Yrke: Prickskytt

 

Det finns en allmän okunskap kring vad som egentligen innefattas i benämningen prickskytt. Missuppfattningen finner man oftast hos de högre cheferna (HC) vars uppfattning är att prickskytten endast levererar precisionseld på mycket långa håll. Denna uppfattning är missledande och har under lång tid begränsat utnyttjande av prickskyttar i både övningsverksamhet samt under skarpa insatser, där förmågan bedöms som ”trubbig” och okonventionell.

Förmågan att kunna träffa mål på extremt långa håll hittar vi i nästan varje civil jakt- och skytteklubb ute i landet, men de gör inte dessa skyttar till prickskyttar i militär bemärkelse. Prickskytte är ett helhetsbegrepp vilket bygger på ett taktiskt ramverk där förmågan att kunna leverera ett välriktat skott på långa håll är en biprodukt av prickskyttens goda färdigheter som skytt, men begränsar på intet sätt dess taktik eller förmåga att lösa ställda uppgifter. I grunden handlar prickskyttens arbete om att utan förvarning, dolt och oberoende av avstånd slå mot en motståndare vare sig det är med indirekt eld, ett kamerasystem eller det egna geväret.

 

 

Utbildningen

Runtom i Sverige finns en rad olika typer av prickskytteutbildningar med lika många skillnader i uttagningar som utbildningskrav. Då en gemensam kvalitetssäkring för utbildningen ej finns kommer man i vissa fall att hitta soldater som varken har viljan eller utbildningen för att ens få bära ett prickskyttevapen, men ändå givits befattningen i skarp internationell tjänst.

Prickskyttefunktionen vid Kustjägarkompaniet och 2.Amfibiebataljonen har de senaste åren genomfört ett större arbete byggt på internationella erfarenheter samt tidigare genomförd utbildningsverksamhet. Detta i syfte att skapa en prickskytteutbildning som inte bara skall ge eleverna bästa tänkbara utbildning inom området, utan också kvalitetssäkra godkända elever till prickskyttar i ordets rätta bemärkelse. Dessa prickskyttar kan därefter stå i beredskap för framtida insatser.

Idag är grundkursen till prickskytt vid Kustjägarkompaniet totalt 16 veckor. Utbildningen är indelad i enskilda block där bland annat eleven utbildas att lösa prickskytteuppgifter i vinter, stads samt ödemarksterräng. Utbildningen avslutas med en tillämpad del där eleverna prövas på allt de lärt sig under dessa utbildningsblock. En prickskytt skall i allra högsta grad vara av frivillig karaktär. Hans tjänst en av de mest krävande befattningarna, varpå hans intresse för tjänsten bör vara mycket hög. En prickskytt väljer att vara prickskytt för att han älskar skytte, jakt och soldatlivet. Han är inte nöjd med de svar han får från sin grundutbildning utan gräver alltid djupare i tjänsten. Prickskytten vill veta varför det finns olika ballistiska värden beroende på vart i världen han befinner sig. Prickskytten vill veta hur olika typer av kulor påverkar olika typer av materiel och ställer sig frågan varför rostfritt stål gör sig bättre som pipa.

 

Organisation

Vid Amf 1 finns idag endast aktiva prickskyttar vid Kustjägarkompaniet, även om skarpskyttar återfinns vid både 17. bevakningskompaniet och amfibieskyttekompanierna.

Vid Kustjägarkompaniet finns en (1) prickskyttegrupp där samtliga i gruppen är utbildade prickskyttar. Gruppen består av sex soldater, vilka ytterligare kan delas in i tre separata enheter (prickskyttepar) som har förmågan att lösa prickskyttespecifika uppgifter enskilt. Till gruppen tillkopplas eventuella skydd/supportelement samt en insatsledare ur kompaniledningen. 

 

Uppgifter

Undertecknad lever i tron att en rätt uttagen och utbildad prickskytt är bland det absolut farligaste vapen vi har i vår Försvarsmakt idag. Prickskytten skall ses som ett multiverktyg för sin chef och bör finnas med i nästan alla typer av operationer. Prickskytten används mot prioriterade mål där andra soldater och vapensystem ej kan nå önskat resultat/effekt. Detta kan bero på flertalet faktorer; behovet av dolt uppträdande, avståndet till mål/objekt, risk för skada av tredje part eller ROE (Rules Of Engagement – regler för våldsanvändning). Prickskyttens roll gäller ej enbart för aktiv strid utan tillämpas även som support av egen personal vid exempelvis sök, samverkan, Counter-IED (Improvised Explosive Device) samt patrulleringsoperationer. På grund av prickskyttens särskilda färdigheter utnyttjas han även som en inhämtande sensor och förser HC med information om motståndaren. 

 

Framtiden

Prickskyttet är en mycket liten och spetsig del av Försvarsmakten, där övriga och större funktioner och förmågor gör det svårt att få extra resurser tillsatta funktionen. Dock kommer en del ny utrustning att tillföras landets prickskyttar inom de närmsta åren. Det förträffliga prickskyttegevär 90 (PSG 90) kommer under 2011 att modifieras och levereras till förbanden 2012. Vapnet kommer att ges ett nytt sikte (Schmidt & Bender PM II, 3 – 12x50 mm), med infällbar kolv för att underlätta transport (dolt/öppet) med justerbara möjligheter för anpassning till dess skytt samt fästpunkter för externa hjälpmedel som till exempel lampor/laserinstrument/mörkerhjälpmedel. Denna modifiering är givetvis ett lyft för systemet då PSG 90 sett likadan ut sedan införandet på 1990-talet, dock finns mer att önska för dagens prickskyttar. Möjligheten för skytten att nå längre dag som natt är något som ständigt ligger på prickskyttens önskelista. Försvarsmakten tittar idag på möjligheten att införa en helt ny kaliber för prickskytteverksamhet, kal. 8.6x70 mm (.338 LM). Denna kaliber skulle fylla gapet mellan kal. 7.62x51 mm (.308 Win.) samt kal. 12.7x99 mm (.50 BMG), vilket ger skytten möjlighet att beröra sina mål upp till 1400 meter med god precision till skillnad från kal. 7.62 mm med sina 800 meter.

Även ett halvautomatiskt gevär med hög precision har länge varit ett behov för prickskytten i exempelvis Afghanistan där situationer med multipla mål på olika avstånd förekommer. Detta skulle ge prickskytten en ”vapengarderob” ur vilken skyten kan välja vapensystem efter uppgift. Ytterligare hjälpmedel för prickskyttegruppen ses över på högre nivå vilka skulle ge gruppen både bättre uthållighet, rörlighet samt högre effekt vid verkan. 

Framtidens utrustning kommer garanterat att hjälpa kommande prickskyttar i deras yrke, dock bygger prickskyttetjänsten i grunden på gamla hederliga soldatkunskaper så som maskering, taktiskt tänkande samt noggrant skytte varpå jag alltid kommer hävda att prickskytten som soldat aldrig är särskilt utrustningsbunden, utan som sina företrädare, endast behöver förlita sig på sin utbildning och sin egen fantasi för att lösa ut sin uppgift.

Inom prickskyttefunktionen vid 2.Amfibiebataljonen och Kustjägarkompaniet arbetar vi ständigt med att förbättra utbildningen samt utveckla och uppdatera prickskytteförmågan i stort. Vi har kommit långt och min personliga uppfattning är att Kustjägarkompaniet har bland de bättre prickskyttarna i Försvarsmakten idag, och genom ett fortsatt samarbete med andra förband samt nationer kommer vi att försätta att lära och utveckla oss för att bli än farligare för motståndaren i kommande insatsområden.

 

 

Lt Dag Martinson

Kustjägarkompaniet

Funktionsföreträdare Prickskytt Amf 1

 

PS

Grunden är likadan till alla befattningar inom Försvarsmakten. Inledningsvis genomför individen GMU och därefter tar anställning på något förband. Därefter söker personen t.ex. till Kustjägarkompaniets uttagning (krav står på nätet bla 12månaders tjänstgöring i FM till grundkursens start som krav) sedan genomförs uttagning om 2 dagar. Anses individen lämplig anställs den och genomför Grundkurs kustjägare ca40veckor. Efter det genomför x-antal skarpskyttekurs som är ca 5veckor. De lämpligaste ur den skarpskyttekursen utbildas vidare till Prickskytt. Ca 11veckor till, genomför ett slutprov och om de klarar det utnämns de prickskyttar.
Prickskytt som befattning finns även på andra förband inom andra delar av Försvarsmakten, t. ex. Armén.

Admin KJBLOGGEN

Den andra halvan





En större bredd av individer vad gäller kön, ålder och etnisk bakgrund har ökat den operationella effekten i Afghanistan. #svfm






Sverige och andra nationer har under många år varit engagerade i olika insatser runt om i världen med syfte att skapa fred och säkerhet för olika länders medborgare. I förlängningen är också insatserna ett sätt att värna och försvara den Svenska demokratin och säkerheten.

Fredsfrämjande insatser har blivit en allt större uppgift för den svenska försvarsmakten och de har också blivit allt mer komplexa. Tidigare låg mycket fokus på att skapa säkerhet i det aktuella insatsområdet, idag handlar det lika mycket om att skapa förutsättningar för utveckling. Detta ställer stora krav på de förband och de individer som deltar i fredsfrämjande insatser. Det svenska engagemanget i Afghanistan är ett bra exempel på hur svårt och komplext det kan vara. Från början var den NATO- ledda insatsen koncentrerad till regionen kring huvudstaden Kabul, men en ny resolution som antogs 2003 skulle komma att omfatta hela Afghanistan.



Kontakten med lokalbefolkningen ökade


Den nya resolutionen innebar bland annat att trupperna i större omfattning kom i kontakt med lokalbefolkningen då stra- tegin var att öka närvaron i befolkade områden.

En helt annan kontakt skapades då soldater och officerare regelbundet träffade byäldster och andra representanter för byar, stammar eller etniska grupper. Sakta men säkert byggdes det upp relationer och förtroende mellan ISAF och lokalbefolkningen. Det skapades nu en ganska bra lägesbild om den pågående konflikten i olika delar av ansvarområdet, eller var det verkligen den rätta bilden som gavs?

När soldater och officerare patrullerade i byar eller deltog på möten var det enbart män de pratade med. De fick männens syn på allt ifrån konflikten, ut- bildning, sjukvård, ja i stort sätt allt som hade med deras byar och liv att göra. Även om de svenska soldaterna och officerarna ville prata med kvinnor och höra deras syn så var det inte möjligt av kulturella skäl. Skulle en västerländsk man ta kontakt med en afghansk kvinna kunde hon råka illa ut.

De Afghanska kvinnornas situation blev mer internationellt uppmärksammad i och med ISAF och andra internationella organisationers närvaro. Enligt UNICEF bedöms Afghanistan vara det farligaste landet i världen för kvinnor. Landet utmärker sig särskilt vad gäller våld och bristen på hälsovård, risken att dö i barnsäng är stor. Var elfte afghansk kvinna dör i sam- band med graviditet eller förlossning. Ekonomisk diskriminering är också en bidragande orsak enligt UNICEF.



Ökad operationell effekt


Allt eftersom insatsen i både Afghanistan och andra delar av världen har pågått, har nationer inte minst Sverige insett vikten av att ha fler kvinnliga soldater och officerare i insatsområden.

Erfarenheten har visat att en större bredd av individer vad gäller kön, ålder och etnisk bakgrund faktiskt har ökat den operationella effekten. Genom kvinnliga soldater och officerare har den andra halvan av befolkningen, det vill säga kvinnorna, nu också fått göra sina röster hörda.

En förutsättning för att skapa säkerhet och utveckling är att man har ett helhetsperspektiv på den pågående konflikten och det kan man bara få om man uppmärksammar hela befolkningen. Ett ökat kvinnligt deltagande har därför varit viktigt i arbetet med att skapa en mer rättvisande helhetsbild av konflikter, inte minst den i Afghanistan. Jag upplever också att jag som västerländsk kvinnlig officer i många sammanhang oftare haft lättare att få information från män än vad mina manliga kollegor har haft. Om det berodde på att jag som kvinna ansågs utgöra ett mindre hot har egentligen ringa betydelse, det viktiga var att vi nådde framgång.



Female Engagement Team


Försvarsmakten har förstått vikten av att kunna möta hela befolkningen och har därför genomfört ett antal aktiva åtgärder för att få fler kvinnliga soldater och officerare till insatsområden. En aktiv åtgärd var att under en kortare period utöka förmågan att kunna samverka med kvinnor under den nu pågående insatsen i Afghanistan (FS22). En tillfällig samverkansgrupp bestående av tre kvinnliga officerare och en kvinnlig militärtolk, alla med tidigare erfarenhet från Afghanistan sattes samman. Gruppen som jag var en del av kallades för Female Engagement Team (FET). Vi skulle inte operera själva utan FET ingick i det finska skyttekompaniet där vi löste uppgifter tillsammans, men vårt fokus låg i huvudsak på att samverka med den kvinnliga befolkningen.

Att ha fler kvinnor i insatsområden, eller för den delen i Försvarsmakten, handlar inte på något sätt om̈jämställdhet, utan det handlar om mänskliga rättigheter där det är ytterst viktigt att kunna tillgodose hela befolkningens behov vilket man bara kan göra med en blandning av kvinnliga och manliga soldater



Möten med kvinnorna


Efter diverse förberedelser var det dags för den första patrullen tillsammans med det finska skyttekompaniet där en av uppgifterna var att försöka få till kvinnliga shuras (möten).

De få kvinnliga officerarna i FS 22 hade gjort ett intensivt arbete med att skapa förutsättningar för oss i FET att kunna genomföra möten i utvalda byar. Det var inte bara att klampa in i en by och säga att vi ville träffa kvinnorna, utan det var en lång process med att först komma överens med byäldsten. Att få till ett möte med kvinnor kunde ta flera besök i en by och lika många samtal med byäldsten innan han gav sitt godkännande till ett möte. I vissa fall uteblev mötena även då vi blivit lovade att få träffa byns kvinnor. Vårt mottagande varierade från by till by. I vissa byar var kvinnorna väldigt öppna och extremt tacksamma för att vi tog oss tid att prata med dem. De svarade mer än gärna på våra frågor då de kände sig betydelsefulla i att just deras åsikter var viktiga för oss. Männen i de byarna var också mer liberala och stolta över att ISAF ville träffa byns kvinnor.

I andra byar kunde det vara raka mot- satsen, ingen ville yttra sig och kvinnorna kunde inte förstå varför vi ville prata med dem, misstänksamheten mot oss var märkbar. När kvinnorna väl svarade var det ofta ”fråga våra män, det är de som bestämmer” varför ska våra döttrar gå i skola då deras uppgift är att ta hand om hemmet”. Många levde sina liv inom hyddans fyra väggar och var helt ovetande om att det fanns ett liv utanför, då är det lätt att förstå varför de inte såg behovet av att studera.

Det som var intressant var hur män och kvinnor i samma by till och med samma familj kunde ha helt olika uppfattning och svar på samma fråga. Det tror jag berodde på många faktorer, både okunskap men också att männen och kvinnorna ofta levde i två skilda världar även om de tillhörde samma familj. En bidragande orsak tror jag också berodde på att det enbart var männen som deltog i möten med byäldsten och männen som genomförde affärsresor till byar och

större städer som Mazar-e-Sharif och de fick då mer information, under tiden skötte kvinnorna hemmen. Kvinnorna har inte alltid varit hämmade och enbart tagit hand om hushållen som ses i dag.

Före talibanregimen studerade kvinnor och många arbetade utanför hemmet, 40 procent av Kabuls läkare var kvinnor. Taliban-regeringen försämrade dock situationen för kvinnorna, de förbjöds att studera, jobba och röra sig fritt.

Det var lätt att känna frustration över att många av de kvinnor vi träffade inte ansåg sig ha ett eget värde utan allt var på männens villkor. De skulle ju ”bara” föda barn och ta hand om hemmet. Som västerlänning vill man försöka påverka situationen för befolkningen. För oss är det en självklarhet att barnen skall gå i skola och att kvinnor skall kunna föda barn på ett sjukhus och inte i en sunkig hydda med risk för sitt eget liv. Vi kan inte skynda på utveckling, vi kan däremot skapa förutsättningar för folket att själva vilja göra förändringar.



Närvaron gör skillnad


Många ställer sig säkert frågan om vilken roll vi västerländska kvinnor utgjort och utgör i insatsområdet förutom den som soldat? Min erfarenhet är att vår närvaro på olika sätt har haft och har en positiv inverkan. Genom kvinnliga soldater och officerare har möjligheten ökat att kunna möta hela befolkningen och därmed få viktig information som kan ha stor operativ betydelse. Dessutom kan en bredare befolkning nyttjas för att sprida information som gynnar landets utveckling. Jag är också övertygad om att bilden av kvinnor sakteligen förändras hos det afghanska folket då de ser svenska män och kvinnor jobba sida vid sida.

Bilden av den Afghanska kvinnan uppfattas ofta som förtryckt och obetydlig, det finns också en mer positiv bild. Afghanska kvinnor är både modiga och målinriktade där det finns en stark vilja att förändra. Många av de afghanska kvinnor och en del män för den delen som jag har haft förmånen att möta säger själva att de har blivit inspirerade av svenska kvinnliga soldater.

Jag är övertygad om att vi har gjort skillnad och hjälpt befolkningen en bit på vägen att utvecklas. Frågan är vad som händer i framtiden.






Mj Kristina Swaan, Amf 1

SAMARBETE SOM UTVECKLAR

 

Chefen för Amfibieregementet besöker amerikanska marina förband med praktiska erfarenheter av amfibieoperationer. #svfm

De svenska amfibieförbanden är unika i sitt slag, förbanden löser med fördel uppgifter i gränsskiktet där vatten möter land. Det finns ingen svensk motsvarighet eller syster- förband som löser samma uppgifter vilket har gjort det naturligt att söka internationella samarbetspartners och utveckling med förband som har liknande förmågor och löser likartade uppgifter.
För att ytterligare fördjupa och utveckla amfibieförmågan, besökte chefen för Amfibieregementet, överste Ola Truedsson, tillsammans med fem amfibieofficerare två amerikanska marina förband som har praktiska erfarenheter av amfibieoperationer i främst floddelta, hamn och andra trånga vattenområden. Besöket var också viktigt i den aspekten att amfibiebataljonen är anmäld till internationella styrkeregistret med ett antal förmågor, varav en är att kunna verka i floddeltaområden, ett specialområde för de besökta förbanden.
 

Special Boat Team, SBT-22

Besöket inleddes på Special Boat Team 22 (SBT-22) som har sin utgångsgruppering i Stennis Space Center i Mississippi. Förbandet har sitt ursprung från 1970-talets SEAL enheter som opererade med beväpnade båtar i Mekongflodens delta under Vietnamkriget.
Förbandet består i dag av cirka 300 man indelat i fyra insatsplutoner där varje pluton har fyra båtar. SBT-22 är specia- liserat på att genomföra innästling och utdragning av specialförband i högriskmiljöer. De opererar främst med enheter ur Navy SEAL men kan vid behov lösa uppgifter åt andra enheter som även omfattar förband från partnerländer.
 

Snabbrörliga med tung beväpning

SBT uppträder i huvudsak från sina båtar, de få tillfällen de verkar på land är vid förflyttningar mellan baser och sjösättningsplatser eller om den enhet de hämtar upp behöver stöd med skydd och omhändertagande av sårade. Förbandet är snabbrörligt med mycket stor eldkraft. Deras båtar är små, snabba och helt öppna med ett litet djupgående. De är specialkonstruerade för att verka på floder och grunda vatten, de benämns Special Operations Craft Riverine (SOCR). Trots båtarnas ringa storlek är de tungt bestyckade med både tung kulspruta (7,62), Minigun (7,62), kulspruta (Ksp 58) och rökkastare.
Förbandet deltog i Irakkriget där de genomförde ett stort antal operationer längs Eufrat och Tigris. Trots flertalet stridskontakter under konflikten var det få soldater som skadades, det berodde nog både på stor skicklighet och i vissa fall lite tur.
 

Riverine Group One, ett konventionellt förband under utveckling

Det andra besöket genomfördes på Riverine Group One i Little Creek Amphibious Base Virginia. Det är ett konventionellt förband som mer liknar vår amfibiebataljon. Jämfört med SBT-22 har Riverine Group One ett betydligt större spektra av uppgifter som skall lösas.
De skall till exempel kunna hålla stridskänning i floddeltaområden och leda indirekt eld. Underrättelseinhämtning är ytterligare en uppgift förbandet skall bemästra, detta görs bland annat med hjälp av UAV där de då får information i realtid.
 

Ett ungt förband

Riverine är en relativt ung enhet som består av cirka 800 man indelat i tre kompanienheter och en träningsenhet. Under de senaste tio åren har förbandet utvecklats en hel del och allt mer överta- git vissa uppgifter som tidigare löstes av Navy SEAL och marinkåren. Uppgifterna varierar mellan övervakning, skydd av hamnar, eskortskydd stöd till specialo- perationer och liknade i flodsystem och andra grunda vattenområden. Inte hel- ler då de stödjer specialoperationer ses de som ett specialförband.Efter avslutat uppdrag i Irak har förbandet gått in i en ny fas där de skall utvecklas mot att även kunna verka längs kust, skärgård och hamnområde.
Till skillnad från SBT-22 har Riverine tre olika båttyper varav en är helt specia- liserad på att uppträda i flodmiljö. En av båtarna förbandet använder är en licens- tillverkad stridsbåt 90 som de benämner Riverine Command Boat,(RCB) som bland annat används som en lednings- plattform. Beväpningen på förbandets båtar liknar mångt och mycket det som SBT-22 har på sina båtar.
 

Lika med olikheter

Även då de båda enheterna har liknande uppgifter finns en stor skillnad mellan dem. SBT-22 har en mer utvecklad spetskompetens då de fokuserade mer på en uppgift och där personalen stannar i betydligt längre perioder. Riverine Group One skall lösa fler uppgifter med en betydligt större personalomsättning där kommenderingar till förbandet sällan varar längre än fem år, vilket gör att det tappas både erfarenheter och kompetens.
Vilka beröringspunkter hade då våra respektive förband och vilka intryck fick Ola Truedsson och de andra amfibieofficerarna med sig från besöken?
Vissa uppgifter och terrängavsnitt påminner om våra. Den största skillnaden är dock att det svenska amfibieförbandet är betydligt mer autonoma. Vi kan självständigt lösa olika uppgifter på konfliktskalan då vi har en stor funktionsbredd inom förbandet, allt från logistik till teknik och strid. Både SBT-22 och Riverine Group One måste i betydligt större omfattning begära in stöd i form av till exempel logistik och indirekt eld.
 

Hur utvecklar förbanden sina förmågor?

Enheterna lägger extremt mycket tid på träning. De tränar olika moment upprepade gånger för att nå precision, de övar både med lös såväl som skarp ammunition. Efter varje övningsmoment genom- för de utvärdering för att hela tiden optimera och utveckla sin förmåga. De har en hel del personal, till varje övad finns i princip ett följebefäl eller äldre kollega. Förbanden har dessutom en mycket väl utvecklad träningsenhet som enbart har uppgiften att träna och utveckla förbanden.
 

Hur står sig det svenska amfibieförbandet i förhållande till SBT-22 och Riverine Group One?

Jag kan konstatera att vi har kommit oerhört långt vad gäller både utbildning, teknik och inte minst taktik. Vi är duktiga och har väldigt hög kvalitet både på personalen och på materielen. Ett svenskt amfibieförband är betydligt mer komplext, förutom att lösa uppgifter i skärgårdsområden skall vi också ha förmågan att lösa uppgifter på markarenan. Den förmågebredden kräver en mer flexibel utbildning och övning.
 

Vilka andra erfarenheter gjordes under besöket?

Riverine Group One har en hel del olika vapensystem ombord på deras stridsbåtar. Enheten har dessutom erfarenheter från skarpa amfibieoperationer som de också tar med i utvecklingen av deras olika reglementen.
Inom stridsbåtssystemet pågår en halvtidsmodernisering där bland annat vapensystemet skall uppdateras. Vi kan dra lärdom av deras prov och försök vad gäller vår egen utveckling av till exempel olika vapensystem till stridsbåtarna. Deras reglementen kan också ge oss stöd i vår utveckling vad gäller utbildning och övning.
 

Hur ser det framtida samarbetet ut?

Syftet med det här besöket har varit att utbyta erfarenheter vad gäller stridsteknik, taktik, och materiel. Alla tre förband är mycket kompetenta och har en hel del att lära av varandra. Riverine group One är mycket intresserad av att genomföra stridsbåtsutbildning hos oss då de vet att vi har mycket stor kompetens och erfarenhet inom det området. Jag kan också se i framtiden att vi har personal som tjänstgör i varandras förband för att utvecklas än mer. Besöket har varit väldigt lärorikt både för oss och för våra kollegor i SBT-22 och Riverine Group One och vi ser fram emot ett fortsatt samarbete och erfarenhetsutbyte, avslutade Ola Truedsson.
 
 
Mj Kristina Swaan, Amf 1

 

OMLT KANDAK i halvtid

När denna artikel skrivs har Amf1:s bidrag till Sveriges tjugoandra styrkebidrag (FS22) till ISAF i Afghanistan, OMLT Kandak (Operational Mentoring and Liasion Team kandak/bataljon) genomfört drygt halva sin missionstid. Våren har kommit till norra Afghanistan. Livet återkommer både i terrängen och hos folket när kylan släpper sitt grepp, dock inte bara i positiv bemärkelse: den s.k. ”fighting season” startar.

OMLT och resten av FS22, det så kallade ”PRT” (Provincial Reconstruction Team, till storlek ett förstärkt svenskt skyttekompani, en jättestab och specialfunktioner) första tid har varit lugn avseende våldsamheter. Vinterhalvåret i landet brukar vara betydligt lugnare i alla avseenden då det kärva klimatet i sig blir en tillräcklig påfrestning för invånarna. Man sysselsätter sig med överlevnad på de resurser man lyckats odla och handla till sig under sommarmånaderna, samtidigt som man förhoppningsvis har ved nog för att hålla värmen i ett land som till stora delar saknar skog.

Efter överlämning av föregående styrka ur FS21 började vi lära känna våra afghanska kollegor i tredje kandak ur 209:e kårens andra brigad. Tidigare svenska OMLT har mentorerat andra kandak ur samma brigad så deras insamlade erfarenheter avseende personalens kunskaper, färdigheter och inbördes relationer var tyvärr inte till någon hjälp. Vi fick börja om från början. Tredje kandak består av chef, stab och sex kompanier. De sex kompanierna i sin tur är fyra skyttekompanier om tre plutoner, ett understödskompani med en av vardera grk-, pv-, ksp- och spaningspluton, och ett underhållskompani med sjukvård, samband, rep och tross.

Bataljonen är grupperad spridd på tre täter och till viss del stridsgruppsinde- lad, d.v.s. att framförallt delar ur under- stödskompaniet (HW/heavy weapons) och underhållskompaniet (Headquarters and Headquarters company) är avde- lade till skyttekompanierna vid deras respektive gruppering. Kandakledningen med en sådan kompanistridsgrupp är placerad i östra delen av staden Shibir- gan. Två skyttekompanier, varav ett på permission, är grupperade i ett barack- läger som förr huserade de sovjetiska ar- betare med familjer, ca 1,5mil söder om staden bredvid ett naturgasraffinaderi. Ett skyttekompani är grupperat ca 10mil sydväst om staden i byn Darzab, en ”hu- vudby” i en dalgång med en historia av upprorsverksamhet.

Över tiden är ett kompani+ på permis- sion och varje gruppering har för eget bruk delar i högre beredskap (QRU, Quick Reaction Unit), och ett kompani är kandakens QRU. Detta i enlighet med ett rullande schema.

Tjänstgörande personal genomför operationer eller rutintjänst bestående i bevakning, vård eller träning/ utbildning som för soldaterna innebär två dagar i veckan med läs-, skriv- och religionsutbildning av civila lärare och mullor.

Kandakens verksamhet styrs av order från brigaden och OCCP vilket slarvigt kan översättas till ”lokalt säkerhetsråd”. På veckovisa möten planeras, utvärderas och samordnas säkerhetsverksamhet med representanter från alla lokala säkerhetsorganisationer i detta forum. NDS (säkerhetstjänsten), ANP (polisen), ANA (armén) och ISAF (de internationella styrkorna) verksamhet ska här samordnas för bäst effekt i terrängen. Brigadledningen och OCCP är grupperade tjugo mil från varandra vilket skapar problem i befäls/ordervägarna.

 

 

Tredje kandak

Personalen i kandaken består av officerare (of/officers) vilka är chefer för plutoner och funktioner, underofficerare vilka är ställföreträdande chefer, gruppchefer och specialister (or/other ranks el NCOs/non commissioned officers) och soldater (or, soldiers el privates). Of, NCO’s och många specialister är bildade, medan många soldater är analfabeter. Den läs- och skrivutbildning som ges två dagar i veckan är en meriterande del av soldaternas kontrakt och ett starkt incitament till att låta sig värvas. Lönen är på sju dollar och tre mål mat per dygn. Fredagarna är veckans söndag, d.v.s. ledig dag om man inte har vakt eller är på operation.

Soldatlivet är hårt. Här finns inte ”plutonens timme”, ”förtroendemän”, ”skyddsombud” eller ”fruktstund”. Soldaten är underställd sina chefer och dessas godtycke, men de kan överklaga beslut och påverka sin situation tjänstevägen och genom kompanisergeanten. Personligt ansvar på alla nivåer, en kultur av toppstyrning och strykräddhet innebär viss initiativlöshet. Detta eftersom initiativ i ”fel” riktning kan leda till böter, fängelse eller stryk oavsett grad och ställning. Exempelvis kan skadad eller försvunnen materiel eller skadad personal leda till reprimander, med eller utan en föregående utredning.

Kasernlivet består av vakttjänst, utbildning, träning och vård. Soldaterna bor i regel i våningssäng i sovsal eller i trånga rum, uppvärmda med ved eller gas (när resp. finns) beroende på byggnadstillgång. Morgonen börjar med frukost bestående te och bröd följt av morgonfys och städning. Förmiddagar är fyllda av verksamhet enligt en sexveckors utbildningsplan, vilken föreslås av kompanicheferna och fastställs av kandakchefen. Eftermiddagarna ägnas åt exercis och efter middagen är det i regel ledigt. Lunch och middag är alla dagar i veckan ”pallau”, vilket är ris av varierande oljighet med någon form av kött och bröd. På operationer åker de flesta soldater flak på amerikanska, bepansrade ”HUMVEEs” eller opansrade Ford Rangers. Under patrull/framryckning tar soldaterna stridsställningar för skydd av fordonen när dessa stannar, vilket ofta innebär en bergsbestigning på hundratals meter. Natten spenderas i bästa fall i tält eller inrullad i en filt under bilen. Ledighet bedrivs ”på kasern” förutom permission (leave) vilken omfattar 15 till 20 dagar, en till två gånger per år.

Förbanden är mixade med personal ur alla afghanska stammar och klaner. Ända ner på stridsparsnivå verkar det som att strävan är att mixa så att inga ”gäng” ska bildas utifrån etniska linjer. Etnicitet, klantillhörighet och ställning är av stor betydelse i den afghanska kulturen.

”The Afghan game” genomsyrar all verksamhet. Detta gamla uttryck har inom ISAF den ungefärliga innebörden att spelarna i detta spel i alla situationer, i allt som sägs och i allt som görs alltid har agendan att skaffa sig själv fördelar. Detta beteende kan vid första anblick

tyckas illojalt och korrupt men är det gängse sättet att framlida sitt liv i detta kärva land. Med detta beteende i botten är korruptionen lättförståelig.

 

 

Mentorering

Mentorera, rådgiva, träna och att utgöra förbindelsebefäl (liasion) är uppgiften för stabsmentorerna och mentorsgrupperna ute på kompanierna. En svensk officer mentorerar en afghansk motsvarighet, från kandakchefen och stabsbefattningsahavarna ner till kompanichef. Samtliga kompanimentorer har flera svenska officerare i sina grupper för att kunna dela sig på flera täter och exempelvis följa upp en förmiddagsutbildning, samtidigt som kompanichefen med sin mentor planerar operationer, är på orderuttag eller dylikt. Mentorsgrupperna har även ett antal soldater ingående för att ha eget skydd och kunna följa sitt kompani på operationer då det behövs förare, signalister och skyttar till de fordon vi då framrycker i.

Att tillsammans med, och lett av, den afghanska chefen mottaga en uppgift, planera dess lösande, lösa uppgiften, utvärdera den och utifrån det sista implementera lärdomar genom träning, är ett exempel på hur en lyckad ”mentoreringscykel” kan se ut.

Hittills har dock mycket kraft gått till att få kandakens rutintjänst att fungera. Afghanska armén är nyuppsatt efter ett förenklat NATO-mönster. Det finns en del högre chefer med erfarenheter från landets gamla armé som var uppsatt efter sovjetisk modell, och en hel del chefer har kämpat med Mujaheddin. Dessa har jägarstrid och krigsherreledning som organisationsreferens. Det är inte helt lätt att plötsligt organiseras efter andra linjer och börja tillämpa en modernare krigsmakts byråkrati.

 

 

Upprorsbekämpning

Counterinsurgency (COIN, upprorsbekämpning) är ett uttryck vilket blivit till ett mantra i militära kretsar efter 9/11 och USA:s uttalade ”krig mot terrorismen”. Det går i stort ut på att, med olika metoder, få ett folk att välja regeringens sida i en intern konflikt. Arméer har genom historien ofta sysslat med detta tillämpandes olika metoder med varierande framgång. Det sägs att upproren drivs av missnöje mot rådande förhållanden av olika art och ett utbrett folkligt missnöje går inte att bekämpa med militära medel. För att nå framgång krävs politiska lösningar där även ”de missnöjda” känner sig tillräckligt delaktiga för att lägga ner sin väpnade kamp. Inte sällan är det makt, jord eller annan ekonomisk fördelning som ligger i botten för konflikterna. Som bränsle, propaganda och rekryteringsunderlag används religion, etnicitet, politiska 

ståndpunkter o.s.v. för att rekrytera manskap och logistiskt stöd. Med det sistnämnda tillgodosett försöker man sedan med våldsmetoder påverka motståndaren.

I Afghanistan är strategin för att bekämpa upproret (talibanrörelsen) att först skapa säkerhet för folket m.h.a. ISAF och de nya inhemska säkerhetsmyndigheterna, därefter skapa utveckling vilken ska få folket att välja regeringens sida. Det låter väldigt enkelt men så här tio år efter att talibanmakten störtades kan det konstateras att det går trögt. COIN är å andra sidan en resursslukande och långdragen process redan på konceptstadiet och det krävs en mycket uthållig politisk vilja att genomdriva den. I Afghanistan försvåras det hela givetvis av sviterna efter trettio års krig, dålig/skadad infrastruktur och, från början, avsaknad av statsapparat.

Tillämpningen här är att landets provinser blivit indelning till områdesansvar för internationella militära förband. Sveriges områdesansvar är Balkh, Samangan, Sare Pul och Jowzjan med provinshuvudstaden Mazar e Sharif. Efterhand som landets egen polis, säkerhetstjänst och armé byggts upp har dessa resurser grupperats ut i respektive provins. När deras numerär och duglighet nått rätt nivå (tillräcklig för att ”utbalansera” eller besegra motståndet) påbörjas ”transitionsprocessen” vilken innebär att ledningen för säkerhetsarbetet övergår från ISAF till de Afghanska säkerhetsmyndigheterna i provinsen. Härvid skall även ISAF- förbandet i provinsen övergå till ett stödjande bidrag med civil ledning med utveckling och bistånd som inriktning.

Någonstans där befinner sig nu Balkh, Samangan, Jowzjan och Sare Pul. Vårt OMLT mentorerar 3:e kandak, första brigaden i 209:e kåren och kandaken är grupperad i, och har områdesansvar för, Jowzjanprovinsen. Våldsnivån här är med våra mått mätt hög (även om man ibland kan undra ibland när man läser på internet om våldsbrottsligheten i Sverige) men det är en fredlig provins jämfört med många andra i söder.

I provinsen är polis, militär och säker- hetstjänst spridd över ytan och mycket förenklat kan man säga att polisen fung- erar som ”känselspröt” med stor sprid- ning och är lokalt svaga personellt och vapenmässigt. När dessa ropar ”vargen kommer” förstärker armén situationen.

Nätet med polisstationer och vägspär- rar har dock visat sig för grovmaskigt då insurgenterna nyttjar befintliga luckor för att plantera bomber och genomföra eldö- verfall. Därför har ISAF startat ett projekt kallat ”Critical Infrastructure Protection” vilket är lokal beväpnad milis (inte sällan före detta insurgenter), just nu avlönad av ISAF, som vaktar viktig infrastruktur, vanligen vägavsnitt i anslutning till deras hembyar. Projektet har fått kritik både på regeringsnivån och lokalt ute i by- arna. Denna beväpnade milis kan bli ett nationellt eller regionalt hot satta under någon rik ”krigsherres” ledning som kan- ske betalar bättre och rubbar den lokala maktbalansen i byarna då de med sina vapen skulle kunna sätta sig på byledar- na. För säkerhetsarbetets framgång, och i förlängningen även uppbyggnadsar- betet, har det dock varit bra. Omvärlds- uppfattningen (underrättelsearbetet) har blivit mer heltäckande och säkerheten längs vägarna har förbättrats. Oavsett vem som betalar dessa beväpnade män är det ett första steg till ”reintegration” av upprorsmän i samhället. Kort sagt måste det finnas arbeten åt krigare, gamla som unga, annars finns det ingen mening för dem att lägga ner vapnen. De har ingen utbildning och inte sällan saknar de mark p.g.a. att de är ”fel” son i successions- ordningen, familjen är bortdriven från sin mark/dödad eller så är de förskjutna av släkten.

 

 

Tredje kandak

Det vi i OMLT uppfattat som vår kandaks operationskoncept, att vara förstärkning åt ANP/NDS och utgöra OCCP:s ”klubba”, är helt reaktivt vilket vid analys visar sig föga framgångsrikt. Korruptionen, tveksamma lojaliteter och insurgenternas rörlighet bidrar bland många andra faktorer till att säkerhetsstyrkorna (Afghan National Security Forces, ANSF), ANA, ANP och NDS nästintill uteslutande hamnar på efterkälken. Detta mer än något annat är det som chefs- och stabsmentorerna velat ändra på till förmån för ett mer proaktivt beteende. Tyvärr går mycket kraft åt att få de basala uppgifterna i en bataljons rutintjänst att fungera. För att inte tala om att en hel del tiggeri frustrerar.

På kompanierna är det full fart när order är givna. Annars är det emellanåt skralt med verksamhet. Utrustning, färdighet på densamma och framförallt mod finns. Begränsningen i initiativ har tidigare berörts. Det är möjligt att om mer ”uppdragstaktik” kunde tillämpas skulle effekten öka avsevärt. Ett sätt att föra kompanierna i en sådan riktning vore att få till stånd områdesansvar för kompanier, d.v.s. att de exempelvis fick stående order på att alltid genomföra en viss verksamhet i ett visst område ett visst antal gånger i veckan. Hindren

för detta är som nämnts en kultur av toppstyrning, strykräddhet och korruption men även en logisk följd av att de olika säkerhetsmyndigheternas mandat är väldigt hårt reglerade (vilka som får göra vad o.s.v.). De olika myndigheterna aktar sig noga för att ”klampa” in på varandras områden, både rent geografiskt men också uppgiftsmässigt.

 

 

OMLT konceptet

Militära enheter med uppgift att stödja allierade med rådgivning, träning, sam- verkan och kapacitetshöjning är ingen nyhet i krigshistorien. I och med att väst- världens period av stora värnpliktsarmé- er för att skydda sitt territorium, invånare och resurser (i landet och utanför) är över läggs dessa uppgifter mer och mer ut på ”entreprenad”. D.v.s. det politiska priset att använda sitt lands ungdomar till det upplevda behovet av säkerhet (speciellt på annan plats än i hemlandet) är för dyrt. Det är mindre kostsamt att skaffa sig allierade i områden som anses vara viktiga och att understödja dessa på olika sätt med målsättningen att skydda sina behov. Om detta kan sägas vara en tendens är det inte sista gången Sverige skickar enheter med liknande uppgift.

Den organisation som nu sätts upp av Försvarsmakten i Sverige innehåller inga förband med denna uttalade uppgift. I länder med kolonialt arv och/eller ambitionen att försvara sig utanför sina gränser finns ofta förband med denna uppgift i den stående organisationen. US Army Special Forces (gröna baskrarna) uppsattes med liknande uppgift efter erfarenheter av andra världskriget när det kalla kriget tog fart exempelvis.

Således kommer även framtida internationella truppbidrag av liknande karaktär vara tillfälligt sammansatta och kräva extra utbildning och nyinköpt materiel alternativt lånad från stående förband. Personalen kommer att tas ur den stående organisationen då ingen ”extrapersonal” finns att tillgå.

Amfibie/KJ och jägarförband passar bra som utgångsmaterial för uppgiften. Befäl och soldater är vana vid att lösa uppgifter självständigt, ibland t.o.m. avskuret från ledning och tyngre logistik. En kärv och konsekvent utbildning med få bekvämligheter förbereder personalen på att klara sig med det den varit förutseende nog att själv packa ner i ryggsäcken (expeditionärt mindset).

Det som mer upplevts som begrän- sande här nere så här långt är materiel- en. Fordon, sambandsmedel och annan teknisk materiel är bra. Problemen är att modern materiel är komplex och mycket underhållskrävande. Militär hårdvara ut- vecklas och inköps för att helst ligga ste- get före en konventionell högteknologisk motståndare och inte ett gäng ”rövar- band” med hemmagjorda bomber, mo- biltelefoner, Kalasjnikov och motorcyklar. Kraven på säkerhet för egen personal gör våra förband så tekniktunga att stor effekt går förlorad i logistikbekymmer.

 

 

Fighting season

Nu återstår åtta veckor av vår mission. Sedan värmen kom har vi på kort tid varit med om tre skärmytslingar med motståndet, en polisbil med passagerare har utsatts för en vägbomb i vårt område, en svensk soldat har skadats allvarligt av en bomb i granndistriktet och i det norska området väster om vårt har en självmordsbombare i dagarna slagit till med stora förluster som följd. Säsongen har börjat på allvar.

Vår förhoppning är att våra allierade är nöjda med vårt stöd och att våra råd till dem tagit skruv.

Mer om vår avslutande tid, händelser och upplevelser kommer förhoppningsvis i nästa artikel.

 

 

Lt John Andersson Senior NCO mentor 4 riflecoy. 3 Kandak KJ 94/95

 

Kustjägare, Operatör, Författare

”Vet du var jag arbetar just nu?” Utan att vänta på svar plockade min tidigare kollega från kustjägarna fram ett tidningsurklipp från Försvarets Forum och lade det på bordet. Vårt möte hade bestämts till Wayne’s Coffee på Kungsgatan en lördag förmiddag i december och utanför fönstret badade Stockholm i solsken.

Han fortsatte med att koncist berätta om sin nuvarande tillvaro och lämnade över en handskriven lapp med en adress dit en ansökan med avslutningen ”… anmäler härmed intresse för tjänstgöring vid Särskilda skyddsgruppen, SSG” skulle ställas.

Det var på den tiden det inte gick att söka på eget initiativ. Kandidaterna blev uppsökta och tillfrågade, men bara ett par veckor tidigare hade jag bestämt mig för att aldrig mer bära grön uniform. Torr, varm och mätt mitt uppe i universitetsstudier tedde det civila sig mer ljust än mörkt.

Jag återvände hem och efter att ha spenderat nära sex timmar på cykeln längs vägarna mellan Solna och Djursholm (det var fortfarande barmark) hade jag bestämt mig för att satsa. Förberedelserna inför uttagningarna påbörjades kort därefter.

Vid det här laget hade jag varit civil i två år och grundläggande soldatfärdigheter behövde repeteras och kroppen härdas. Under det kommande halvåret fokuserade jag enbart på två till fyra mils löpningar med lätt packning, styrketräning, simning, cykling, repetition av teori och marschträning med Kronans kängor och tung ryggsäck. Varje fredag tog jag morgontåget från Stockholms central, klev av på öde platser som Tungelsta och började nöta landsvägarna med en välfylld Berghaus på ryggen. Framåt kvällningen blev det övernattning i bivack med torkning av kläder och att göra upp eld. Dagen efter ställdes färden i motsatt riktning.

Grundläggande var ordet

Jag inställde mig i Karlsborg och upptäckte snart andra förväntansfulla kandidater som drev omkring innan för murarna till Fästningen. De följande uttagningarna ställde erfarenheterna från värnplikten och officersutbildningen i ett nytt ljus. SSG låg på en helt annan nivå och aldrig har jag bitit ihop så mycket. Jag hade heller inte hållit i ett vapen på över två år, men det visade sig spela mindre roll. Grundutbildningen satt djupt förankrad och kustjägarnas starka fokus på strid (på min tid) hade satt bestående spår. Tack för det, Lindeberg.

Uttagningarna gick vägen och Grundkursen i slutet av sommaren startade med hopputbildning. Livet vid ett specialförband skiljer sig påtagligt från annat arbete inom Försvarsmakten, men exakt hur mycket blir klart först på insidan. Jag hade även förmånen att få vara med och välja ut nya kollegor.

Den fostran som kustjägarna ger håller föga överraskande högsta klass och är en utmärkt grund för arbete vid ett specialförband, liksom för det civila livet. Det märktes inte minst i hur antalet ’shooters’ fördelade sig mellan olika förband.

Jag lämnade Karlsborg efter utbildningen och har sedan många år en civil karriär istället. Den tog en ny vändning hösten 2006. Ombord på ett Lufthansaplan till Genève insåg jag att jag behövde satsa mer på skrivandet, som dittills varit en fritidssysselsättning. Karaktärer och scener skissades på alla tillgängliga lösa papper och resulterade fyra år senare i min första spänningsroman, Operation Nordvind.

Boken handlar om en före detta officer vid SSG och en kvinnlig analytiker som dras in i en dödlig jakt på terrorister med tusentals svenska liv som insats. Den tar upp aktuella frågor om det svenska samhällets sårbarheter, konsekvenserna av Sveriges ökade militära och politiska engagemang samt EU:s relation till Ryssland.

Jag skriver även artiklar på bloggen www.aldabergr.se med fokus på krisberedskap och samhällets sårbarheter, ett område som också tar fasta på den grundläggande drivkraft jag tror många av oss delar: att värna enskilda och samhället.

 

Kaj Karlsson, KJ 94/95

 

 

 

ÅRETS KJ GÄSTAR MARINKÅREN

Marinkårsaspiranter på Parris Island. Foto: Eric Ramström

 

Som belöning för utmärkelsen bäste soldat, fick årets kustjägare 09/10, Eric Ramström, möjlighet att under två veckor i februari, besöka två av den amerikanska marinkårens (USMC) baser i USA, nämligen Parris Island och Camp Lejeune.

Resan var en gåva från Sällskapet Kustjägarveteraner och som reskamrat följde från KJV, Marc Rantanen, KJ/A-dyk 04/05, numera anställd soldat vid Fallskärmsjägarkompaniet i Karlsborg.

Ett stort tack till Marinattachén Hans Granlund – fd chef Amfibiebataljonen och krigsförbandschef 1.Amfbat som gjorde detta möjligt.

Förutom en upplevelse för Erik var syftena med resan två. Det första var att ytterligare stärka banden mellan Amfibiekåren och den amerikanska marinkåren och det andra att ge den svenska amfibiekåren möjlighet till ökad insyn i USMC utbildning och taktik.

Ramström och Rantanen besökte också Pentagon, där de fick äran att träffa kommendanten för Marinkårens främste rådgivare och kårens högste underofficer, Sergeant Major USMC, Carlton Kent, innan de reste vidare till USMC utbildningsplats för rekryter, Parris Island, där de fick observera marinkårsaspiranter på ”Boot Camp”.

”Marinkåren i verkligheten var ganska lik den jag sett på film; mycket gapande och skrikande” säger Ramström om Parris Island, men tillägger också att ”the drill instructors” var större än livet självt.

Resan fortsatte och vid ankomsten till Camp Lejeune, fick de studera ett av marinkårens spaningskompanier inom Force Recon, som genomförde övning på grupp- och plutonsnivå. De fick se utrustning och fordon samt utbyta erfarenheter med marinkårssoldater som övade spaning och övervakning.

Den här typen av relationsbyggande är bra eftersom de öppnar upp för möjligheter till bilateral utbildning, sade underofficer Sgt. Joshua Swann, som nämner Sveriges nordliga delar som högintressant för vinterutbildning.

I nästa nummer av Kustjägaren får vi ta del av Eric:s dagbok som speglar hans personliga upplevelser av besöket på Parris Island och Camp Lejeune.

 

Cpl. James W. Clark, II MEF, USMC

 

 

Ny marininspektör

 

Jan Thörnqvist med avgående MI Anders Grenstad i bakgrunden. Foto: Niclas Gustavsson, Combat Camera, Försvarsmakten.

JAN THÖRNQVIST TAR ÖVER SOM NY MI


Vid en ceremoni på Berga torsdag 24 februari lämnade avgående marininspektör, konteramiral Anders Grenstad, över tjänsten som marinens högste företrädare till flottiljamiral, 1 mars befordrad till konteramiral, Jan Thörnqvist.

Den nye marininspektören konteramiral Jan Thörnqvist har tidigare innehaft förbandschefstjänster och har även internationell tjänstgöring bakom sig, senast som styrkechef för Europeiska Unionens marina insats EU Navfor, Somalia, Operation Atalanta. Sverige ledde EU:s marina insats mellan 14 april och 14 augusti 2010 från HMS Carlskrona. Fartyget kvarstannade sedan i området som enhet innan hemkomst till Sverige i mitten av december. Tidigare har Sverige haft korvetterna HMS Stockholm och Malmö samt stödfartyget Trossö i operationen.

”Det är ett privilegium att idag tillträda som ny marininspektör och fortsatt få leda alla kompetenta medarbetare som finns inom Marinen och Försvarsmakten. Jag tackar Anders Grenstad för allt stöd över åren och det gedigna arbete han utfört vid rodret för att sätta svenska Marinen på den internationella kartan”, sa den nytillträdde marininspektören Jan Thörnqvist vid ceremonin.

Den förutvarande marininspektören konteramiral Anders Grenstad tillträder den 1 april som chef för den svenska delegationen till Neutrala nationernas övervakningskommission i den demilitariserade zonen i Korea, NNSC. NNSC som består av officerare från Sverige, Schweiz och Polen är en av mekanismerna i stilleståndsavtalet som år 1953 avslutade Koreakriget.

Vid ceremonin summerade amiral Grenstad de år han suttit vid rodret för Marinen och önskade amiral Jan Thörnqvist lycka till i sitt nya ämbete.

”Jag vet att han är rätt man på rätt plats som fortsattkommer att vara till stor nytta för Sverige, Försvarsmakten och Marinen. Hans internationella meriter och nätverk efter att ha lett EU:s marina skarpa insats är för Sverige ovärderligt”, säger konteramiral Anders Grenstad.

 

 

 

Mårten Granberg

KJ övar med holländska marinkåren

Hollänska marinkåren landstiger på utö. Bild: Kristina Swaan, Amfibietegementet

 

"Svenska amfibieförband är en naturlig samverkanspartner för holländska marina förband."

Jag upplever att svenska och holländska soldater och officerare fungerar på ungefär samma sätt, vi har ett högt säkerhetstänkande samtidigt som vi fokuserar på att lösa uppgiften, vilket har gjort att inledningen på övningen har fungerat oerhört smidigt, sa kommendör Peter van den Berg, fartygschef på HNLMS Rotterdam.

 

Redan under 2009 fördes samtal mellan Sverige och Holland angående en amfibisk medverkan under valideringen av det nederländska amfibiestridsstödsfartyget HNLMS Rotterdam. Sverige och Försvarsmakten såg positivt på ett deltagande och fattade beslut om att Amfibieregementet och främst då ur 2:a Amfibiebataljonen skulle delta med cirka 100 man och 6 stridsbåtar under hösten 2010.

Den här övningen är en viktig del i den fortsatta utvecklingen av den amfibiska förmågan. Sverige har under flera omgångar diskuterat möjligheten att införskaffa ett fartyg likt HNLMS Rotterdam (L-10 projektet) för att själva kunna transportera t.ex. en amfibiebataljon till ett insatsområde. 

Ingen beställning är ännu gjord, men beslut finns på att gå vidare med en så kallad produktdefinitionsfas för ett stödfartyg till Marinen. Under tiden ger denna typ av samövning värdefulla kunskaper och erfarenheter för kommande operationer. 

 

Övningen

Delar av amfibiebataljonens stab följde med ombord på HNLMS Rotterdam under övertransporten från Holland för att både samverka och genomföra förberedelser. Detta bidrog till att övningen mellan enheterna kom igång på ett mycket bra sätt.

Övningen inleddes med momentövningar av olika slag där svårighetsgraden hela tiden ökade.

För amfibiebataljonen är det inga konstigheter att förflytta sig i den svenska skärgården, men för holländarna var det en riktig utmaning då deras övningsområden mest består av öppet hav och sandstränder. Som de själva sa, ”det finns lite mer skärgård att ta hänsyn till jämfört med den Holländska kusten, och det känns helt onormalt för oss att köra så nära land, hade vi gjort det i Holland hade vi gått på grund”.

Det genomfördes bland annat dockningsövningar mellan stridsbåtarna och HNLMS Rotterdam, vilket krävde mycket precision och kunskap av både fartygschefen och hans personal men inte minst av stridsbåtsföraren.  Dockningar skall kunna göras i alla möjliga väderleksförhållanden och under mörker, det kommer säkert att bli en utmanig att göra detta 

I Nordsjön och engelska kanalen där både Sverige och Holland deltar i övningen FOST i oktober.

Gemensamma amfibieoperationer var också något som samövades med soldater och officerare ur de båda enheterna sida vid sida, vilka fungerade mycket bra redan efter kort tid.

Övningen avslutades med ett evakueringsmoment på Berga där personal ur olika hjälporganisationer skulle evakueras då läget i området blivit alltmer spänt mellan olika parter. Ett scenario som är högst tänkbart i de oroshärdar både svenska och andra trupper jobbar i. 

Även här gjordes en gemensam insats där svensk och Holländsk trupp gemensamt säkrade området. När det gavs klartecken körde man in den nederländska landstigningsbåten med sjukvårdsmateriel och personal som kunde börja omhändertagandet av dem som skulle evakueras. I det spelade läget hade personalen levt i ovisshet en längre tid och de hade brist på både vatten och mat, några hade dessutom drabbats av sjukdomar.

Sverige en av 26 nationer 

Samövningen med HNLMS Rotterdam är indelat i flera delar för amfibiebataljonen. Den första delen genomfördes på den svenska ostkusten under två veckor i september där ett av syftet var att samöva bataljonen och fartyget genom bland annat momentövningar.

I mitten av oktober flygs resterande del av amfibiebataljonen till England för att ansluta HNLMS Rotterdam och då tillsammans ingå i den brittiska övningen Flag Officers Sea Training (FOST) som genomförs på den engelska sydkusten.

FOST är en övning för marina förband, här valideras fartyg med besättningar inom konflikthantering, katastrofer, säkerhet till sjöss och sjöstrider för att nämna några områden.

Övningsformen började i liten skala med enbart The Royal Navy, nu 50 år senare har den vuxit i skala och i deltagande, 26 olika marina nationer deltar i dag under FOST då den ger bra utvecklingsmöjligheter, övningstillfällen och inte minst möjlighet till interoperabilitet. 

För amfibiebataljonens del avslutas övningen i och kring Göteborg i början på november.

 

Allt närmare en gemensam insats

Hittills är både fartygschefen van den Berg och den övade chefen för den svenska amfibiestyrkan överstelöjtnant Roger Nilsson nöjda med övningen. Båda nationerna är vinnare på den här övningen. 

– För amfibiebataljonens del är det viktig erfarenhet att fungera ombord på ett fartyg med allt från det vardagliga till att planera och genomföra amfibieoperationer, en av utmaningarna för oss är snarare att hålla tillbaka ambitionen, sa överstelöjtnant Roger Nilsson under momentövningarna i Sverige. 

För HNLMS Rotterdam var inledningen av övningen extra viktig då fartyget legat på varv under en längre tid och huvuddelen av besättningen var nya. Att bli godkända efter denna validering är nödvändig för att fartyget med besättning skall kunna nyttjas för insatser.

– Då jag har mycket ny personal med olika erfarenhet är det viktigt för mig som chef att få alla att jobba åt samma håll. Det är lika viktigt för kockarna att serva med mat som det är för den enskilda båtchefen att behärska sin roll. Det är ett lagarbete där alla är lika viktiga. Detta skall då också kopplas ihop och fungera med våra svenska kollegor ur amfibiebataljonen, vilket jag tycker det hittills har gjort, sa Peter van den Berg efter fem dagars samövning.

Båda länderna kan inte nog understryka vikten av den erfarenhet och ökade kunskap denna samövning medför avseende utveckling av Amfibiekårens internationella förmåga..

– Efter den här övningen nu i Sverige och senare i oktober vid Englands sydkust är vår övertygelse att vi är redo för en gemensam insats, avslutar van den Berg och Nilsson.

 

Mj Kristina Swaan, informationschef Amfibieregementet

 

AMFIBIEBATALJON 2010

Amfibiesoldater bordar helikopter under övning i Tchad. Foto: Försvarsmakten, Combat Camera

MÅLSÄTTNINGSARBETE FÖR AMFIBIEBATALJON 2014



Under 2009 beslutade regeringen och Riksdagen att svenskt försvar skulle utvecklas i linje med propositionen ”Ett användbart försvar”. Propositionen omsattes i ett regeringsbeslut i januari 2010 för den fortsatta utvecklingen av Försvarsmakten. 

Några av de viktigare kraven i beslutet var:

 

  • Vid utgången av 2014 ska vid beslut om höjd beredskap huvuddelen av insatsorganisationen vara tillgänglig inom några dagar.
  • Insatsorganisationen ska utvecklas så att delar av den kontinuerligt är omedelbart tillgänglig för insatser.
  • Samtliga förband ska ha förmåga att såväl leda som ledas av samt kunna samverka med förband från andra länder inom ramen för övningar och insatser.
  • Huvuddelen av personal i förbanden ska 2014 bestå av rekryterad personal som tjänstgör kontinuerligt eller tidvis.
  • För marinstridskrafternas del ställdes det bland annat följande krav i beslutet:
  • Utgörs i huvudsak av stående förband.
  • Utveckla förmågan att verka i närområdet genom att skydda svenska intressen till havs.
  • Delta i marina insatser med andra länder i och utanför närområdet.
  • Amfibiebataljonen skall omorganiseras till en manöverbataljon med amfibisk förmåga och utvecklas i enlighet med övriga manöverbataljoner.

 

Ovanstående krav innebär att målsättningar för alla krigsförband måste revideras. Anledningen är framförallt kraven på ökad tillgänglighet vilket påverkar beredskapssättningen av krigsförbanden.  Införandet av nytt personalförsörjningssystem med nya personalkategorier påverkar innehållet i förbandens personaltabeller.

Målet är att Insatsorganisation 2014 skall vara antagen från den 1 januari 2013. Detta innebär att utkast på nya målsättningar finns våren 2010, preliminära målsättningar till hösten 2010 och slutliga målsättningar i slutet på 2011.

Kraven på Insatsorganisation 2014 finns beskriven i Försvarsmaktens utvecklingsplan och för Amfibiebataljonen innebär det följande:

”Manöverbataljon amfibie ska kunna genomföra snabba insatser med begränsad varaktighet. Därutöver ska förbandet bidra till markoperativa rotationsinsatser. Förbandet ska verka i sjö- och på markarenan. Som marinförband har Manöverbataljon amfibie sin tyngdpunkt i den amfibiska miljön.

”Förbandet organiseras med en för manöverförbanden gemensam del, vilket ökar typförbandslikheten. Förbandets markoperativa rörlighet ökar genom tillförsel av splitterskyddade fordon för en kompanienhet. Skyddsnivån utökas genom att hälften av stridsbåtarna splitterskyddas (stridsbåt 90 HS).

”Förmågan att påverka mål på havsytan reduceras genom att planerad modifiering och ombordgruppering av Rb 17 avbryts. Rb 17 vidmakthålls som precisionsbekämpande, långräckviddigt, understödssystem. Kapacitet för indirekt eld vidmakthålls med befintligt 8 cm granatkastarsystem.”

Amfibiebataljonen tillförs ett trettiotal splitterskyddade bandvagnar av typen 309S. Foto: Försvarsmakten

Förbandet skiljer sig från tidigare amfibiebataljoner och är organiserat i en bataljonsstab, ett ledningskompani, ett kustjägarkompani, ett underhållskompani samt tre skyttekompanier.

Antalet manöverkompanier (skytte) är gemensamt med de övriga stående manöverbataljonerna i armén och har i nuvarande struktur understödet (granatkastare samt robot eldenhet) i respektive skyttekompani. Antalet kustjägarkompanier har reducerats till ett och där återfinns förbandets förmåga till underrättelseinhämtning.

Förbandet är ett av Försvarsmaktens större manöverförband om totalt cirka 1200 anställda. Fördelat på olika kategorier har vi: 200 officerare (inkluderat specialistofficerare), ett femtiotal reservofficerare, ett fyrtiotal civila samt cirka 900 soldater varav nästan 600 är kontinuerligt tjänstgörande. Det innebär att vid en daglig uppställning på Berga kommer det att stå mer än 800 man.

Förbandet utgår ifrån och bygger på arvmateriel från nuvarande amfibiesystem. Inga större materielprojekt införs i närtid. Naturligtvis sker en fortsatt utveckling i och med tillförsel av bl.a. svävare och fortsatt utveckling av skyddade strids- och lätta trossbåtar. Kraven på ökad markoperativ rörlighet säkerställs av tillförsel om ett trettiotal splitterskyddade bandvagnar av typen 309S

Nya krav, exempelvis kommer amfibieförbandet att få ansvar för rotationsinsatser typ Afghanistan (FS).

 


Öv. Michael Sjölund, Ledningsstaben HKV
KJ 78/79

 

Kvinnor i stridande befattning

Foto: Försvarets Bildbyrå

När nu pliktlagen lagts på is har jag börjat fundera över varför inte fler kvinnor söker anställning inom Försvarsmakten (FM). I ett läge där FM är i stort behov av frivillig och kvalificerad arbetskraft borde den generella upplevelsen i samhället vara att båda könen är lika välkomna och lika viktiga för att lösa de uppgifter som FM är satta att klara av. Jag säger inte att FM blundar för den snedvridna könsfördelningen, men det är så situationen uppfattas.

Enligt min uppfattning debatteras i för liten utsträckning de uppgifter som våra militära förband dimensioneras för, liksom det verkliga och bakomliggande behovet som borde vara drivkraften till hur förbanden skall bemannas. T.ex. diskuteras att för vissa förband sänka de fysiska intagningskraven för kvinnor vilket skickar helt fel signaler. Detta leder tankarna till att man är beredd att offra kvalite inom ett område och i värsta fall människoliv för att uppnå en jämnare könsfördelning, vilket knappast gör FM till en mer attraktiv arbetsgivare.

I vissa fall måste en operatör vara extremt uthållig och orka bära bördor tyngre än de flesta kvinnor klarar, men nog kan det i en mängd andra skarpa situationer vara mer fördelaktigt att vara kvinna än man.

Jag tror att om man målmedvetet bryter ner bilden av de uppgifter som Försvarsmakten skall lösa och med kraft försöker bryta sönder den föråldrade macho-kultur som jag av och till fortfarande upplever när jag rör mig på militär mark, kommer man att kunna utveckla Sveriges förband i en mer ändamålsenlig riktning och utifrån detta få den naturliga könsfördelning som faktiskt är nödvändig för att skapa en tillräckligt dynamisk och anpassningsbar försvarsmakt.

I ett antal artiklar framöver har jag för avsikt att diskutera ämnet vidare, och i detta nummer presenteras en inledande artikel; en bild av kvinnas roll och påverkan i försvarsmakter världen över.

 

Kvinnor i stridande förband

Kvinnors närvaro i det militära sträcker sig över 4000 år tillbaka i tiden, genom ett stort antal kulturer och nationer. De har spelat många roller, från forntida krigarkvinnor till dagens moderna medlemmar som på olika sätt tjänstgör i konflikter världen över. Trots sina uppgifter i tidigare samhällens arméer är kvinnors funktion i krigsmakten, särskilt i strid, kontroversiell och det är först i modern tid som kvinnor börjat få en mer framträdande roll.

Dagens debatt

Kvinnans förmåga att fungera i strid har över hela världen blivit en omtvistad fråga. Många ser uteslutandet av kvinnor på slagfältet som en form av genusdiskriminering. Som argument, både för och emot, resoneras kring fysiska och psykiska olikheter, effekten av det motsatta könets närvaro och den traditionella synen på män som soldater.

Vissa samhällen har valt att inte tillåta kvinnor att kämpa för sina länder, medan andra har använt kvinnor att slåss i stor utsträckning. Ett exempel på det senare var den sovjetiska militären under andra världskriget, då inte mindre än 800000 kvinnor tjänstgjorde, varav nästan 70 % i stridande befattningar.

I moderna krig existerar sällan en frontlinje men i sådana roller som t.ex. militärpolis i konvojeskort eller vid vägspärrar har ändå, vid flera tillfällen, kvinnor dragits in i stridigheter som en del av en blandad enhet. Ett exempel på detta är Sgt Leigh Ann Hester, som för särskilda insatser i Irak 2005 (”Raven 42”) dekorerades med Silverstjärnan, U.S. Army:s tredje högsta dekoration. Även om sjuksköterskor under beskjutning tidigare hade fått den här utmärkelsen, var Hester den första kvinnan att ta emot den för direkt deltagande i strid.

Trots att kvinnor i de flesta länder tillåts tjänstgöra i det militära, är det bara ett fåtal som erbjuds anställning i stridande befattning. Några länder som tillåter detta är bland andra Danmark, Finland, Frankrike, Israel, Norge, Sverige, Tyskland, Kanada och Nya Zeeland. Andra nationer medger endast tjänstgöring vid vissa vapenslag, t.ex. Storbritannien, som tillåter kvinnor att tjänstgöra i artilleriet men inte i infanteriet. USA tillåter kvinnor i flygvapnet och Turkiet använder kvinnliga officerare som piloter för bombflyguppdrag över norra Irak och vid patrullering för ISAF i Afghanistan.

Flera argument förs fram till förmån för kvinnor i stridande förband men också emot. Många av dessa koncentreras till fysiska skillnader mellan män och kvinnor, men också till olikheter i mentalitet och effekterna på hur de båda könen påverkar varandra i strid. Eftersom mycket få länder, genusmässigt, har en fullt integrerad militär, finns det också få erfarenheter som kan bevisa eller motbevisa de argument som används i debatten.

Kvinnans fysisk

Den mest uppenbara oron rör kvinnors fysik. Det kvinnliga skelettet har lägre bendensitet och är därmed känsligare för benbrott. Inom flyget finns en farhåga att den kvinnliga kroppen inte klarar av de g-krafter som stridspiloter utsätts för. Vidare sägs kvinnligt relaterade hälsofrågor vara en orsak till att den stora majoriteten av ubåtstjänster inte är öppen för kvinnor. Även blandat kön på liten yta är en svår frågeställning. Kvinnor har lägre halt av röda blodkroppar och hemoglobin än män och därmed lägre syreupptagningsförmåga och lägre förmåga för uthålligt arbete. De flesta kvinnor har även lägre muskelmassa än de flesta män, och därmed lägre styrka, men detta är individberoende.

”The Traditionalist Center for Military Readiness” uttalar att ”Kvinnliga soldater, i genomsnitt, är kortare och mindre än män, har 45-50% mindre styrka i överkroppen och 25-30% lägre aerob kapacitet, vilket är avgörande för uthållighet”. Dock görs i en artikel i ”Army Times 29 juli, 1996”,bedömningen att vissa kvinnor faktiskt besitter de fysiska attribut som är lämpliga för att bli stridande soldat.

Psykologisk påverkan

Kåranda nämns också som en anledning till att kvinnor inte tillåts delta i stridande enheter. I själva verket har många soldater uppgett att de inte vågar lita på att en kvinna har förmågan att lösa ut sina uppgifter i strid. Det finns också en oro för att romantik mellan män och kvinnor skulle störa ett förbands stridsvärde och en rädsla för att kvinnor medvetet skulle bli gravida för att slippa delta i stridsrelaterade operationer.

Den amerikanska försvarsmaktens regler från 1994, som förbjuder kvinnlig medverkan i stridande förband av brigads storlek eller mindre, håller på att omvärderas. Col Cheri Provancha, tidigare stationerad i Irak, hävdar att: ”Detta krig har visat att vi måste se över den här policyn, eftersom kvinnor redan är där ute och genomför jobbet”.

Ett tredje argument mot att inkludera kvinnor i stridande förband är att de, vid ett eventuellt tillfångatagande, riskerar att torteras och utsättas för sexuellt våld. I en amerikansk ”Presidential Commission Report” konstaterades att manliga krigsfångar, som varit föremål för fysisk tortyr, aldrig utsatts för sexuella övergrepp, medan detta nästan alltid är fallet för kvinnor.

Rhonda Cornum, då major och kirurg inom flygvapnet, nu brigadgeneral och chefskirurg för ”United States Army Forces Command”, var krigsfånge i Irak 1991, och blev vid hemkomsten ombedd att dölja hur hon blivit ofredad i fångenskap. Cornum avslöjade dock övergreppen och uttalade att ”Många gör en stor sak av att bli antastad, men i hierarkin av saker som gick fel, låg detta ganska lågt på min lista”.

Slutligen framhävs från flera håll att t.ex. den amerikanska regeringen missar en viktig källa till rekrytering genom att inte införliva kvinnor för deltagande i stridsrelaterade militära operationer. Regeringen skapar en militär som behandlar kvinnor som andra klassens medborgare, vilket innebär att den på sikt kommer att få stora problem att fylla sin organisation med dugliga soldater.

 

Funktionella problem

I boken ”On killing: The Psychological Cost of Learning to Kill in War and Society”, nämner Lt Col Dave Grossman att kvinnliga soldater i det israeliska försvaret (IDF), sedan 1948, officiellt är förbjudna att tjänstgöra i stridsrelaterde operationer (2001 började kvinnor på försök att tjänstgöra i IDF stridande förband). Anledningen till att ta bort kvinnliga soldater från fronten var inte deras kapacitet, utan den manliga infanteristens sätt att reagera efter att ha sett kvinnliga soldater skadas i strid. IDF såg att de manliga soldaterna fullständig tappade behärskningen och att de upplevde en okontrollerbar, skyddande och instinktiv aggression.

Grossman konstaterar också att militanta islamister sällan, om någonsin, ger upp kvinnliga soldater. Detta kan i modern krigföring vara till nackdel då faktorer som kan minska soldaters stridsmoral noggrant övervägs. På samma sätt låter sig inte irakiska och afghanska civila skrämmas av kvinnliga soldater. Att i dessa miljöer ha kvinnliga soldater inom ett stridande förband har dock också sina fördelar. Kvinnliga soldater tillåts i högre grad att närma sig kvinnliga civila och i vissa fall kvinnor i områden med segregerade moskéer. Samtidigt orsakar de mindre provokation bland den ockuperade befolkningen. Ett tydligt exempel på detta är att det finns kvinnlig amerikansk militär personal som är särskilt utvald för att delta i patruller och razzior för detta ändamål.

I artikeln ”Women in action från 1999” nämner frilansjournalisten Melody Kemp att de australiska soldaterna har uttryckt samma oro, d.v.s. att de ”är motvilliga att ta med kvinnor på spaning eller särskilda operationer, eftersom de fruktar att när det gäller strid, eller upptäckt, kommer deras prioritet vara att rädda kvinnorna och inte att slutföra uppdraget.” Samtidigt som män skulle kunna programmeras att döda, är det inte lika enkelt att programmera män att försumma kvinnor.

Många ser uteslutandet av kvinnor från militära stridsuppgifter som ren könsdiskriminering och att orsaken, enkom, är en följd av en traditionalistisk syn på soldatlivet som ett yrke för män. Många påpekar att det finns många historiska exempel på att kvinnor fungerat väl på slagfältet.

 

 

 


Magnus Andersson, KJ 92/93
magnus.andersson@kustjagarna.se