat vid Fallskärmsjägarkompaniet i Karlsborg.
Ett stort tack till Marinattachén Hans Granlund – fd chef Amfibiebataljonen och krigsförbandschef 1.Amfbat som gjorde detta möjligt.
Förutom en upplevelse för Erik var syftena med resan två. Det första var att ytterligare stärka banden mellan Amfibiekåren och den amerikanska marinkåren och det andra att ge den svenska amfibiekåren möjlighet till ökad insyn i USMC utbildning och taktik.
Ramström och Rantanen besökte också Pentagon, där de fick äran att träffa kommendanten för Marinkårens främste rådgivare och kårens högste underofficer, Sergeant Major USMC, Carlton Kent, innan de reste vidare till USMC utbildningsplats för rekryter, Parris Island, där de fick observera marinkårsaspiranter på ”Boot Camp”.
”Marinkåren i verkligheten var ganska lik den jag sett på film; mycket gapande och skrikande” säger Ramström om Parris Island, men tillägger också att ”the drill instructors” var större än livet självt.
Resan fortsatte och vid ankomsten till Camp Lejeune, fick de studera ett av marinkårens spaningskompanier inom Force Recon, som genomförde övning på grupp- och plutonsnivå. De fick se utrustning och fordon samt utbyta erfarenheter med marinkårssoldater som övade spaning och övervakning.
Den här typen av relationsbyggande är bra eftersom de öppnar upp för möjligheter till bilateral utbildning, sade underofficer Sgt. Joshua Swann, som nämner Sveriges nordliga delar som högintressant för vinterutbildning.
I nästa nummer av Kustjägaren får vi ta del av Eric:s dagbok som speglar hans personliga upplevelser av besöket på Parris Island och Camp Lejeune.
Cpl. James W. Clark, II MEF, USMC
Vid en ceremoni på Berga torsdag 24 februari lämnade avgående marininspektör, konteramiral Anders Grenstad, över tjänsten som marinens högste företrädare till flottiljamiral, 1 mars befordrad till konteramiral, Jan Thörnqvist.
Den nye marininspektören konteramiral Jan Thörnqvist har tidigare innehaft förbandschefstjänster och har även internationell tjänstgöring bakom sig, senast som styrkechef för Europeiska Unionens marina insats EU Navfor, Somalia, Operation Atalanta. Sverige ledde EU:s marina insats mellan 14 april och 14 augusti 2010 från HMS Carlskrona. Fartyget kvarstannade sedan i området som enhet innan hemkomst till Sverige i mitten av december. Tidigare har Sverige haft korvetterna HMS Stockholm och Malmö samt stödfartyget Trossö i operationen.
”Det är ett privilegium att idag tillträda som ny marininspektör och fortsatt få leda alla kompetenta medarbetare som finns inom Marinen och Försvarsmakten. Jag tackar Anders Grenstad för allt stöd över åren och det gedigna arbete han utfört vid rodret för att sätta svenska Marinen på den internationella kartan”, sa den nytillträdde marininspektören Jan Thörnqvist vid ceremonin.
Den förutvarande marininspektören konteramiral Anders Grenstad tillträder den 1 april som chef för den svenska delegationen till Neutrala nationernas övervakningskommission i den demilitariserade zonen i Korea, NNSC. NNSC som består av officerare från Sverige, Schweiz och Polen är en av mekanismerna i stilleståndsavtalet som år 1953 avslutade Koreakriget.
Vid ceremonin summerade amiral Grenstad de år han suttit vid rodret för Marinen och önskade amiral Jan Thörnqvist lycka till i sitt nya ämbete.
”Jag vet att han är rätt man på rätt plats som fortsattkommer att vara till stor nytta för Sverige, Försvarsmakten och Marinen. Hans internationella meriter och nätverk efter att ha lett EU:s marina skarpa insats är för Sverige ovärderligt”, säger konteramiral Anders Grenstad.
Mårten Granberg
"Svenska amfibieförband är en naturlig samverkanspartner för holländska marina förband."
Jag upplever att svenska och holländska soldater och officerare fungerar på ungefär samma sätt, vi har ett högt säkerhetstänkande samtidigt som vi fokuserar på att lösa uppgiften, vilket har gjort att inledningen på övningen har fungerat oerhört smidigt, sa kommendör Peter van den Berg, fartygschef på HNLMS Rotterdam.
Redan under 2009 fördes samtal mellan Sverige och Holland angående en amfibisk medverkan under valideringen av det nederländska amfibiestridsstödsfartyget HNLMS Rotterdam. Sverige och Försvarsmakten såg positivt på ett deltagande och fattade beslut om att Amfibieregementet och främst då ur 2:a Amfibiebataljonen skulle delta med cirka 100 man och 6 stridsbåtar under hösten 2010.
Den här övningen är en viktig del i den fortsatta utvecklingen av den amfibiska förmågan. Sverige har under flera omgångar diskuterat möjligheten att införskaffa ett fartyg likt HNLMS Rotterdam (L-10 projektet) för att själva kunna transportera t.ex. en amfibiebataljon till ett insatsområde.
Ingen beställning är ännu gjord, men beslut finns på att gå vidare med en så kallad produktdefinitionsfas för ett stödfartyg till Marinen. Under tiden ger denna typ av samövning värdefulla kunskaper och erfarenheter för kommande operationer.
Delar av amfibiebataljonens stab följde med ombord på HNLMS Rotterdam under övertransporten från Holland för att både samverka och genomföra förberedelser. Detta bidrog till att övningen mellan enheterna kom igång på ett mycket bra sätt.
Övningen inleddes med momentövningar av olika slag där svårighetsgraden hela tiden ökade.
För amfibiebataljonen är det inga konstigheter att förflytta sig i den svenska skärgården, men för holländarna var det en riktig utmaning då deras övningsområden mest består av öppet hav och sandstränder. Som de själva sa, ”det finns lite mer skärgård att ta hänsyn till jämfört med den Holländska kusten, och det känns helt onormalt för oss att köra så nära land, hade vi gjort det i Holland hade vi gått på grund”.
Det genomfördes bland annat dockningsövningar mellan stridsbåtarna och HNLMS Rotterdam, vilket krävde mycket precision och kunskap av både fartygschefen och hans personal men inte minst av stridsbåtsföraren. Dockningar skall kunna göras i alla möjliga väderleksförhållanden och under mörker, det kommer säkert att bli en utmanig att göra detta
I Nordsjön och engelska kanalen där både Sverige och Holland deltar i övningen FOST i oktober.
Gemensamma amfibieoperationer var också något som samövades med soldater och officerare ur de båda enheterna sida vid sida, vilka fungerade mycket bra redan efter kort tid.
Övningen avslutades med ett evakueringsmoment på Berga där personal ur olika hjälporganisationer skulle evakueras då läget i området blivit alltmer spänt mellan olika parter. Ett scenario som är högst tänkbart i de oroshärdar både svenska och andra trupper jobbar i.
Även här gjordes en gemensam insats där svensk och Holländsk trupp gemensamt säkrade området. När det gavs klartecken körde man in den nederländska landstigningsbåten med sjukvårdsmateriel och personal som kunde börja omhändertagandet av dem som skulle evakueras. I det spelade läget hade personalen levt i ovisshet en längre tid och de hade brist på både vatten och mat, några hade dessutom drabbats av sjukdomar.
Samövningen med HNLMS Rotterdam är indelat i flera delar för amfibiebataljonen. Den första delen genomfördes på den svenska ostkusten under två veckor i september där ett av syftet var att samöva bataljonen och fartyget genom bland annat momentövningar.
I mitten av oktober flygs resterande del av amfibiebataljonen till England för att ansluta HNLMS Rotterdam och då tillsammans ingå i den brittiska övningen Flag Officers Sea Training (FOST) som genomförs på den engelska sydkusten.
FOST är en övning för marina förband, här valideras fartyg med besättningar inom konflikthantering, katastrofer, säkerhet till sjöss och sjöstrider för att nämna några områden.
Övningsformen började i liten skala med enbart The Royal Navy, nu 50 år senare har den vuxit i skala och i deltagande, 26 olika marina nationer deltar i dag under FOST då den ger bra utvecklingsmöjligheter, övningstillfällen och inte minst möjlighet till interoperabilitet.
För amfibiebataljonens del avslutas övningen i och kring Göteborg i början på november.
Hittills är både fartygschefen van den Berg och den övade chefen för den svenska amfibiestyrkan överstelöjtnant Roger Nilsson nöjda med övningen. Båda nationerna är vinnare på den här övningen.
– För amfibiebataljonens del är det viktig erfarenhet att fungera ombord på ett fartyg med allt från det vardagliga till att planera och genomföra amfibieoperationer, en av utmaningarna för oss är snarare att hålla tillbaka ambitionen, sa överstelöjtnant Roger Nilsson under momentövningarna i Sverige.
För HNLMS Rotterdam var inledningen av övningen extra viktig då fartyget legat på varv under en längre tid och huvuddelen av besättningen var nya. Att bli godkända efter denna validering är nödvändig för att fartyget med besättning skall kunna nyttjas för insatser.
– Då jag har mycket ny personal med olika erfarenhet är det viktigt för mig som chef att få alla att jobba åt samma håll. Det är lika viktigt för kockarna att serva med mat som det är för den enskilda båtchefen att behärska sin roll. Det är ett lagarbete där alla är lika viktiga. Detta skall då också kopplas ihop och fungera med våra svenska kollegor ur amfibiebataljonen, vilket jag tycker det hittills har gjort, sa Peter van den Berg efter fem dagars samövning.
Båda länderna kan inte nog understryka vikten av den erfarenhet och ökade kunskap denna samövning medför avseende utveckling av Amfibiekårens internationella förmåga..
– Efter den här övningen nu i Sverige och senare i oktober vid Englands sydkust är vår övertygelse att vi är redo för en gemensam insats, avslutar van den Berg och Nilsson.
Mj Kristina Swaan, informationschef Amfibieregementet
Under 2009 beslutade regeringen och Riksdagen att svenskt försvar skulle utvecklas i linje med propositionen ”Ett användbart försvar”. Propositionen omsattes i ett regeringsbeslut i januari 2010 för den fortsatta utvecklingen av Försvarsmakten.
Några av de viktigare kraven i beslutet var:
Ovanstående krav innebär att målsättningar för alla krigsförband måste revideras. Anledningen är framförallt kraven på ökad tillgänglighet vilket påverkar beredskapssättningen av krigsförbanden. Införandet av nytt personalförsörjningssystem med nya personalkategorier påverkar innehållet i förbandens personaltabeller.
Målet är att Insatsorganisation 2014 skall vara antagen från den 1 januari 2013. Detta innebär att utkast på nya målsättningar finns våren 2010, preliminära målsättningar till hösten 2010 och slutliga målsättningar i slutet på 2011.
Kraven på Insatsorganisation 2014 finns beskriven i Försvarsmaktens utvecklingsplan och för Amfibiebataljonen innebär det följande:
”Manöverbataljon amfibie ska kunna genomföra snabba insatser med begränsad varaktighet. Därutöver ska förbandet bidra till markoperativa rotationsinsatser. Förbandet ska verka i sjö- och på markarenan. Som marinförband har Manöverbataljon amfibie sin tyngdpunkt i den amfibiska miljön.
”Förbandet organiseras med en för manöverförbanden gemensam del, vilket ökar typförbandslikheten. Förbandets markoperativa rörlighet ökar genom tillförsel av splitterskyddade fordon för en kompanienhet. Skyddsnivån utökas genom att hälften av stridsbåtarna splitterskyddas (stridsbåt 90 HS).
”Förmågan att påverka mål på havsytan reduceras genom att planerad modifiering och ombordgruppering av Rb 17 avbryts. Rb 17 vidmakthålls som precisionsbekämpande, långräckviddigt, understödssystem. Kapacitet för indirekt eld vidmakthålls med befintligt 8 cm granatkastarsystem.”
Förbandet skiljer sig från tidigare amfibiebataljoner och är organiserat i en bataljonsstab, ett ledningskompani, ett kustjägarkompani, ett underhållskompani samt tre skyttekompanier.
Antalet manöverkompanier (skytte) är gemensamt med de övriga stående manöverbataljonerna i armén och har i nuvarande struktur understödet (granatkastare samt robot eldenhet) i respektive skyttekompani. Antalet kustjägarkompanier har reducerats till ett och där återfinns förbandets förmåga till underrättelseinhämtning.
Förbandet är ett av Försvarsmaktens större manöverförband om totalt cirka 1200 anställda. Fördelat på olika kategorier har vi: 200 officerare (inkluderat specialistofficerare), ett femtiotal reservofficerare, ett fyrtiotal civila samt cirka 900 soldater varav nästan 600 är kontinuerligt tjänstgörande. Det innebär att vid en daglig uppställning på Berga kommer det att stå mer än 800 man.
Förbandet utgår ifrån och bygger på arvmateriel från nuvarande amfibiesystem. Inga större materielprojekt införs i närtid. Naturligtvis sker en fortsatt utveckling i och med tillförsel av bl.a. svävare och fortsatt utveckling av skyddade strids- och lätta trossbåtar. Kraven på ökad markoperativ rörlighet säkerställs av tillförsel om ett trettiotal splitterskyddade bandvagnar av typen 309S
Nya krav, exempelvis kommer amfibieförbandet att få ansvar för rotationsinsatser typ Afghanistan (FS).
Öv. Michael Sjölund, Ledningsstaben HKV
KJ 78/79
När nu pliktlagen lagts på is har jag börjat fundera över varför inte fler kvinnor söker anställning inom Försvarsmakten (FM). I ett läge där FM är i stort behov av frivillig och kvalificerad arbetskraft borde den generella upplevelsen i samhället vara att båda könen är lika välkomna och lika viktiga för att lösa de uppgifter som FM är satta att klara av. Jag säger inte att FM blundar för den snedvridna könsfördelningen, men det är så situationen uppfattas.
Enligt min uppfattning debatteras i för liten utsträckning de uppgifter som våra militära förband dimensioneras för, liksom det verkliga och bakomliggande behovet som borde vara drivkraften till hur förbanden skall bemannas. T.ex. diskuteras att för vissa förband sänka de fysiska intagningskraven för kvinnor vilket skickar helt fel signaler. Detta leder tankarna till att man är beredd att offra kvalite inom ett område och i värsta fall människoliv för att uppnå en jämnare könsfördelning, vilket knappast gör FM till en mer attraktiv arbetsgivare.
I vissa fall måste en operatör vara extremt uthållig och orka bära bördor tyngre än de flesta kvinnor klarar, men nog kan det i en mängd andra skarpa situationer vara mer fördelaktigt att vara kvinna än man.
Jag tror att om man målmedvetet bryter ner bilden av de uppgifter som Försvarsmakten skall lösa och med kraft försöker bryta sönder den föråldrade macho-kultur som jag av och till fortfarande upplever när jag rör mig på militär mark, kommer man att kunna utveckla Sveriges förband i en mer ändamålsenlig riktning och utifrån detta få den naturliga könsfördelning som faktiskt är nödvändig för att skapa en tillräckligt dynamisk och anpassningsbar försvarsmakt.
I ett antal artiklar framöver har jag för avsikt att diskutera ämnet vidare, och i detta nummer presenteras en inledande artikel; en bild av kvinnas roll och påverkan i försvarsmakter världen över.
Kvinnors närvaro i det militära sträcker sig över 4000 år tillbaka i tiden, genom ett stort antal kulturer och nationer. De har spelat många roller, från forntida krigarkvinnor till dagens moderna medlemmar som på olika sätt tjänstgör i konflikter världen över. Trots sina uppgifter i tidigare samhällens arméer är kvinnors funktion i krigsmakten, särskilt i strid, kontroversiell och det är först i modern tid som kvinnor börjat få en mer framträdande roll.
Dagens debatt
Kvinnans förmåga att fungera i strid har över hela världen blivit en omtvistad fråga. Många ser uteslutandet av kvinnor på slagfältet som en form av genusdiskriminering. Som argument, både för och emot, resoneras kring fysiska och psykiska olikheter, effekten av det motsatta könets närvaro och den traditionella synen på män som soldater.
Vissa samhällen har valt att inte tillåta kvinnor att kämpa för sina länder, medan andra har använt kvinnor att slåss i stor utsträckning. Ett exempel på det senare var den sovjetiska militären under andra världskriget, då inte mindre än 800000 kvinnor tjänstgjorde, varav nästan 70 % i stridande befattningar.
I moderna krig existerar sällan en frontlinje men i sådana roller som t.ex. militärpolis i konvojeskort eller vid vägspärrar har ändå, vid flera tillfällen, kvinnor dragits in i stridigheter som en del av en blandad enhet. Ett exempel på detta är Sgt Leigh Ann Hester, som för särskilda insatser i Irak 2005 (”Raven 42”) dekorerades med Silverstjärnan, U.S. Army:s tredje högsta dekoration. Även om sjuksköterskor under beskjutning tidigare hade fått den här utmärkelsen, var Hester den första kvinnan att ta emot den för direkt deltagande i strid.
Trots att kvinnor i de flesta länder tillåts tjänstgöra i det militära, är det bara ett fåtal som erbjuds anställning i stridande befattning. Några länder som tillåter detta är bland andra Danmark, Finland, Frankrike, Israel, Norge, Sverige, Tyskland, Kanada och Nya Zeeland. Andra nationer medger endast tjänstgöring vid vissa vapenslag, t.ex. Storbritannien, som tillåter kvinnor att tjänstgöra i artilleriet men inte i infanteriet. USA tillåter kvinnor i flygvapnet och Turkiet använder kvinnliga officerare som piloter för bombflyguppdrag över norra Irak och vid patrullering för ISAF i Afghanistan.
Flera argument förs fram till förmån för kvinnor i stridande förband men också emot. Många av dessa koncentreras till fysiska skillnader mellan män och kvinnor, men också till olikheter i mentalitet och effekterna på hur de båda könen påverkar varandra i strid. Eftersom mycket få länder, genusmässigt, har en fullt integrerad militär, finns det också få erfarenheter som kan bevisa eller motbevisa de argument som används i debatten.
Den mest uppenbara oron rör kvinnors fysik. Det kvinnliga skelettet har lägre bendensitet och är därmed känsligare för benbrott. Inom flyget finns en farhåga att den kvinnliga kroppen inte klarar av de g-krafter som stridspiloter utsätts för. Vidare sägs kvinnligt relaterade hälsofrågor vara en orsak till att den stora majoriteten av ubåtstjänster inte är öppen för kvinnor. Även blandat kön på liten yta är en svår frågeställning. Kvinnor har lägre halt av röda blodkroppar och hemoglobin än män och därmed lägre syreupptagningsförmåga och lägre förmåga för uthålligt arbete. De flesta kvinnor har även lägre muskelmassa än de flesta män, och därmed lägre styrka, men detta är individberoende.
”The Traditionalist Center for Military Readiness” uttalar att ”Kvinnliga soldater, i genomsnitt, är kortare och mindre än män, har 45-50% mindre styrka i överkroppen och 25-30% lägre aerob kapacitet, vilket är avgörande för uthållighet”. Dock görs i en artikel i ”Army Times 29 juli, 1996”,bedömningen att vissa kvinnor faktiskt besitter de fysiska attribut som är lämpliga för att bli stridande soldat.
Kåranda nämns också som en anledning till att kvinnor inte tillåts delta i stridande enheter. I själva verket har många soldater uppgett att de inte vågar lita på att en kvinna har förmågan att lösa ut sina uppgifter i strid. Det finns också en oro för att romantik mellan män och kvinnor skulle störa ett förbands stridsvärde och en rädsla för att kvinnor medvetet skulle bli gravida för att slippa delta i stridsrelaterade operationer.
Den amerikanska försvarsmaktens regler från 1994, som förbjuder kvinnlig medverkan i stridande förband av brigads storlek eller mindre, håller på att omvärderas. Col Cheri Provancha, tidigare stationerad i Irak, hävdar att: ”Detta krig har visat att vi måste se över den här policyn, eftersom kvinnor redan är där ute och genomför jobbet”.
Ett tredje argument mot att inkludera kvinnor i stridande förband är att de, vid ett eventuellt tillfångatagande, riskerar att torteras och utsättas för sexuellt våld. I en amerikansk ”Presidential Commission Report” konstaterades att manliga krigsfångar, som varit föremål för fysisk tortyr, aldrig utsatts för sexuella övergrepp, medan detta nästan alltid är fallet för kvinnor.
Rhonda Cornum, då major och kirurg inom flygvapnet, nu brigadgeneral och chefskirurg för ”United States Army Forces Command”, var krigsfånge i Irak 1991, och blev vid hemkomsten ombedd att dölja hur hon blivit ofredad i fångenskap. Cornum avslöjade dock övergreppen och uttalade att ”Många gör en stor sak av att bli antastad, men i hierarkin av saker som gick fel, låg detta ganska lågt på min lista”.
Slutligen framhävs från flera håll att t.ex. den amerikanska regeringen missar en viktig källa till rekrytering genom att inte införliva kvinnor för deltagande i stridsrelaterade militära operationer. Regeringen skapar en militär som behandlar kvinnor som andra klassens medborgare, vilket innebär att den på sikt kommer att få stora problem att fylla sin organisation med dugliga soldater.
I boken ”On killing: The Psychological Cost of Learning to Kill in War and Society”, nämner Lt Col Dave Grossman att kvinnliga soldater i det israeliska försvaret (IDF), sedan 1948, officiellt är förbjudna att tjänstgöra i stridsrelaterde operationer (2001 började kvinnor på försök att tjänstgöra i IDF stridande förband). Anledningen till att ta bort kvinnliga soldater från fronten var inte deras kapacitet, utan den manliga infanteristens sätt att reagera efter att ha sett kvinnliga soldater skadas i strid. IDF såg att de manliga soldaterna fullständig tappade behärskningen och att de upplevde en okontrollerbar, skyddande och instinktiv aggression.
Grossman konstaterar också att militanta islamister sällan, om någonsin, ger upp kvinnliga soldater. Detta kan i modern krigföring vara till nackdel då faktorer som kan minska soldaters stridsmoral noggrant övervägs. På samma sätt låter sig inte irakiska och afghanska civila skrämmas av kvinnliga soldater. Att i dessa miljöer ha kvinnliga soldater inom ett stridande förband har dock också sina fördelar. Kvinnliga soldater tillåts i högre grad att närma sig kvinnliga civila och i vissa fall kvinnor i områden med segregerade moskéer. Samtidigt orsakar de mindre provokation bland den ockuperade befolkningen. Ett tydligt exempel på detta är att det finns kvinnlig amerikansk militär personal som är särskilt utvald för att delta i patruller och razzior för detta ändamål.
I artikeln ”Women in action från 1999” nämner frilansjournalisten Melody Kemp att de australiska soldaterna har uttryckt samma oro, d.v.s. att de ”är motvilliga att ta med kvinnor på spaning eller särskilda operationer, eftersom de fruktar att när det gäller strid, eller upptäckt, kommer deras prioritet vara att rädda kvinnorna och inte att slutföra uppdraget.” Samtidigt som män skulle kunna programmeras att döda, är det inte lika enkelt att programmera män att försumma kvinnor.
Många ser uteslutandet av kvinnor från militära stridsuppgifter som ren könsdiskriminering och att orsaken, enkom, är en följd av en traditionalistisk syn på soldatlivet som ett yrke för män. Många påpekar att det finns många historiska exempel på att kvinnor fungerat väl på slagfältet.
Magnus Andersson, KJ 92/93
magnus.andersson@kustjagarna.se